Det verkar krävas ett coronavirus för att vi ska nå 2030-målet

2020-03-13 06:00  
Foto: Pontus Lundahl/TT

Mitt under pågående virusutbrott presenterar sex myndighetschefer sina förslag på hur vi ska köra mindre bil för att nå klimatmålet 2030. Frågan är väl om ens ett permanent coronatillstånd hade varit tillräckligt.

Till 2030 ska utsläppen från inrikes transporter (utom flyget) ha minskat med 70 procent jämfört med 2010. I en färsk rapport ger nu sex myndigheter med ansvar för att målet uppfylls sin bild av vilka åtgärder politikerna bör prioritera för att målet ska uppnås.

Som Ny Teknik tidigare har rapporterat når Sverige med hittills beslutade åtgärder endast cirka halvvägs. Detta är förstås även myndigheterna helt på det klara med. De konstaterar att utvecklingen går åt rätt håll, men inte tillräckligt snabbt, och det på tio år krävs en mycket stor omställning.

Det finns därför all anledning att titta närmre på vad som faktiskt föreslås i rapporten.

Hela Sveriges politik på området vilar förenklat på tre ben: Energieffektiva och fossilfria fordon, förnybara drivmedel samt ett transporteffektivt samhälle. Dessa begrepp brukar sammanfattas som bilen, bränslet och beteendet.

Det går hyggligt för bilen och bränslet. Bil Sweden räknar med att upp till 80 procent av nya bilar 2030 är laddbara och vi får en allt högre andel förnybar råvara i bensinen och dieseln, även om tillgången fortfarande är en svår nöt att knäcka.

Den största utmaningen ligger i stället i beteendet. Rapporten utrycker det som att indikatorerna inom ett transporteffektivt samhälle inte har utvecklats lika positivt som övriga ben (bilen och bränslet).

Läs mer: Dramatiskt minskade utsläpp i Kina efter coronavirusets utbrott

Ett annat sätt att uttrycka det på är: Vi kör för mycket bil och transporterar för mycket gods med diesellastbilar.

Så vad föreslår då cheferna för åtgärder för att vi ska nå 2030-målet? På det generella planet handlar det om att höja koldioxidskatten, utreda transportsektorns långsiktiga beskattning (bland annat kilometerskatt), utreda stöd för ökad biobränsleproduktion samt utreda hur sjöfarten kan använda mer förnybara drivmedel.

Ytterligare tre förslag specifikt avsedda för ett mer transporteffektivt samhälle (beteendet) lyfts fram som något som bör utföras snarast. De är hämtade från en lång lista som sammanställdes redan 2016, varav vissa resan har införts.

  • Infrastrukturplaneringen ska utvecklas inom klimatmålets ramar och i linje med andra hänsynsmål.
  • Utred ansvar för genomförande och finansiering av vissa steg 1- och 2-åtgärder.
  • Ökad efterlevnad av förmånsbeskattning på subventionerad arbetsplatsparkering.

De tre punkterna är i princip obegripliga för den som inte ägnar sig åt transportpolitik på daglig basis.

Den första punkten handlar förenklat om konflikten mellan till exempel en vägs funktion kontra klimatmålet. En ny väg kan ge ökad tillgänglighet och ökad tillväxt, men också mer utsläpp. Hårdtolkas förslaget innebär det alltså att klimatmålet sätter ramen för vilka vägar och annan infrastruktur som kan planeras.

Förslag på åtgärder inte tillräckliga

Punkt två är klurigare. Med steg 1- och 2-åtgärder avses till exempel kunskapshöjande åtgärder samt satsningar på gång, cykel och kollektivtrafik. I en underlagsapport framgår att Trafikverket har gjort tolkningen att den saknar möjlighet att finansiera viss sådan verksamhet i dag, men vill ha möjlighet att göra det. Det handlar främst om påverkansåtgärder som till exempel ”testresenärskampanjer och andra mobility managementåtgärder”.

Sista punkten då? Här verkar det i princip handla om att bekämpa skattefusk bland dem som har fri eller subventionerad arbetsplatsparkering. Potentialen för minskad arbetspendling bedöms som stor om regelverket följs.

Det är alltså dessa verktyg som myndighetscheferna rekommenderar politikerna att snarast införa för att få oss att köra mindre bil. Effekten de skulle få på våra resvanor framstår kanske inte som direkt dramatiska.

Samtidigt breder coronaviruset ut sig över världen. Många får vänja sig vid tanken på att jobba hemma i perioder för att hindra smittspridningen. I kinesiska och italienska städer ligger gatorna öde. Transportforskare har fått en sällan skådad chans att studera ett samhälle med kraftigt begränsad rörlighet och vilka effekter det ger på våra koldioxidutsläpp.

Men frågan är väl om ens coronavirusets dramatiska spridning i samhället skulle kunna ge de beteendeförändringar som krävs för att 2030-målet ska uppnås. Och om inte – vad är då de kvarvarande verktygen i politikernas verktygslåda egentligen värda?

Johan Kristensson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt