Forskarna hittade kratern som kan ha räddat jorden

2019-09-02 09:15  

Enligt Snowball Earth-teorin var jorden under en period täckt av glaciärer. Ingen vet exakt vad som fick isen att släppa sitt grepp – men forskare tror nu att de har hittat meteoritnedslaget som kan ha tinat vår planet.

Den så kallade snöbollsjorden är en hypotes om en istid som var så kraftig att hela vår planet blev infrusen i glaciärer. Snowball Earth anses ha inträffat för 2,4 till 2,1 miljarder år sedan.

Forskarvärlden är dock oense om hela jordytan täcktes av is eller om land- och havsområden kring ekvatorn kan ha förblivit öppna, åtminstone vissa delar av året. Fynd i Namibia pekar mot att infrysningen var total. I öknen har man hittat den typ av flyttblock som bara förekommer i samband med glaciärsmältning. Att ett område så nära ekvatorn har varit istäckt stödjer snöbollsteorin.

Vad som låg bakom den katastrofala istiden är oklart, likaså hur vi tog oss ur den. Men forskare på Nasas Johnson Space Center i Houston tror att de kan ha hittat det meteoritnedslag som utlöste den stora smältningen och räddade jorden.

I Western Australias ödemark ligger den 70 kilometer breda Yarrabubba-kratern. Med en ålder på 2,229 miljarder år är det jordens äldsta kända nedslagskrater – och tidpunkten sammanfaller så väl med början på slutet för snöbollsjorden att forskarna har svårt att se det hela som en slump.

Läs mer: Bilder från rymden ger svar om jorden

Nyligen presenterade geologerna sin studie vid Goldschmidt Geochemistry Conference i Barcelona. Kollisionens storlek var ungefär en tredjedel av det nedslag som anses ha satt punkt för dinosaurierna. Delar av forskarvärlden är skeptiska till att träffen skulle ha gett en så stor inverkan på isvärlden – även om de erkänner att det tidsmässiga sammanträffandet är slående.

Tidigare har många ansett att jorden tinade när vulkanutbrott spydde ut stora mängder koldioxid som värmde planeten, men Nasa-teamet har gjort en modell för effekterna av en sju kilometer bred asteroid som träffar ett istäcke med två till fem kilometers tjocklek. Den visar att nedslaget skulle sprida ett dammlager tusentals kilometer, som förmörkar snön som därmed kan fånga värme effektivare. Till detta skulle enorma mängder vattenånga ha skickats upp i stratosfären – mer än vad som finns där i dag, och den skulle ha kapslat in värmen.    

Innan Yarrabubba-kratern daterades var Sydafrikas Vredefort Dome den äldsta kända, med sina 2,02 miljarder år. 300 kilometer bred är det fortfarande den största kratern i världen. Hur kan man då åldersbestämma en händelse med så stor exakthet?

Läs mer: Forskarnas nya teori i jakten på utomjordingar

Prover från Yarrabubba utsattes för 100 000 volt, vilket delade upp materialet i olika mineral utan att skada det. Sedan var det en långsam process att med mikroskop och pincett plocka fram hundratals zirkoner och monaziter som var tunnare än ett hårstrå. Målet var att hitta de kristaller vars kanter hade smälts vid nedslaget då detta nollställer klockan för hur små mängder av radioaktivt uran som bryts ned i bly.

De bästa kristallerna limmades fast, slipades ned och med en jonstråle förångades de intressanta områdena på den nya snittytan. Med masspektrometri mättes andelen uran och bly i ångorna – och med utgångspunkt från halveringstiden för uran kunde åldern för nedslaget i Australien fastställas till 2,229 miljarder år, med en marginal på plus/minus fem miljoner år. Det rapporterar Science.

John Edgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt