Hemliga hålkortstekniken banade väg för svenska sidenväveriet

2021-01-01 06:00  

I dag räknas jacquardvävstolen som föregångaren till datorn. På Almgrens sidenväveri var man först i Sverige med tekniken.

Att väva är ett komplicerat hantverk, men genom att styra de tusentals trådarna med hålkort gick det plötsligt att väva riktigt avancerade mönster.

Det är som ett träningspass. Väverskan Mariana Silva Varela står framför en gammal jacquardvävstol. Exakt hur gammal den är vet hon inte, men den är äldre än 150 år. Kanske rentav 200 år, eller ännu mer.  

Hon måste använda hela kroppen.

– Om man inte har vävt på ett tag rinner svetten längs med ryggen. Man be-höver verkligen inte gå till gymmet. Det måste vara en viss rytm också, säger Mariana Silva Varela.

Mariana Silva Varela väver ett mönster som kallas för Almgrensrosen. Här krävs en hålkortskedja på 1 000 kort för att väva en mönsterrapport. Mer avancerade mönster, som exempelvis Lilla riksvapnet, kräver 2 500 hålkort eller ännu fler. Foto: ALMGRENS SIDENVÄVERI

Ovanför hennes huvud hänger hålkort i långa kedjor. När hon trampar på vävstolens enda trampa matar hon fram ett nytt hålkort. Hålkortet styr vilka av de 4 800 varptrådarna som ska lyftas och vilka som ska ligga kvar.

När hon sedan drar i ryckverket skickar hon iväg den flygande skytteln med en tunn silkestråd. Till sist drar hon till slagbommen för att fixera tråden. Varje hålkort representerar en tråd i mönstret. Rörelsemönstret upprepas om och om igen. Trampa fram ett nytt hålkort, skicka över skytteln, dra till slagbommen. Ett mönstrat tyg växer fram.

– Jag har turen att vara både vänster- och högerfotad. Det är min son jätteimponerad av, för han spelar fotboll. Han säger att Maradona också var dubbelfotad. ”Mamma, du kan ju skjuta med vänsterfoten, förstår du hur värdefullt det är?” Jag har försökt förklara för honom att det är precis lika värdefullt som vävare. Jag kan trampa med både vänster- och högerfoten, säger hon.

Vävstolen knakar som en gammal gungstol. Det smäller högljutt varje gång ett nytt hålkort matas fram. Mariana Silva Varela är utbildad vävare och har dessutom en master i historia. Framför henne skapas ett rosenmönster i vitt och blått. Hon vet vad hon gör, precis som så många andra kvinnor före henne.

Knut August Almgren (1806 –1884), grundare av Almgrens sidenväveri och även riksdagsman och ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. Foto: RIKSARKIVET/WIKIMEDIA

Grundaren hittade vävtekniken i Frankrike

Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm var under en period Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor. När bolaget var som störst fanns 196 vävstolar och 288 anställda. Här tillverkades allt från sidensjalar till ordensband, inredningstyger och paraplysiden. 

Verksamheten startades dock av en man. Knut August Almgren var yngst i en stor syskonskara. Vid 16 års ålder hade båda hans föräldrar gått bort och han fick arbete i en sidenfabrik i Stockholm, Mazer & Co, där hans äldre bror arbetade.

Lillebror visade sig vara en skicklig säljare. Med stor framgång sålde han sidensjalar och annat på marknader runt om i landet. Där och då hade allt kunnat sluta. Knut August Almgren insjuknade nämligen i tuberkulos. Det fanns inget botemedel, men man trodde att vila och luftombyte kunde hjälpa. Den unge mannen skickades därför med ett av sidenfabrikens fartyg till södra Frankrike.

Kerstin Wölling är intendent och forskare vid Almgrens sidenväveri. Hon berättar att Knut August Almgren faktiskt tillfrisknade så småningom, men i stället för att resa hem stannade han kvar

Källa och fakta: Anna Liljemalm/KA Almgrens sidenväveri Foto: KA Almgrens sidenväveri Grafik: Jonas Askergren

Jacquardvävstolen – en statshemlighet

Under sin konvalescensperiod hade han lärt sig franska, kanske redan då med en baktanke. Han hade hört att den franske uppfinnaren Joseph Marie Jacquard hade utvecklat den så kallade jacquard-vävstolen. Den nya maskinen vävde med hjälp av hålkort och skulle senare bli föregångaren till världens första dator som utvecklades av IBM.

– Exakt hur jacquardvävstolen fungerade var en statshemlighet. Ingen utlänning skulle få lära sig tekniken och den fick heller inte föras ut ur landet. År 1829 gick Knut August Almgren till ett väveri i Lyon och påstod på sitt nyinlärda språk att han var fransman från Strasbourg som skulle öppna eget väveri. Han släpptes in och fick gå i lära. I ett brev till sin bästa vän berättade han att han lärt sig arbeta med jacquardmekaniken och att han sedan skulle ”lurendreja hem mekaniken”, säger Kerstin Wölling.

Det hela skulle klassas som industrispionage och var förstås olagligt, men den unge mannen lyckades. Han lärde sig tekniken och köpte en jacquardvävstol som han sedan skruvade isär och smugglade till Sverige. 

För att inte väcka för stora misstankar skickade han delarna i paket kors och tvärs över Europa. De transporterades i allt från konjakstunnor till fruktlådor. Så småningom anlände alltihop till Sverige. Han monterade ihop jacquardvävstolen och 1833 fick han tillstånd att starta eget sidenväveri.

När de svenska sidenväverierna hade sin storhetstid uppstod det en brist på manliga vävare. ”Några sidenfabriker var så djärva att de testade att använda sig av kvinnor. De blev så nöjda att de rapporterade till kommerskollegium som i sin tur rapporterade till kungen” säger Kerstin Wölling, intendent och forskare vid Almgrens sidenväveri. Bild från 1943. Foto: LENNART AF PETERSENS/STOCKHOLMS STADSMUSEUM

Tekniken revolutionerade sidenindustrin

Redan 1844 blev Almgren sidenväveri kunglig hovleverantör och företaget växte snabbt. Faktum är att tekniken kom att revolutionera hela sidenindustrin. Vartenda sidenväveri med självaktning såg till att införskaffa sig jacquardvävstolar. Förklaringen är enkel.

Med jacquardvävstolen krävdes bara en enda väverska. Tidigare hade mönstervävning varit något som involverat betydligt fler personer. Vid sidan av vävstolen stod nämligen dragerskor eller dragsvenner och drog i olika snören i tur och ordning. Det var så mönstren skapades och det var en lång process som uppehöll själva vävandet.

Hålkort från Almgrens Sidenväveri Foto: Almgrens sidenväveri

I jacquardvävstolen styrdes trådarna automatiskt med hjälp av hålkorten.Förarbetet var förvisso tidskrävande. För varje nytt mönster började man med att rita en skiss. Skissen överfördes sedan till rutat papper, en så kallad patronteckning. (Läs beskrivning av processen steg för steg längre ned i texten).

Med patronteckningen som underlag stansade man hålkorten som sedan syddes ihop i långa kedjor, men allt förbereddes utan att involvera vävstolen. 

Det enda uppehållet i själva vävandet var då hålkortskedjan skulle bytas. Det behövde inte ta mer än en kvart, att jämföra med de månader som gick åt till att trä om en vävstol med 4 800 trådar för ett nytt mönster.

Patronskiss från Almgrens sidenväveri.

Själva vävandet gick dessutom snabbt. Eftersom mönstret redan var programmerat och klart krävdes varken dragerskor eller dragsvennar.

– I och med den här tekniken fick man en oändlig möjlighet att fort och lätt byta mellan komplicerade mönster på samma varp utan att behöva rubba trådarnas positioner. Det blev en mönstervariation utan dess like, säger Kerstin Wölling.

Siden reglerades – import förbjöds

Siden importerades länge från Kina. Redan 2 600 år före vår tideräkning upptäckte kineserna hur man kunde utvinna silke med hjälp av silkesfjärilens larver.

Men importen av lyxvaror orsakade ständiga underskott i den svenska stadskassan. 1739 infördes så kallade överflödsförordningar som reglerade hur mycket siden som svenskarna fick bära. Man skulle klä sig efter sitt stånd. Drängarna fick inte ha för mycket knappar och kvinnor i lägre samhällsklasser fick inte bära för mycket siden.

Vitt mullbär (Morus Alba). Foto: WIKIMEDIA

Snart förbjöds dessutom införseln av siden och andra lyxprodukter. I stället subventionerade staten silkesodling och sidentillverkning i Sverige. 

En sidenvävare från Lyon kallades in av kung Fredrik I och grundade en fabrik 1741. Så småningom blev det fler och fler.

Att sidenväverierna hamnade i just Stockholm var ingen slump. Det var Sveriges första industristad, och när kronan behövde inspektera fabrikerna var det praktiskt att ha dem nära till hands. 

Själva silkesodlingen gick knackigt (läs mer om det längre ned i denna artikel), men sidenväverierna gick väldigt bra. Nästan lite för bra. De svenska sidenväverierna producerade så mycket siden att staten bestämde sig för att släppa lite på överflödsförordningarna.

Sidenväverier blev arbetsplats för kvinnor

Nu blev det möjligt för vanligt folk att bära siden i lite större utsträckning. Samtidigt uppstod brist på manliga vävare.

– Några sidenfabriker var så djärva att de testade att använda sig av kvinnor. De blev så nöjda att de rapporterade till Kommerskollegium som i sin tur rapporterade till kungen. Kvinnorna hade mjukare händer. Med torra händer riskerar man att trassla till silkestråden. Kort därpå blev väverska faktiskt ett yrke som fick innehas av kvinnor. Troligen ett av de första, säger Kerstin Wölling.

Almgrens sidenväveri har varit i gång sedan 1833, med ett avbrott, och hade sin storhetstid på 1870-talet, då som mest 90 000 sjalar om året producerades. Foto: LENNART AF PETERSENS/STOCKHOLMS STADSMUSEUM

Med tiden blev Almgrens sidenväveri en utpräglad kvinnoarbetsplats. Här satsade man stort på att producera sidensjalar som, till skillnad från dyra möbeltyger, också kunde användas av kvinnor i lägre samhällsklasser.

Allra störst var Almgrens sidenväveri på 1870-talet. Då producerades som mest 90 000 sjalar om året.

100 år senare, 1974, var verksamheten olönsam. Då hade sidenväveri efter sidenväveri gått i putten redan i slutet av 1800-talet. Almgrens sidenväveri höll ut längst och blev Sveriges sista, men nu kastade man alltså in den sista handduken.

Silket färgades vid Stockholms färgerier. Silkestråden är cirka 0,02 millimeter tunn. Att jämföra med ett människohår som är cirka 0,05 millimeter. Foto: MAJA SUSLIN/TT

Sidensjalar hade blivit omodernt. Nya och betydligt billigare material som bomull slog igenom på bred front. Släkten Almgren lät dock huset och verksamheten stå. Många patronteckningar, hålkortskedjor, fabriksböcker och vävstolar blev kvar. En era gick i graven.

”Jag visste ingenting om vävning”

Eller? Den femte generationen Almgren gjorde något oväntat. Oscar Almgren drog i gång verksamheten igen. Han var teknikintresserad, och efter mycket arbete lyckades han få de gamla vävstolarna att fungera igen. 1991 tog han upp produktionen och välkomnade besökare. Det hela blev en stor succé.

Oscar Almgren. Foto: Privat

– Det hade pratats mycket i släkten om att man borde göra något med väveriet. Jag var i ett läge i livet där jag ville ha en utmaning. Jag hade aldrig varit på fabriken när den var i gång och jag visste ingenting om vävning, så det tog lite tid att övertyga släkten om att jag var rätt person. Men jag lyckades få i gång de gamla jacquarderna igen. Det gjorde jag bland annat genom att uppfinna ett system för att effektivisera solvningen. Jag fick också en hel del hjälp av kunnigt folk, säger Oscar Almgren.

I dag har han flyttat till Gotland och driver den egna verksamheten Sidengården. Almgrens sidenväveri drivs i stället av en stiftelse, och i dag är det Europas nordligaste sidenväveri. Det har alltså varit i gång från 1833 till 2020, med ett förhållandevis kort uppehåll mellan 1974 och 1991.

Väveriet i dag – både produktion och museum

På den gamla råvinden har man hittat skisser, patronteckningar och hålkort från 1800-talet. En del historiska mönster har tagits upp i produktion igen. Råvinden har också byggts om till museum.

Anna Hedtjärn Wester. Foto: ALMGRENS SIDENVÄVERI

Anna Hedtjärn Wester är historiker och chef för Almgrens sidenväveri:

– Vi är både ett aktivt väveri och ett museum. Vi är fortfarande kunglig hovleverantör och kan få beställningar på de historiska mönstren om något vi vävt för kanske hundra år sedan behöver ersättas. Drottningholms slott har till exempel beställt nya möbel klädslar. Prins Eugens Waldemarsudde har beställt nya gardiner. Då måste vi ta fram de gamla patronteckningarna och göra nya hålkortskedjor. För oss är det viktigt med den typen av beställningar, för då håller vi liv i kunskapen, säger Anna Hedtjärn Wester.

Sidenväveriet är det enda i Norden som fortfarande har en fullt fungerande tillverkning på originalmaskiner från 1800-talet. Foto: MAJA SUSLIN/TT

I samband med coronapandemin har sidenväveriet varit stängt för besökare. I stället har nyfikna kunnat följa arbetet via livesändningar på Instagram. I väveriet finns tre handvävstolar med jacquard, och två av dem får nu ny varp.

Det finns också en bandvävstol som drivs av en drivrem som behöver servas för att fungera som den ska. Förr i tiden fanns verkstadsingenjörer på plats om något gick snett. Det fanns mönstermakare som ritade mönstren. Silkestrådarna behövde spolas och varpas för att kunna användas, vilket sköttes av särskilda spolerskor och varperskor.

”Mitt arbete påminner om programmering”

Väverskan Mariana Silva Varela är alla yrkesroller i en. Hon måste också kunna göra hålkorten. Till sin hjälp har hon flera hundra år gamla uträkningar. På hennes skrivbord ligger mängder av handskrivna lappar och kopior på sidor ur urgamla fabriksböcker.

Mariana Silva Varela. Foto: Almgrens sidenväveri.

Eftersom väverskorna fick betalt per löpmeter är allt noga nedtecknat. Här står exakt vem som har vävt vad, på vilken vävstol, hur fort och hur mycket.

– Mitt arbete påminner mycket om programmering. Man programmerar hur saker och ting ska röra sig i vävstolen. När något går snett så felsöker man. Jag håller på med över hundra år gamla maskiner, men det är ingen slump att det är jag som är mest tekniskt kunnig hemma. Så fort det är något datastrul kommer tonåringarna till mig. Man måste tänka logiskt och hitta mönster i matematiken. Det spelar inte så stor roll om man jobbar med gamla vävstolar eller med nya datorer. De fungerar faktiskt på ungefär samma sätt, säger Mariana Silva Varela.

Från skiss till färdigt tyg

1. Mönsterskiss. När sidenväveriet skulle producera ett nytt mönster var det upp till mönstermakaren att ta fram en skiss. Han, för det var vanligen en man, fick större friheter i och med jacquardvävstolen.

2. Patronteckning. Mönsterskissen överfördes sedan till en så kallad patronteckning. Patronteckningen gjordes på rutat papper och påminner lite om en pixlig bild, eller en instruktion till en broderare. Omönstrade ytor (bottenbind-ningen) hölls vita, medan mönstrade ytor förseddes med en färg.

3. Hålkort. Nästa steg blev att översätta patronteckningen till hålkort. Man använde sig av pappkartong som skars till rätt storlek och därefter placerades i en stansmaskin. Stansmaskinen hade faktiskt en del gemensamt med ett piano, eftersom hålen stansades med hjälp av tangenter. De färdiga hålkorten syddes slutligen ihop i långa hålkortskedjor, med allt från ett par hundra hålkort till flera tusen. Ju större mönsterrapport, desto fler hålkort.

SSMF033900S.t51510bd0.m2048.xq6YcI7Ya.jpg 

4. Spolning. Nu är själva mönstret programmerat och klart. Återstår bara att förbereda silket för vävning – och det är inte så bara. Råsilket importerades och levererades nämligen till fabriken i härvor. Om härvorna behövde färgas på något av stadens färgerier lämnades de vanligen tillbaka i ett trassligt tillstånd. Spolerskorna, även kallade vinderskor, hade till uppgift att föra över silket på så kallade bobiner, ett slags trådrullar.

5. Varpning. Bobinerna lämnades över till kättskärerskan, även kallad varperska. Hennes uppgift var att anpassa silket efter vad som skulle vävas och lägga trådarna i ordning. Om mönstret innehöll silke i olika nyanser var det kättskärerskans uppgift att se till att det blev rätt antal trådar av de olika färgerna och i rätt ordningsföljd. Det färdiga resultatet kallas för varp.

SSMF092362S.t515103ff.m2048.xtg4VE8uM.jpg 

6. Bomning och inredning. Varpen flyttades till garnbommen och placerades i vävstolen. Sedan tog den så kallade inredningen flera veckor. Varptrådarna skulle träs genom solven, trådöglorna. Till saken hör att varpen bestod av flera tusen trådar, inte sällan någonstans mellan 4 000 och 13 000. Inredningen sköttes vanligen av verkmästaren.

7. Upphängning av hålkortskedja. Slutligen sammanfogades hålkortskedjan med det system av krokar som användes för att lyfta varptrådarna enligt hålkortens instruktioner, alltså själva jacquardmekaniken. Korten matades fram med hjälp av en trampa och trycktes därefter mot nålar. Varje nål styrde en eller flera varptrådar. Mötte nålen ett hål så lyftes trådarna. Det hela är faktiskt samma grundprincip som används av dagens datorer, fast då är hålen ersatta av ettor och nollor som processas i elektroniska kretskort.

8. Vävning. När vävstolen var inredd tog väverskan över. Vävningen krävde en snabb och jämn rytm i trampandet, ryckandet och tillslaget med slagbommen.

Floppen med svenskt silke

Att importera silke var dyrt. I flera olika omgångar var det i stället tänkt att svenskarna skulle odla sitt eget silke. Det hela blev en rejäl flopp.

I svenskan finns ett ord för själva tråden (silke) och ett annat ord för det vävda tyget (siden). Kanske säger det något om hur angelägen denna lyxprodukt varit i landet. 

Klart är i alla fall att man importerade så stora mängder råsilke från Kina och Sydeuropa att kronan tyckte att spek-taklet blev för dyrt. Redan på 1700-talet lät man subventionera silkesodlingar och det instiftades en särskild medalj för förtjänstfullt arbete.

För att framställa silke behövs mullbärsträd och silkesfjärilar. Silket utvinns ur silkeslarvens kokong, men larverna är känsliga rackare. Den framavlade arten, Bombyx mori, äter bara bladen från vitt mullbärsträd, Morus alba.

Larven behöver både fukt och värme för att trivas. Kungahuset åtog sig att köpa så gott som allt silke som producerades i landet, men det svenska klimatet skulle visa sig alldeles för kallt.

Det hindrade dock inte entusiasterna. På flera platser i landet startades silkesplantage. I såväl Lund som på Gotland och i Skellefteå. Även på Drottning-holms slott fanns en småskalig silkesodling från vilken man vävde och stickade silkesstrumpor.

sdlppFeJIQLf5o-nh.jpg 

De större odlingsförsöken var koncentrerade till inte mindre än tre perioder: 1735–1765, 1830–1898 och 1913–1918. Nästan all odling finansierades huvudsakligen via statsbidrag.

Sverige blev aldrig någon stormakt inom silkesodling, som det var tänkt. Avkastningen från produktionen blev i stället pinsamt låg. Som mest handlade det om ett tiotal kilo per år. Att jämföra med en import på flera ton.

Även på innergården utanför Almgrens sidenväveri planterades tre mullbärsträd. Träden trivdes utmärkt, och gör än i dag. Några silkeslarver skymtades dock aldrig.

Fakta: Mer om väveriet

Boken Väverskor och mästare – om arbetarna vid K A Almgrens sidenväveri av Eva Bergström (Stockholmia förlag, 2007).

Boken Drömmen om svenskt silke av Anders Johansson Åbonde (Kungl. skogs- och landsbygds-akademien, 2016). Finns även att ladda ner som licen-tiatavhandling via Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Den som föredrar rörlig bild kan med fördel spana in journalfilmen från Almgrens sidenväveri filmad 1943. Filmen är tio minuter lång och saknar ljud, men ger en bra bild av verksamheten. Finns i Öppet arkiv på SVT Play.

 

Källa och fakta: Anna Liljemalm/KA Almgrens sidenväveri

Anna Liljemalm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt