Ingenjörskonsten räddade städerna

2018-05-13 06:00  

KAIANDERS. Hade det inte varit för några framsynta ingenjörer i mitten av 1800-talet hade Europas storstäder blivit obeboeliga. Kanske är det som minnesmärken över deras bedrifter man ska se dricksvattenfontänerna i Paris.

Den som någon gång vandrat omkring i Paris kan knappast ha undgått att ha sett de stora dricksvattenfontänerna i gjutjärn med fyra karyatider, grekiska damer av antik modell, som står utplacerade här och där på stadens gator. Men inte många känner till historien bakom dem.

Mannen bakom fontänerna var en stormrik brittisk filantrop vid namn Sir Richard Wallace. Efter fransmännens nederlag i fransk-tyska kriget 1870 och det efterföljande revoltförsöket (Pariskommunen) med påföljande repression, tyckte han synd om parisarna och beslöt att använda en del av sina pengar för att göra något för dem. Det blev dricksvattenfontänerna i form av fyra karyatider som bär upp ett kupolformat tak från vilket en vattenstråle sprutar ner.

Wallace hyrde 1870 en skulptör vid namn Charles-Auguste Lebourg för att formge fontänerna. De var med flit utformade så att man inte skulle kunna ställa in en hink och hämta större mängder vatten. De var ju till för att ge parisarna på gatan, och då i synnerhet dem som blivit hemlösa efter kriget, en möjlighet att släcka törsten med friskt vatten. Dessutom kunde inte hästar få in sina stora huvuden och dricka ur dem, det såg karyatiderna till. Ett femtiotal fontäner göts och donerades till Paris myndigheter för utplacering på boulevarderna och inkoppling till stadens vattenledningsnät.

Wallace-fontän för dricksvatten i Paris. Foto: Kaianders Sempler

För vid den här tiden fanns ett närmast heltäckande vattenledningsnät i Paris. Det hade byggts ut i samband med stadens stora omdaning under det andra kejsardömet. Louis Napoleon, Napoleons brorson som valts till president efter revolutionen 1848, hade 1851 gjort statskupp och därefter låtit utropa sig till kejsar Napoleon III. Raskt startade han ett program för Paris modernisering och fullständiga omdaning. Hans handgångne man, prefekten Georges-Eugène Haussmann, gavs 1853 order att bringa luft, ljus, pompa och ståt till kejsardömets huvudstad.

Tvångsinlösen och rivning

Nära hälften av Paris bebyggelse tvångsinlöstes och revs för att ge plats åt breda boulevarder kantade av träd och nya byggnader. Under boulevarderna lades ett system av kulvertar med ledningar för vatten och avlopp organiserat av ingenjören Joseph Belgrand. På knappt två decennier förändrades stadsbilden totalt. Borta var de trånga vindlande sopbemängda gränderna. I stället växte det Paris vi ser i dag fram, med de stjärnformade torgen och de typiska sex- eller sjuvånings bostadshusen med smidesjärnsbalkonger. Husen har dock inga balkonger på första våningen. Varför inte det? Jo, säger en parisare, för att inte folk till häst skulle slå i huvudet.

Så kom då det fatala kriget 1870. De tidigare oövervinnerliga franska arméerna fick storstryk, parisarna revolterade, kejsaren avsattes och tyska trupper ockuperade Paris. Inte konstigt att Haussmanns stadsförnyelseprojekt avstannade. Och det kanske var lika bra, så att det blev något kvar av det gamla.

Liksom andra länder i Europa drabbades även Sverige och i synnerhet Stockholm av en rad koleraepidemier vid 1800-talets mitt. Den första kom redan 1834 och kostade 3 400 personer livet. Nästan hälften av dem som insjuknade avled. Från 1850 återkom epidemierna sedan nästan årligen. I London visade en läkare vid namn John Snow 1854 att koleran av allt att döma smittade via förorenat vatten (se artikeln ”Kolerapumpen i London”, NyT 2013-12-11). Tidigare hade man trott att smittan på något sätt var luftburen. Inte så konstigt, eftersom städerna vid den här tiden stank av latringropar och ruttnande sopor på gatorna.

Läs mer: Kolerapumpen i London

I många av Europas storstäder hade man nu börjat ersätta gamla förorenade brunnar med kommunala vattenledningar, men i Stockholm låg man efter i utvecklingen. Inte förrän i slutet av 1850-talet, efter en rad nya koleraepidemier, insåg stadens styrelsemän att något måste göras.

Fredrik Wilhelm Leijonancker.

En ingenjör vid namn Fredrik Wilhelm Leijonancker tillfrågades om han kunde utarbeta en plan för anläggandet av ett kommunalt ledningsnät för dricksvatten i Stockholm.

Han lät meddela att han kunde åta sig uppdraget på villkor att han först fick göra en studieresa i Europa för att se hur man där hade tacklat problemet. Stadsfullmäktige gnisslade tänderna över kostnaden men gick till sist med på saken, och Leijonancker gav sig iväg på en tre månaders rundresa till Hamburg, Berlin, Paris och London för att samla erfarenheter.

Väl hemma igen presenterade han 1853 sitt förslag. Ett vattenverk skulle anläggas strax väster om Skanstull. Där skulle vatten från Årstaviken med hjälp av ångmaskiner pumpas upp i stora bassänger för att renas i sandfilter. Det rena vattnet skulle sedan pumpas ut i ett rörsystem för att distribueras över staden.

Flera koleraepidemier

Det dröjde ytterligare ett antal koleraepidemier innan arbetena äntligen satte igång sommaren 1858. 1861 kunde Skanstullsverket invigas av kung Carl XV. Till att börja med gick vattenledningarna till offentliga tappställen där folk fick hämta vatten till sina behov, men med tiden började man också dra in serviceledningar till fastigheterna. Efter två decennier räckte inte vattnet från Skanstullsverket till. Därför anlades 1884 ytterligare ett vattenverk några hundra meter västerut – Eriksdalsverket.

Nu kan man tycka att när man ändå grävde upp gatorna och la ner vattenledningsrör, varför passade man inte på att samtidigt anlägga ett avloppsnät? Vem som helst kunde väl räkna ut att om stockholmarna fick tillgång till mer vatten så blev det också mer spillvatten som måste ledas bort. Och de avloppsdiken som vid den här tiden fanns var minst sagt undermåliga. Men ett avloppsnät skulle kosta mycket pengar. Leijonancker var glad att han över huvud taget hade fått staden att betala vattenledningsnätet.

Fast faktum är att det inte bara var staden som stod för fiolerna. En del av kostnaden togs av Brandförsäkringsverket. Att brandförsvaret fick tillgång till brandposter med praktiskt taget obegränsade mängder vatten för eldsläckning var värt en förmögenhet för försäkringsbolaget.

Till sist insåg emellertid även de konservativa krafterna i stadsfullmäktige att något måste göras åt avloppssituationen. Det blev åter Fredrik Wilhelm Leijonancker som fick i uppdrag att lösa problemet. 1866 lade han fram en plan för Norrmalm. Tre huvudkulvertar skulle föra spillvattnet ner till Norrström, en till Tegelbacken, de två andra till ett gemensamt utlopp vid Gustav Adolfs torg. Det tog sin tid, men 1872 togs det nya systemet äntligen i bruk och byggdes sedan successivt ut över hela innerstaden.

Till en början var allt frid och fröjd, men snart började man misstänka att avloppsproblemet inte alls var löst utan bara flyttat från fastigheterna och gatorna till Mälaren och Strömmen. Fler insatser krävdes. Annars skulle man kanske få uppleva något liknande ”The Big Stink” i London på 1850-talet. Vid den tiden var Themsen hårt nedsmutsad av exkrementer, och floden stank så till den grad att parlamentet övervägde att flytta sin verksamhet från Westminster till något mindre illaluktande område. Anledningen till stanken var att vattentoaletter hade blivit allt vanligare i London.

Första offentliga vattentoaletter

Den stora världsutställningen 1851 i Crystal Palace i Hyde Park hade blivit en succé. Inte minst för att man här visade upp världens första offentliga vattentoaletter. För en penny fick utställningsbesökarna beundra och använda de nya sanitära apparaterna. Dessutom fick de en handduk, en kam, samt sina skor borstade.

Vattenklosetterna blev snabbt omåttligt populära och installerades med rasande fart i Londons fastigheter. Detta ledde till att stadens vattenförbrukning ökade lavinartat, men också till att enorma mängder illaluktande latrin spolades ut i Themsen.

Joseph Bazalgette. Foto: National Portrait Gallery London

Den brittiska regeringen under ledning av Benjamin Disraeli gav 1858 en ingenjör vid namn Joseph Bazalgette i uppdrag att lösa problemet. Detta gjorde han genom att anlägga nya kloakledningar längs floden som samlade upp spillvattnet och förde det till uppsamlings- och utsläppsplatser långt nedströms. Ett resultat av Bazalgettes arbeten blev The Embankment, den stenlagda kajen längs floden i City. Självklart adlades Bazalgette, och han räknas i dag som en av de verkligt stora 1800-talsingenjörerna i Storbritannien.

Nå, hur skulle det gå i Stockholm? Skulle även den svenska huvudstaden drabbas av stora stanken? Nej då, faran var inte överhängande, ansåg stadsfullmäktige. Detta av den enkla anledningen att det ännu fanns ytterst få vattentoaletter. Det skulle dröja till efter sekelskiftet 1900 innan sådana installerades i större antal i Sverige.

I Stockholm fanns i stället ett annat problem: uppströmmarna. Mälarens medelvattenstånd ligger normalt ungefär en halvmeter över Saltsjöns. Men det hände ibland, beroende på väder och vind, att Saltsjöns nivå tillfälligt blev högre än Mälarens. Resultatet blev att saltvatten trängde in (detta var innan Mälaren reglerades på 1960-talet) och man då kunde få bräckt vatten i ledningssystemet.

Omvandlades till bad

Fredrik Wilhelm Leijonancker hade varit medveten om problemet när han anlade vattenverket vid Skanstull, men ändå valt lokaliseringen vid Årstaviken av kostnadsskäl. Men nu insåg man att det krävdes ett nytt intag, på behörigt avstånd från Saltsjön. 1904 invigdes ett nytt vattenverk vid Norsborg 20 kilometer sydväst om Stockholm. Visserligen låg det långt bort, men här kunde man ta råvatten både från Bornsjön, en källsjö som får sitt vatten genom åsen, och Mälaren.

1918 lades vattenverket vid Skanstull ner, och 1923 det vid Eriksdal. Men några rester av verksamheten finns kvar än i dag. En del av filtreringsbassängerna omvandlades nämligen till Eriksdalsbadet.

Vattenverket vid Norsborg byggdes ut i flera omgångar, och kompletterades 1933 med ett nytt verk på Lovön norr om Drottningholm för att förse de norra stadsdelarna med vatten. Än i dag är det från Mälaren och dessa två verk som allt Stockholms vatten kommer.

Efter förra sekelskiftet började vattentoaletterna bli allt vanligare även i Stockholm, vilket innebar att ökande mängder latrin spolades ut i Mälaren och Saltsjön. Precis som i London, men femtio år senare, insåg de styrande att något radikalt måste göras. Det första blev att göra samma sak som i London, se till att kloakvattnet från innerstaden samlades ihop och i rörledningar fördes så långt ut från staden som möjligt innan det släpptes ut.

Till en början släpptes spillvattnet ut som det var, men från 1930-talet kom regler om alltmer omfattande rening. Först mekanisk, sedan kemisk och biologisk. Det blev alltmer klart att Östersjön, recipienten för avloppsvatten från en rad europeiska storstäder, höll på att helt förstöras av övergödning. På 1970-talet infördes rening som tog bort en stor del av närsalterna kväve och fosfor. Det är framför allt fosfortillgången som är den begränsande parametern vid algblomning.

Henriksdals reningsverk. Foto: Kaianders Sempler

För ett tiotal år sedan, efter en utbyggnad och modernisering av Henriksdalsverket, ville Stockholm Vatten visa hur rent och fint avloppsvattnet blivit efter rening. För detta ändamål installerade man ett stort akvarium där levande fiskar (jag tror det var rödingar) simmade omkring i det renade vattnet. Det var ingen bra idé, för tyvärr dog fiskarna.

Det är inte bara skit och närsalter som kommer med avloppet till reningsverken. Det är också miljöfarliga kemikalier och läkemedelsrester. Och sådant biter inte dagens reningsteknik på.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt