Dolda kärnkraftverket som gömdes under ett berg

2014-11-01 07:00  

TEKNIKHISTORIA. De flesta har glömt Ågesta kärnkraftvärmeverk. 40 år efter stängningen ligger Sveriges första kommersiella kärnkraftverk fortfarande intakt, upplyst och till synes körklart under ett berg utanför Stockholmsförorten Farsta.

Det kallades den svenska linjen. På 1950-talet bestämde man sig för att Sverige skulle satsa på inhemsk kärnkraftsteknik. Det skulle minska beroendet av importerad olja och ge tillgång till plutonium för det svenska kärnvapenprogrammet.

Det enda kraftverk som byggdes i programmet var Ågestaverket, den första reaktorn i Sverige som producerade el. Projektet startade 1957. AB Atomenergi, Vattenfall och Stockholms Elverk samarbetade med en mängd svenska underleverantörer. Asea var huvudleverantör. Det var många inblandade, kvalitetskraven var ovana och det fanns ingen standard för hur man byggde kärnanläggningar. Att det fungerade så bra som det gjorde berodde bland annat på att Kärnkraftssverige var så pass litet. Pionjärerna kände varandra personligen.

Tanken var att ett tiotal orter skulle få små kärnkraftverk för lokal användning, först och främst som kraft­värmeverk men även för el. Att dra långa kulvertar skulle ha blivit dyrt, så det var bättre att bygga nära husen man ville värma upp. Ågestaverket placerades bara ett par kilometer från Farsta centrum. För att klara säkerheten skulle Ågesta och eventuella efterföljare byggas in i bergrum.

I Ågestaverket var i stort sett allt utom kontrollrummet inneslutet i ett trycktätt skal med luftslussar.

Valet föll på en tryckvattenreaktor med tungt vatten från Norge som kylning och moderator. Det gjorde att den kunde använda icke anrikat uran. Ågestas reaktor konstruerades för att använda uran som brutits i Sverige utan anrikning, eftersom den processen är mycket kostsam. Det betydde också att inget annat land hade insyn i om bränslet användes för att producera plutonium.

Bränslekutsarna av urandioxid kom från Aseas fabrik i Västerås. Bränsleelementen sattes samman i AB Atomenergis bränslefabrik i Liljeholmen i Stockholm. En av de tre laddningarna för Ågesta var svenskt uran från Ranstad.

Reaktorn startades på sommaren 1963, och redan på våren 1964 nåddes full effekt. Reaktorn var liten och gav som mest bara 68 MW fjärrvärme och 12 MW el.

Det var bevisat: ett kommersiellt kärnkraftverk enligt den svenska linjen var möjligt. Det var däremot inte enkelt eller problemfritt att driva ens ett litet kärnkraftverk. Ågesta hade två stora tillbud och åtskilliga små under de tio år verket var i drift.

I januari 1968 visade instrument i reaktorn att några bränslepatroner sannolikt hade skadade inkapslingar. Aktiviteten i reaktorvattnet ökade och den 10 mars snabbstoppades reaktorn. Dagen efter upptäcktes en kraftig strålkälla på 70 röntgen per timme som rörde sig fritt i en huvudcirkulationskrets. Sannolikt var det löst bränslematerial från en skadad patron som skramlade omkring i systemet.

Man blev tvungen att tömma härden och inspektera reaktorkärlet. Det visade sig att en mängd bränslepatroner var skadade av vibrationer. Tre bränslestavar var avbrutna och omkring ett kilo skrot och extremt radioaktiva bränslefragment låg kvar i reaktortanken. Ytterligare ett 20-tal bränslepatroner var på väg mot omfattande skador.

Upprensningen var rent pionjär­arbete. Speciellt konstruerad utrustning fördes ner i tanken genom laddhålen i locken och styrdes med hjälp av peri­skop från ubåtar. Det lyckades så bra att driften kunde återtas redan i oktober. Det hade inte skett några utsläpp. Stråldoserna för teknikerna hade varit låga, trots att en del aktiva komponenter måste hanteras med långa verktyg

– utan strålskärmar.

Vibrationsproblemen löstes med en ny härdkonstruktion från Asea-Atoms arbete med modernare lättvattenreaktorer.

Året efter skedde ett nytt stort tillbud när 400 kubikmeter kylvatten läckte ut i turbinanläggningen utanför berget. Det blev inget radioaktivt utsläpp, men bland annat svämmade kopplingsskåp för säkerhetssystem över och slogs ut.

Orsaken var kyltornen. De stod ovanpå berget med en stor höjdskillnad mot resten av anläggningen. När två pumpar växlade över uppstod en tryckstöt som sprängde en backventil.

Reaktorn stoppades manuellt. I röran läckte också 500 liter dyrbart tungt vatten ut, men kunde återvinnas. Tur var det. Risken för förluster av tungt vatten var ett problem för Ågestas reaktortyp, helt enkelt för att substansen var mycket dyr.

Placeringen var bara ett av många problem med att bygga reaktorer i bergrum. Berget där Ågestaverket sprängts in visade sig vara av dålig kvalitet och mer ett problem än ett skydd. Det var vattenförande och fullt av sprickor så att lokalerna måste kläs invändigt med plåt. Det löste problemet. Men hade inte verket lagts ner efter bara tio år hade underhållet blivit mycket dyrt.

2 juni 1974 stoppades reaktorn för sista gången. Tungvattnet såldes till Kanada och bränslet ligger i CLAB i Oskarshamn. Två av ånggeneratorerna har monterats ner och dekontaminerats.

1968 hade Stockholms Elverk sökt tillstånd för att lägga ett liknande kärnkraftvärmeverk i en bergknalle i Ropsten i Stockholm. Men småkraftverkens tid var förbi.

Uppföljaren till Ågesta, Marviken utanför Norrköping, stod klart samma år. Även den var en tungvattenkonstruktion, men den laddades aldrig med bränsle. Bland annat berodde det på att Ågestaveteraner tog avstånd från det och kritiserade säkerheten. I stället sattes en oljepanna bredvid reaktorbyggnaden så att turbiner och elgenerator kunde användas.

Som testanläggning hade Ågestaverket varit guld värd för Atomsverige, även om många av lärdomarna var negativa – inte minst att svenskt uran i tungvattenreaktorer var en dyr lösning.

Under driften hade det också gjorts forsknings- och utvecklingsarbete med tester av bränsletyper som bestrålats i härden. Bland annat för Marviken och Oskarshamn 1.

Erfarenheterna från driften i Ågesta togs med till de stora elproducerande lättvattenreaktorerna, till exempel Oskarshamn 1 som började leverera el 1971.

I dag är Ågestaverket i stort sett bortglömt. Förslag har funnits på att göra den i stort sett intakta tidskapseln till ett museum.

I stället blir anläggningen ett pionjärprojekt en sista gång.

Den här gången för hur man river ett kommersiellt kärnkraftverk i Sverige.



Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt