”Humant halshuggande” i giljotinens guldålder

2020-08-08 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Läkare, humanist – och motståndare till dödsstraffet. Det är en av historiens stora ironier att doktor Joseph-Ignace Guillotin för evigt kom att förknippas med det han föraktade allra mest.

Franska revolutionen var kulmen på humanismens och förnuftets århundrade. Och enligt revolutionens morbida logik behövdes därmed ett humant och förnuftigt sätt att skilja anti-revolutionärers kroppar från deras huvuden.

En nästan lika makaber ironi är att mannen som dödsmaskinen döptes efter i själva verket var motståndare till dödsstraff.

Det var i oktober 1789, bara månader efter att revolutionen börjat skaka om Frankrike, som läkaren och politikern Joseph-Ignace Guillotin vädrade åsikten att om fångar verkligen måste avrättas, så bör det åtminstone ske så snabbt och smärtfritt som möjligt – samt inte minst jämlikt. Tidigare hade halshuggning varit reserverat för adeln, medan dödsdömda från lägre samhällsklasser fick nöja sig med att hängas.

Läs mer: Tunnelbanan tog Stockholm in i framtiden

Huruvida det förstnämnda alternativet var att föredra från fångens sida är dock tveksamt. Även om det kunde ta flera minuter att dö av hängning så var det heller inte ovanligt att en halshuggning drog ut på tiden på grund av att bödeln behövde svinga sitt svärd eller sin yxa flera gånger för att fullborda processen. (När halshuggning blev det enda lagliga dödsstraffet, varnade bödeln Charles-Henri Sanson: ”svärd har väldigt ofta gått sönder när denna sorts avrättningar genomförts, och bödeln i Paris har bara två i sin ägo”.)

Med andra ord låg det i varje humanists intresse, oavsett inställning till dödsstraffet på ett filosofiskt plan, att hitta en mindre smärtsam och utdragen metod.

Joseph-Ignace Guillotin (1738-1814) Foto: TT

Guillotin hade argumenten på sin sida, och hans vädjanden vann snabbt gehör i ett samhälle som använde förnuft som alibi för sin blodtörst. Men trots att man lätt kan tro det när man hör hans namn, så hade han själv inget förslag på hur denna nya metod faktiskt skulle utformas. Att lösa detta tillföll i stället en kommitté ledd av den framstående kirurgen, fysiologen och författaren Antoine Louis. Dr Louis hade gott om inspiration att hämta från resten av kontinenten, där primitiva giljotiner använts i århundraden. I England hade maskiner kända som ”gibbets” eller ”maidens” avrättat fångar sedan åtminstone 1500-talet, enligt exakt samma princip som den franska giljotinen. Och redan 300 år dessförinnan dokumenterades bruket av en maskin kallad mannaia för att halshugga dödsdömda av nobel börd i Italien.

Louis kommitté lät designa en prototyp som var slående lik dessa föregångare – en träställning där ett rep användes för att hissa upp en klinga ovanför en stock där den dödsdömde hålls på plats – varpå cembalo-tillverkaren (!) Tobias Schmidt stod för själva konstruktionen. (Under dessa tidiga dagar kallades giljotinen inte giljotin, utan ”louison” eller ”louisette”, efter Antoine Louis.)

I april 1792 utförde Charles-Henri Sanson en serie tester på får, kalvar samt kvinnors och barns döda kroppar. Som en följd av hans experiment raffinerades utformningen ytterligare med en vinklad klinga, som också monterades högre upp än tidigare, för att även kunna skära igenom manliga offers mer bastanta halsar.

”Huvudet flyger av kroppen”

Dr Guilloutin var nöjd med denna nya, till synes smärtfria metod. ”Mekanismen slår ned som en blixt, huvudet flyger av kroppen, blodet sprutar, mannen existerar inte längre”, förklarade han förloppet.

Den förste som kom att spännas fast i den där stocken var Nicolas-Jacques Pelletier. Han hade året innan dömts till döden för rån och mord, men eftersom man bestämt att han skulle agera försökskanin för den nya dödsmaskinen fick han vänta i ovisshet tills det första exemplaret ansågs färdigt att ta i drift – inför publik. I en spektakulär uppvisning fick massorna till slut se den nya uppfinningen in action på torget framför Paris stadshus. Men kanske var den inte tillräckligt spektakulär. När huvudet flugit av kroppen och Pelletier inte existerade längre, beklagade sig åskådare över att den sekundsnabba avrättningen inte var mycket till föreställning jämfört med en traditionell hängning.

Trots enstaka protester var dock giljotinen här för att stanna. Franska revolutionen var ett blodigt företag, och nu kunde landets bödlar avrätta drygt en fånge i minuten med minimal ansträngning, utan att behöva oroa sig för felmarginaler, sneda hugg och trasiga svärd.

Drottning Marie Antoinette (1755–1793) hör till dem som avrättades med ”Madame La Guillotine” under franska revolutionen. Foto: HERITAGE/TT

Totalt hann dock bara 28 personer mista livet i denna ”humana” anda innan revolutionen antog en ny, fasansfull form. 1793 inrättades vad som skulle bli känt som skräckväldet – en era av ojämförlig paranoia och kalabalik, då mängder av ”anti-revolutionära” element dömdes till döden på vaga grunder, under överseende av Maximilien de Robespierre och det så kallade välfärdsutskottet.

Industriell skala

Joseph-Ignace Guillotin kunde bara se på i förskräckelse när uppfinningen som bar hans namn förvandlades till en symbol för statlig terror mot de egna medborgarna. Det främsta argumentet för giljotinen var inte längre att det var en human och icke-diskriminerande metod – utan att den möjliggjorde avrättningar i snudd på industriell skala. Vid ett tillfälle rapporterade Charles-Henri Sanson att han halshuggit 300 dödsdömda på tre dagar.

Giljotinen hade vid det här laget förvandlats till en morbid parodi på upphovsmännens vision. Att avrättningarna var extremt mycket snabbare än en hängning eller gammaldags halshuggning blev nu en del av deras lockelse. Med en till synes ändlös tillgång på anti-revolutionärer kunde halshuggningarna pågå hela dagar – och detta utdragna, grisiga skådespel blev rasande populärt bland åskådarna, varav vissa blev stammisar vid de dagliga avrättningarna på Place de la Révolution.

Läs mer: Nu rivs Christopher Polhems sista mästerverk

Det tillhandahölls pamfletter där dagens offer listades, och det gick att ta en matpaus på restaurang Cabaret de la Guillotine. Det gick till och med att köpa souvenirer i form av fungerande leksaks-giljotiner som kunde halshugga små voodoo-liknande dockor föreställande olika framstående figurer, alternativt användas till att skiva grönsaker (!). Giljotinen förevigades i dikter och visor, och fick en lång rad smeknamn, från Madame La Guillotine till de mer ödesmättade Le Rasoir National (det nationella rakbladet), La Raccourcisseuse Patriotique (den patriotiska förkortaren) och La Monte-à-regret (den ångestfyllda klättringen, åsyftande trappan upp till själva maskinen).

Marie Antoinette avrättades med giljotin

När dammet lagt sig och blodet torkat, drygt ett år efter skräckväldets införande, hade 16 594 avrättningar verkställts i Frankrike. Ett av offren var Robespierre själv, efter att paranoian gått så långt att välfärdsutskottet började frukta sina egna medlemmar. Till de andra hörde kung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette.

Den svenska giljotinen användes en gång, vid avrättningen av mördaren Alfred Ander den 23 november 1910. Elva år senare, 1921, avskaffades dödsstraffet i Sverige. Foto: BIRGIT BRÅNVALL/NORDISKA MUSEET

Giljotinens guldålder må ha varit över, men fortfarande hade den ett långt liv framför sig. Inte nog med att dödsmaskinen fortsatte att gå varm efter revolutionen, den började också användas i bland annat Belgien, Schweiz, Grekland – och Sverige (där den dock bara användes en enda gång, för att avrätta mördaren Alfred Ander 1910, innan dödsstraffet avskaffades 1921). I Nazi-Tyskland dog 16 500 under klingan mellan 1933 och 1945. Därefter levde den vidare i ytterligare några decennier i såväl Väst- som Östtyskland.

Läs mer: Bluffmakaren bakom den mystiska ”dödsstrålen”

Passande nog var det i hemlandet som giljotinen användes för sista gången. 1976–1977 avrättades tre fångar med det då drygt 200 år gamla redskapet, som fortfarande var den enda tillåtna metoden för dödsstraff i Frankrike. 1981 avskaffades dödsstraffet av president François Mitterrand, men andra politiker yrkade vid upprepade tillfällen på att det skulle återinföras. Det var inte förrän 2007 som parlamentet med överväldigande majoritet röstade för att modifiera själva grundlagen, vilket gjorde det omöjligt att häva Mitterands beslut.

Efter mer än 200 år och tiotusentals avrättningar hade till slut Joseph-Ignace Guillotin fått sin vilja igenom.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Alfred Holmgren

Mer om: Teknikhistoria

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt