Frihet för frun – och en ny standard för hemmet

2021-12-26 07:00  

TEKNIKHISTORIA. Kvinnans plats var i hemmet. Tills tekniken gjorde entré. Det här är historien om innovationerna som släppte hemmafrun fri – och av bara farten lade grunden till det svenska folkhemmet.

Scenen ser ut som något ur en skräckfilm. Med en krans av slangar lindade runt huvudet står den sammanbitna kvinnan och andas in i en mask som täcker mun och näsa. Ovanpå hjässan sitter slangen fäst i ett slags hjälm, för att sedan mynna ut i en apparat som monterats på ryggen. Hon stirrar med fullt fokus ner på uppgiften hon ställts inför.

Men hon är inte i full färd med att bekämpa en eldsvåda, reparera en rymdfärja i nollgravitation eller utföra ett livsfarligt kemiskt experiment. Utan att diska en smutsig servis.

Så här kunde en vanlig arbetsdag se ut på Hemmens forskningsinstitut – inrättningen som grundades 1944 för att effektivisera hemmafruns liv med hjälp av kalla, hårda fakta. Andningsmasker, tidtagarur och måttband användes för att kartlägga allt från tidsåtgång till syreupptagning vid olika hushållssysslor.

Men för att förstå varför, måste vi spola tillbaka bandet betydligt längre.

Den utdragna tekniska revolution som möjliggjorde hemmafruarnas frigörelse inleddes redan på 1800-talet. Närmare bestämt i societetsdamen Josephine Cochranes kök i Illinois. En morgon upptäckte hon att släktens antika finporslin, som gått i arv i generationer, hade blivit kantstött när tjänstefolket diskat och skrubbat det efter en middagsbjudning. Frustrerad bestämde hon sig för att hädanefter sköta all disk själv. Botemedlet visade sig dock vara bittrare än själva sjukdomen. Att ta hand om det ömtåliga porslinet efter varje bjudning var ett digert arbete, och hon tröttnade snart på att stå böjd över diskbaljan i tid och otid.

Så i stället uppfann hon en maskin som kunde göra det åt henne.

Inom HFI bedrevs även laboratoriemässiga studier av bland annat golvmaterial och hushållsmaskiner av grupper bestående av bland annat ingenjörer, sociologer, kemister och arkitekter. Foto: HEMMENS FORSKNINGSINSTITUT/NORDISKA MUSEET

1886 patenterade Josephine Cochrane världens första automatiska diskmaskin – en snillrik konstruktion där koppar, fat och bestick fästes vid ett slags hjul, som sedan roterade och sköljdes med såpvatten. Uppfinningen, som tagit form i ett skjul bakom paret Cochranes residens, skulle komma att göra mer än att bara underlätta vardagens tradigaste sysslor. Den förändrade synen på hushållsarbete i grunden.

Men inte omedelbart. Cochranes diskmaskiner uppskattades av företagskunder med stora industrikök, men vanliga konsumenter betraktade dem med viss skepsis. Traditionen att diska för hand var djupt rotad, och diskmaskinen var en lyx som långt ifrån varje hushåll hade råd med – särskilt med tanke på att man behövde en väl tilltagen varmvattenberedare för att den skulle fungera.

Sparade i år för att köpa en tvättmaskin

På 1950-talet började till slut världen komma ikapp Josephine Cochranes vision. Efterkrigstiden markerade en massiv boom för hushållsteknik. Diskmaskinen fick en renässans, samt dessutom sällskap av ännu en revolution i hemmet: tvättmaskinen.

Enligt Hans Rosling blev denna nya innovation ”en symbol för hur hela industrialismen har förändrat folks vanliga liv”. I ett uppmärksammat tal på konferensen Ted Women i Washington år 2010, målade han upp hur det gick till när han som fyraåring fick beskåda första gången hans mamma laddade en tvättmaskin.

– Det var en stor dag för min moder. Min mor och far hade sparat i många år för att kunna köpa maskinen. Och första dagen då den skulle användas, var till och med mormor inbjuden för att se den. Hon var än mer exalterad. Under hela hennes liv hade hon värmt vatten genom att elda med ved, och hon hade handtvättat för sju barn. Och nu skulle hon få se elektriciteten göra detta arbete.

– Mormor satte sig ned framför maskinen, och tittade på tvättprogrammet i sin helhet. Hon var hypnotiserad. För henne var tvättmaskinen ett mirakel.

Läs mer: Det vita guldet – när mekaniseringen kom in i ladugården

Och kanske var det så att tvättmaskinens introduktion var extra laddad i just Sverige. Under 1900-talets fyra första decennier var vår bostadsstandard sämst i Europa. Folk bodde trångt, ”lortigt” och kallt i bostäder som ofta var illa planerade.

På 20- och 30-talen började det därför kläckas visioner om att alla svenskar skulle få tillgång till varmvatten, centralvärme, dusch och tvättstuga i sina hem. Men när utvecklingen lät vänta på sig satte reportage som Ludvig Nordströms ”Lort-Sverige” de miserabla sanitära förhållandena i landets bostäder under lupp.

Att få bukt med all denna smuts och bristande hygien förvandlades nu till en central byggsten i det som skulle bli det nya folkhemmet. Makthavarna beslöt sig för att bekämpa trångboddhet och bristfälliga faciliteter, som ofta gick ut över kvinnor och barn i synnerhet. Byggandet av välplanerade, billiga, enhetliga och sanitära bostäder hamnade överst på agendan.

Men för att åstadkomma dessa enhetliga bostäder behövdes en mall att följa. En mall som i sin tur behövde en vetenskaplig grund. Och det var här som Hemmens forskningsinstitut (HFI) till slut kom in i bilden. Verksamheten grundades 1944, i syfte att studera, effektivisera och standardisera hemmafruarnas arbete – samt inte minst deras arbetsmiljö. Under chefen Carin Boalt (som senare skulle bli Sveriges första kvinnliga professor vid en teknisk högskola) samlades en liten armé av ingenjörer, sociologer, näringsforskare, kemister, arkitekter och hushållslärare.

Via ett detaljerat mätande, vägande och katalogiserande av snart sagt varenda aspekt av hushållsarbetet – från att ta reda på hur mycket syre man förbrukar när man diskar, till hur lång tid det tar att klä på ett litet barn – började de arbeta fram en förståelse på molekylärnivå för hemmafruns vardag. De analyserade i bokstavligen minutiös detalj exakt hur nämnda vardag kunde se ut: från städning och matlagning till irriterande telefonsamtal och bråkiga barn.

Under 1900-talets fyra första decennier var vår bostadsstandard sämst i Europa, med trångboddhet, lort och illa planerade bostäder. Hemmen bestod länge av tungt handarbete i dåligt anpassade hushåll, med tidsödande tvätt och disk för hand. Bilden är från Göteborg, i december 1943. Foto: KAMERAREPORTAGE/TT

Genom att fästa ljuskällor på försökspersoner och fotografera dem med extremt lång slutartid (vilket genererade ”ljuskartor” över deras rörelsemönster) tog de exempelvis reda på hur en husmoder rör sig mellan sina olika arbetsstationer i hemmet. De tog utöver detta inte bara fram en plan för vilka geråd som behövs i ett kök, och hur de borde sorteras in i lådor och skåp. De tog även reda på hur mycket utrymme varje familjemedlem behöver vid ett bord, vilka dimensioner och material den optimala diskbänken har, hur hög en arbetsyta ska vara för att man ska slippa kröka ryggen, hur lång tid det ska ta att skala en potatis – och så vidare, in absurdum.

Syftet med allt detta var att, med industrin som fond, förvandla husmodern till förman för sin egen lilla fabrik: det moderna hemmet. I denna miljö, dignande av ny teknik, behövdes nämligen också en expert som kunde handskas med fabriken, och se till att det metaforiska löpande bandet rullade på så effektivt som möjligt.

Utifrån detta robusta underlag hjälpte Hemmens forskningsinstitut till med att spika fast grundplåten för framtidens svenska bostäder. Tack vare institutets idoga arbete fanns äntligen facit för vilka ytor, material, avstånd och redskap som krävdes för att hushållsarbetet skulle kunna fortlöpa på ett smidigt och sanitärt vis. De standardiserade mått och specifikationer som togs fram bildade ett regelverk som kommunerna behövde följa vid nykonstruktioner.

Bilden av ”Lort-Sverige” började tvättas bort, och i stället banades väg för vad som några decennier senare blivit världens högsta bostadsstandard. Faktumet att även Hemmens forskningsinstitut i sig – med sina detaljorienterade formler för bättre bostäder – rönte internationell uppmärksamhet, bättrade även det på vårt lands rykte.

Tekniska innovationer gjorde entré

Efter sina glansdagar på 50-talet både döptes och strukturerades HFI om ett antal gånger, för att till slut förvandlas till vad vi i dag känner som Konsumentverket. HFI-Meddelanden – tidningen om hushållsvetenskap som bland mycket annat upplyste svenska folket om hur man diskar på ett hygieniskt vis – fick också ett nytt namn som klingar bekant än i dag: Råd & Rön.

Men HFI:s mest påtagliga arv är ett helt annat. I takt med att allt fler tekniska innovationer och standardiserade inslag i bostaden gjorde entré, frigjordes mer och mer tid – tid som husmodern kunde använda till nya fritidsintressen, fortbildning, eller att rentav göra entré i arbetslivet. Under 1900-talets andra halva började det följaktligen diskuteras om dedikerade husmödrar behövdes alls, i takt med att tiden deras arbete tog i anspråk krympte tills den plötsligt utan problem kunde begränsas till kvällar och helger. På så vis fick kvinnan en ny status i samhället, med helt nya möjligheter att forma sitt eget öde. Plötsligt stod det hemmafrun – som tidigare i princip varit fastkedjad vid spisen och bykgrytan – fritt att lämna hemmet och göra någonting annat med sitt liv.

Kanske sammanfattade Hans Rosling det bäst, den där dagen i Washington 2010:

– Min mor sa: ”Nu, Hans, har vi laddat tvätten; maskinen kommer göra jobbet. Och nu kan vi gå till biblioteket.” För detta är magin: Du laddar tvätten, och vad får du ut av maskinen? Min mor fick tid att läsa för mig. Det är var här jag startade min karriär som professor. Och hon själv fick tid att läsa böcker för sig själv. Hon hann studera och lära sig engelska. Och hon läste så många romaner! Vi älskade verkligen, verkligen denna maskin. Och vi sa, min mor och jag: ”Tack, industrialiseringen. Tack, stålverk och vattenkraftverk och kemisk processindustri – som gav oss tid att läsa böcker.”

Alfred Holmgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt