Goretex – revolution för friluftslivet när fritidskläderna började andas

2021-10-02 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Redan på 1930-talet gjordes experiment med plast i kläder som skydd mot regn och rusk. Men först med Goretex 40 år senare fick plaggen andas, och det revolutionerade våra fritidskläder.

Många minns säkert barndomens galon, ett tätt och slitstarkt material som effektivt höll borta fukt och blåst – men som blev vått inifrån av kondens för att det inte kunde andas. Den egenskapen delade materialet med många andra i funktionsplaggens barndom. 

Att göra våra kläder täta mot regn och rusk är inget nytt påfund, men det skulle dröja innan de blev smarta. Länge användes tjära, olja eller gummi för att hålla fukt och väta borta. Alla hade nackdelen att de blev tunga och otympliga så snart de blev blöta. Plasten skulle komma att förändra allt. 

Kemisten Charles Mackintosh i Glasgow uppfann det första vattentäta plagget år 1824, en rock av ”Indian rubber cloth”. Det var naturgummi uppmjukat med nafta som han kavlade ut och lade mellan två lager linnetyg, där den fick härda. En regnrock kallas fortfarande ”mac” på brittiska öarna. 

Gummistövlar kallas Wellingtons efter sin uppfinnare Arthur Wellesley, hertig av Wellington och krigshjälte vid Waterloo. Han gjorde år 1817 läderstövlar, som 35 år senare täcktes med gummi då vulkaniseringen uppfunnits.

Tjära på segelduk

Engelsmän experimenterade också med att stryka linolja och tjära på segelduk. Så kom bland annat presenningen till. På samma sätt tätade norrmannen Helly Hansen 1877 fiskartröjor med linolja, liksom senare paret Hanna och Julius Didrikson på svenska västkusten. 

I början av 1930-talet kom de första kommersiella plasterna. Helly Hansen började experimentera med att lägga en tunn film av PVC, ployvinylklorid, på bomullstyg. Det dröjde till 1949 innan de lyckades, med textilen helox. Då hade redan den svenska galonen, en betydligt tjockare och styvare PVC-överdragen textil, kommit.

Läs mer: Under ytan – dykardräkten tog oss ner i havsdjupen

Efter kriget vävdes plaster som nylon in i allt fler textilier. Men funktionsmaterial, textilier med plast som kunde andas, skulle fortfarande dröja. Först 1969 kom det första till, av en slump. Detta tack vare Bob Gore. 

Han var son till Bill Gore med ett familjeföretag som gjorde kablar till datorer. De använde tidigt teflon, polytetrafluoretylen, som isolerande hölje. Men det var inte spänstigt och töjbart, trots år av experiment.

Det skapade antydningar till porer i polyuretanen.

En dag fick Bob Gore för sig att röra om med en doppvärmare i en smälta – och vips blev teflonen både elastisk och porös! Den fick namnet expanderande polytetrafluoretylen, ePTFE, och kom att bli skiktet som andas i Goretex-väven. 

Bob Gore fick 1970 patent på sin töjbara och porösa teflon, och Goretex-väven såg dagens ljus. Under första halvan av 70-talet användes den framför allt som tältduk. Den textil som Goretex-skiktet fästes vid tillverkades av bland annat ett svenskt företag, FOV Fodervävnader, som även levererade textil till Helly Hansen – plus svenska Tenson och Craft of Scandinavia. 

Under 1980-talet kom en annan viktig del i utvecklingen av funktionsplagg: mikrofibrerna, som kan vävas mycket tätt utan att plaggen blir tunga. De var avgörande för utvecklingen av lätta vindtäta plagg. Men vatten står de emot sämre.

Samma princip som Goretex

FOV började utveckla mikroporösa polyuretanbeläggningar, ungefär samtidigt med Helly Hansen, berättar Mats Johansson, som jobbade på FOV och nu forskar om funktionsmaterial vid Högskolan i Borås. 

– Man blandade vatten och lösningsmedel, som förångades vid låg temperatur. Det skapade antydningar till porer i polyuretanen. När polyuretanen sedan härdades vid över 100 grader fick porerna en storlek som släppte igenom ånga men inte vattendroppar.

Läs mer: Kraftigt avtryck – när fabrikerna blev skrytbyggen

Principen var densamma som Goretex använde: ett porigt plastmaterial mellan lager av textilier som tillsammans höll emot väta och vind, men lät svetten passera ut. Lagren har olika funktioner: tätt tyg stoppar vind, medan luften mellan lager skyddar mot kyla. Och så den poriga plasten som släpper ut svett men stoppar regn. 

– Vatten har så mycket bättre värmeledningsförmåga än luft. Kallt vatten kyler ned dig extremt fort. Det är otroligt viktigt att få bort fukt från kroppen, den ska släppas ut till mittlagret som får buffra och ta hand om det, säger Mats Johansson. 

– Goretex hade bättre kapacitet att släppa ut vattenånga än de svenska materialen. Vi hade svårt att få lika många och jämnt fördelade porer. 

Miljömässigt är däremot plaster inte någon lyckad lösning, och Goretex har de senaste åren börjat fasa ut all användning av flourerade kolväten, som bidrar kraftigt till växthuseffekten. Ett annat problem är mikroplaster. Mats Johansson och andra forskare på området studerar därför bland annat miljöeffekter och tänkbara ersättningar för den plast som en gång revolutionerade våra fritids- och arbetskläder. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Mats Karlsson

Mer om: Textil

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt