Grävmaskinen skapade en stark gemenskap

2021-10-23 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Den lilla verkstaden tillverkade alltifrån våffeljärn till väghyvlar. Men genom att satsa på grävmaskinstillverkning växte man till Sveriges vinstrikaste verkstadsföretag, och blev kända för ”Åkermansandan”, innan 1990-talets lågkonjunktur blev början till slutet.

Än i dag kan man beskåda en av firmans allra första produkter: tornspiran på Eslövs kyrka, levererad till kyrkbygget i november 1890. Företaget var då precis nystartat av verkmästare Lars-Petter Åkerman från Hyby, som köpt en smedja i Eslöv och omvandlat den till Åkermans Gjuteri och Mekaniska Verkstad. 

Under Lars-Petter tillverkades främst gjutjärnsfönster och utrustning för bryggerier och brännerier. Men redan 1897 avled han i sjukdom, 49 år gammal, och hustrun Hanna Åkerman fick ta över den vacklande firman. Ingen enkel situation för en änka med fem barn vid slutet av 1800-talet: 

”Hela ansvaret för både familjen och företaget föll på henne, och hon tvangs mobilisera allt hon ägde av energi och handlingskraft i kampen för existensen (…) Och de villkor det svenska samhället på den tiden ställde ensamstående mödrar inför, var obarmhärtigt hårda”, skriver ekonomen och företagshistorikern Sven Rydenfelt i boken Från tornspiror till grävmaskiner – ett företags öden och äventyr under 100 år. 

Men på sin dödsbädd hade Lars-Petter bett två vänner, grosshandlaren Wilhelm Sonesson och provinsialläkaren Nils Kulneff, att hjälpa Hanna ta hand om företaget och barnen. Konkursen var nära flera gånger, men tillsammans lyckades trion få bolaget på fötter. Under 1900-talets första decennier bedrevs en liten men varierad tillverkning av ångpannor, torvmaskiner, husgeråd och vadhelst kunderna önskade sig.

Pengarna tog slut

En gång fick verkstaden till och med order på en privat ubåt, beställd av skräddarmästaren Ola Andersson. Denne var en excentrisk och tekniskt begåvad herre – han sägs bland annat ha konstruerat en kaffepanna som spelade ”La Paloma” när man hällde upp – som betalade 1 545 kronor i förskott och bidrog med egna detaljspecifikationer. Bevarade ritningar visar att ubåten skulle bli tio meter lång och två ton tung, och byggd i tre sektioner: en cylindrisk i mitten med lucka och glasfönster, och koniska sektioner i ändarna. 

När skrovet var klart och skulle utrustas med tändkulemotor, hade dock Anderssons pengar tagit slut. Det tomma ubåtsskalet blev liggande på verkstadsgården i åratal, innan det helt sonika grävdes ner.

Läs mer: Kraftigt avtryck – när fabrikerna blev skrytbyggen

När bilismen började ta fart på 20-talet krävdes upprustning av vägnätet, och den energiske nye direktören Bernt Lorenz Åkesson styrde om verksamheten mot tillverkning av anläggningsredskap som väghyvlar och vägvältar. 

Ändå dröjde det en bra bit in på 30-talet innan man började intressera sig för grävmaskiner, som vid denna tid var illa sedda av många. Ute på byggena kallades de fåtaliga lingrävarna för ”brödtjuvar”, eftersom de tog jobb och försörjning från män med hackor och spadar. Vid de statliga beredskapsarbeten som lanserades under 30-talsdepressionen, var entreprenörerna ofta förbjudna att använda grävmaskiner – vägar och diken skulle anläggas för hand, och på så vis skapa jobb åt fler arbetslösa. 

Trots det beslutade direktör Åkesson till slut att ge ingenjörerna klartecken: Åkermans skulle ta fram en grävmaskin, och 1939 stod den klar. En åtta ton tung lingrävare med 39 hästkrafters fotogenmotor och namnet Åkerman 300, där siffran stod för skopvolymen i liter. 

Det första exemplaret levererades till Sjöbo Cementgjuteri, och följdes snart av fler. Åkerman 300 blev en försäljningssuccé och var den första serietillverkade svenska grävmaskinen – även om begreppet ”svenska” används frikostigt i det här fallet. I stora drag handlade det om en kopia av den brittiska maskinen Rapier, som i sin tur tillverkades på licens från amerikanska Marion. 

Men successivt utvecklade Åkermans egna och förbättrade lingrävare. Deras tidiga modeller var relativt enkla konstruktioner med vajerspel som manövrerades manuellt, med bromsar och kopplingar direktanslutna till spakarna. Efterhand ersattes de tungmanövrerade reglagen med servoassisterade spakar som krävde mycket mindre handkraft, och vajerspelet – som ursprungligen drevs direkt med kuggväxlar – försågs med hydraulisk växel som anpassade kraften efter arbetsuppgifterna. Vid tung grävning sänktes hastigheten automatiskt till förmån för styrka. 

Även komforten förbättrades. Förarhytten avskildes från det bullriga maskinrummet med en ljuddämpande mellanvägg, och uppges ha fått en decibelnivå motsvarande den hos en bekvämare personbil från samma tid.

Ensamma om i Sverige

Affärerna blomstrade, och Åkermans Verkstad låg i framkant i fler avseenden än bara det maskintekniska. På 40-talet infördes ett vinstdelningssystem, där alla anställda fick andelar i företagets ekonomiska framgångar. 

Detta var man i stort sett ensamma om i Sverige, och systemet var kontroversiellt. Både fackförbund och arbetsgivarorganisation betraktade det som ett olagligt konkurrensmedel, men Åkesson stod på sig. Med vinstdelning, egen lärlingsskola, och intern rekrytering till högre befattningar i företaget, skapades en stark sammanhållning som blev känd under namnet Åkermansandan. 

”Ja då var vi en stor familj och det var i Eslöv samtliga besluten fattades på ort och ställe, inte av någon storebror någon annanstans i Sverige”, säger en gammal Åkermansarbetare i en intervju för en kandidatuppsats i sociologi vid Lunds universitet (Anders Jensen, 2000). 

Från mitten av 50-talet lade man ner all annan tillverkning, för att inrikta sig helt på grävmaskiner. Och verksamheten fortsatte att växa: snart jobbade var fjärde fabriksarbetare i industristaden Eslöv hos Åkermans på Bruksgatan. Även produktutvecklingen blomstrade: totalt kom 21 olika lingrävarmodeller att lanseras i viktklasser från åtta till 43 ton. 

På 60-talet började hydrauliken göra sitt intåg i grävmaskinsvärlden, först i form av hydraulisk brytning av skopan på de nyaste lingrävarmodellerna. Nästa steg var helhydrauliska maskiner, som var mer lättkörda och kunde manövreras med större precision än linmaskinerna.

Läs mer: Silvertejpen – guld värd i kriget

Åkermans var tidigt ute, och 1966 introducerades firmans första hydraulgrävare: den 20 ton tunga Åkerman H11. Siffran angav effekten i tiotal, det vill säga 110 hästkrafter, och bokstaven stod förstås för ”Hydraulisk”. 

Lingrävarproduktionen fortsatte parallellt med hydraultillverkningen i några år, och den sista linmaskinen blev Åkerman M14, nästan fem gånger så stor som sin förfader Åkerman 300. Men från 1974 tillverkades enbart hydraulmaskiner, och flaggskeppet hette Åkerman H25. Den vägde 50 ton, var fyra meter bred mellan larvfötternas utsidor, och klarade skopor på 2 600 liters volym. 

Åkermans köpte upp (och lade ner) konkurrenten Kockum-Landsverks grävmaskinsproduktion, och blev på så vis Sveriges enda tillverkare i sin nisch. 1980 var Åkermans Sveriges vinstrikaste verkstadsföretag, och fem år senare kunde man fira 10 000 sålda hydraulgrävmaskiner världen över. Personalstyrkan uppgick nu till 2 000 anställda.

30 000 grävmaskiner

Ytterligare sex år senare, 1991, köpte Volvos avdelning för anläggningsmaskiner (VME) upp det välmående bolaget. Företagsnamnet ändrades till VME Excavators, men maskinerna fortsatte säljas under varumärket Åkerman. 

Men i samma veva slog 90-talets lågkonjunktur till. Volvo försökte lösa lönsamhetsproblemen med olika besparingsprogram, och service och försäljning utlokaliserades till andra delar av den stora koncernen. Bara den renodlade maskintillverkningen blev kvar i Eslöv. 

Detta fick inte den nedåtgående trenden att vända, snarare tvärtom, och 1997 hade bolaget förlorat en miljard kronor sedan VME:s övertagande sex år tidigare. Nedläggningsbeslutet fattades: tillverkningen av hjulgrävmaskiner flyttades till Volvos fabriker i Tyskland, medan bandgrävarproduktionen förlades i Sydkorea. 

Totalt tillverkade fabriken i Eslöv nästan 30 000 grävmaskiner under 60 års tid, men den 10 augusti 1999 rullade den allra sista maskinen av linan. Enligt obekräftade uppgifter gör den fortfarande tjänst hos en entreprenadfirma i Örnsköldsvikstrakten. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt