Essingeleden – bron som överlevde ras och trafikomställning

Det var kafferast klockan elva på morgonen. Sedan sextiden 10 december 1964 hade arbetare gjutit betong i en brodel mellan ön Lilla Essingen och stadsdelen Fredhäll på Kungsholmen. Kvar på bron fanns bara fem man. En av dem var gjutaren Olle Andersson.

– Hörde inget själv, men någon skrek till och då såg jag att det ena hörnet började sjunka undan. Jag sprang, för man visste ju inte hur mycket som skulle följa med, berättade han för Dagens Nyheter.

Alla klarade sig, men nätverket av armeringsjärn och 200 ton nylagd betongmassa lade sig som ett blött täcke över en bropelare. Det stålfackverk som hade kollapsat under bron trycktes ner över en förankrad pråm som kantrade.

Man började genast spola bort betongen innan den härdade och de närmaste dagarna forslades rasmassor bort. Det kostade entreprenören Svenska vägbolaget 200 000 kronor och försenade bygget två månader. Men det var en mindre hickning för det gigantiska bygget.

Efter andra världskriget

När bilismen fick fart efter andra världskriget blev det snabbt trångt i vägnätet, som för det mesta dimensionerats för häst och vagn. Även i huvudstaden korkade det till sig. När folk med normala inkomster också fick råd att köpa bil blev det värre.

Lösningen för trafiken från norr till söder på östkusten var att dra väg som kringgick Stockholms innerstad. Bygget inleddes 1960.

Essingeleden var ett djärvt, fem kilometer långt penseldrag väster om staden. Men den krävde stora ingrepp. Mycket av sträckan var redan bebyggd när vägplanerna var klara. Det krävdes dyra exproprieringar av industrier, kolonilotter och andra byggnader.

Leden börjar vid Karlbergs slotts gamla exercisplats Pampas, fortsätter söderut över Kungsholmen och öarna Lilla och Stora Essingen och vidare ner till Västberga söder om staden. Nästan hälften av sträckan består, liksom biten där raset inträffade, av broar och viadukter. På de mest trafikerade sträckorna blev den trefilig i båda riktningar. Den hade tre broar med segelfri höjd, en tunnel och fem trafikplatser.

Essingeöarna fick samtidigt nya broar för lokaltrafik som ersättare för de gamla, som byggts på 1920-talet och inte längre var lämpliga för trafiken.

Essingeleden öppnas

21 augusti 1966 öppnades leden för trafik. Eftersom man redan hade beslutat om att lägga om från vänster- till högertrafik inledde man med att bara använda den östra körbanan, som delades in i två körfält. I september året efter var högertrafiken ett faktum, och då öppnades också den västra körbanan. Essingeleden var då en sexfilig motorväg med en kapacitet på 80 000 fordon per dygn.

Det hade kostat 240 miljoner kronor – men ändå var projektet rejält nedbantat. Enlig ursprungsplanen från 1958 skulle Essingeleden vara en del av en motorvägsring runt staden, med inspiration från andra storstäder. Den fullföljdes aldrig.

 En del sträckor har fått nytt liv under senare tid medan andra gavs upp och ytterligare andra fick alternativa sträckningar. Det gällde till exempel en avstickare från Stora Essingen till Bromma. En trafikplats på ön förbereddes för utbyggnaden, som aldrig blev av. På den sträckan går i dag spårvägen Tvärbanan.

Väster om leden byggs just nu Förbifart Stockholms, med en beräknad kostnad på 28 miljarder kronor. Själva Essingeleden har byggts ut i flera gångar, bland annat till bitvis fyra filer i vardera riktningen. Men trafikmängden har också ökat till 160 000 fordon per dygn i snitt.