Det ostoppbara geniet Benjamin Franklin

2018-06-02 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Universalgeniet Benjamin Franklin hade många järn i elden. Mest känd blev han kanske för det järn som kunde dra till sig elden från himlen – åskledaren. Men han var också politiker, tryckare, optiker, slavägare, vänsterprasslare och mycket mer.

När Benjamin Franklin var 20 år skrev han ned 13 regler i sin dagbok som han föresatte sig att följa under resten av sitt liv. Liksom många andra unga män drömde han om framgång, och han var villig att gå längre än de flesta för att nå den.

Måttfullhet: Ät ej till slöhet; drick ej till berusning.

Sparsamhet: Spendera ej i annat syfte än att göra gott mot andra eller dig själv; det vill säga: slösa ingenting.

Flit: Förlora ingen tid; var alltid sysselsatt med något produktivt; skär bort alla onödiga handlingar.

Varifrån han fick sin drivkraft kan vi lika lite förklara som varifrån Columbus eller Napoleon fick sin. Hans arbetsmoral är däremot lättare att spåra: den fick han med sin puritanska uppväxt.

Rymde hemifrån som ung

Han föddes i Boston 1706, en stad som hade grundats av engelska puritaner. Hans föräldrar hörde till samma religiösa flock, och var relativt fattiga. Därför fick Franklin bara gå två år i skolan. Men det uppvägde han redan i tidig ålder genom att läsa det mesta han kom över, från Plutarchos till Daniel Defoe.

Tolv år gammal blev han typograflärling hos sin äldre bror James. På det viset fick han både lära sig ett hantverk och läsa en hel del text. Men bröderna kom dåligt överens. Unge Ben fick ofta stryk, och därför rymde han efter några år.

Han flyttade till Philadelphia och gjorde några slitvargsår som tryckeriarbetare. Det var under den perioden han bestämde sig för att koncentrera all sin energi på att lyckas. Ett slit som till slut betalade sig. Han etablerade sig efter några år som framgångsrik tidningsman i staden, och började från 1732 och framåt att ge ut en årlig almanacka, Poor Richard’s Almanack, som med tiden gav honom stora inkomster. Där kunde läsarna bland mycket annat hitta nyttiga levnadsråd som liknade de regler han själv följde.

Att bli rik verkar dock aldrig ha varit något självändamål. I takt med att Franklins rikedomar växte skiftade han alltmer fokus från affärer till vetenskap. Det var där den verkliga belöningen hägrade för denne ärelystne puritan. Han ville bli ihågkommen för verkligt stora gärningar – sådana som gynnade mänskligheten. Hans sjätte regel, “förlora ingen tid”, förblev därför lika aktuell nu, under hans sötebrödsdagar.

Karriär genom åskledaren

1741 uppfann han en värmekamin som cirkulerade luften mer effektivt, kallad "Franklin Stove". 1752 uppfann han Amerikas första kateter. Och tätt därpå följde det som skulle bli hans största bedrift: åskledaren.

Det började med att Franklin fick se en underhållande demonstration av statisk elektricitet under 1740-talet. Han blev stormförtjust och köpte snart sin egen utrustning för att experimentera hemma. Föga oväntat blev han inom några år ledande på området.

Flera vetenskapsmän misstänkte vid den här tiden att blixten var en elektrisk urladdning, och Franklin var av samma åsikt. 1750 föreslog han därför ett nytt experiment: att undersöka saken under ett åskväder genom att fästa en stång ovanpå en hög byggnad eller ett fartyg. Franklin hade nämligen observerat att blixten drogs till avlånga och högt belägna objekt.

Två år senare, i juni 1752, sägs han själv ha utfört ett sådant experiment genom att fästa en metalltråd på en flygande drake. Det är oklart om det verkligen stämmer – historikerna är oense – men det är belagt att hans experiment genomfördes i maj samma år av två franska vetenskapsmän, Delor och Dalibard, som hade läst hans text.

Samma höst tog Franklin idén ännu längre. Han riggade upp en jordad järnstång på sitt hustak, och kopplade den sedan till ett par ringklockor. När ett oväder drog förbi började klockorna ringa. Järnstången var elektriskt laddad och alltså kunde man förmodligen skydda sitt hus från blixten med en sådan stång. Åskledaren var född.

Blir känd för allmänheten

Nu inträdde Franklins kändisperiod. Som tack för sina insatser fick han ta emot en medalj av brittiska Royal Society, och kort därpå blev han utnämnd till hedersdoktor vid universiteten Yale, Harvard och Oxford. Med ens hade “Dr. Franklin”, som han nu kallades, förvandlats till världens mest berömda amerikan. En status han i högsta grad såg till att utnyttja. Den gav honom politiska förtroendeposter, inträde till den högre societeten i Europa och Amerika, och en guvernörspost åt sonen William.

Kvinnor blev det också. Även om Franklin hade gift sig med Deborah Read i Philadelphia 1730, förblev han livet ut något av en kåtbock med aptit på andra, yngre kvinnor. Hans kärleksbrev till dessa kunde ibland vara riktigt kreativa. Som när han 1755 skrev till unga Catherine Ray (hon var 24, han 49), och gav henne levnadsråd enligt de fyra räknesätten: Hon borde addera till sin mans framtida förmögenhet, subtrahera alla onödiga kostnader, inte låta det uppstå någon division dem emellan, och multiplikation – ja, hur man multiplicerar sig skulle han gärna vilja lära henne personligen, men det ville hon ju inte tillåta…

Brevet censurerades i USA under 1800-talet eftersom det inte ansågs förenligt med bilden av Franklin som en uppbygglig landsfader. Det finns ett annat brev som blev utsatt för samma öde, där Franklin på skämt skriver till Bryssels vetenskapliga akademi att de borde forska fram parfymerade fjärtar. Det är först i modern tid amerikaner har fått veta att Franklin hade humor, och att han precis som alla andra även hade sina svagheter.

Tvingas välja sida efter dramatik

När den amerikanska revolutionen närmade sig fick Franklin ta en tillfällig paus från sitt glättiga kändisliv. Från 1750-talet och framåt hade han levt loppan i London med frugan på bekvämt avstånd på andra sidan Atlanten, och varit en högst trogen undersåte. Men sedan blev han anklagad av amerikanerna för att gå regimens ärenden.

Det sades att han hade varit delaktig i att utforma den hårda skatt som pådyvlades dem 1765. Franklin tvingades därför att välja sida. Han valde till slut Amerika, och reste hem 1775 när öppen revolt bröt ut.

Väl hemma i Amerika deltog Franklin i de livliga diskussioner som fördes av Washington, Jefferson, Adams och alla de andra som snart skulle bli USA:s grundlagsfäder. Han doppade pennan i bläck och skrev under självständighetsförklaringen, och for sedan raskt till Frankrike för att försöka få kung Ludvig XVI att gå med i kriget mot Storbritannien. Det gick väldigt långsamt och tog många år. Men den franska societeten blev fullständigt betuttad i “Docteur Franklin”. Ett tag var han så populär där att det blev på modet att hänga tavlor med hans porträtt i franska hem.

Han var en beslutsam förkämpe för amerikansk självständighet, men vissa av hans politiska övertygelser förändrades kraftigt under åren. Den kanske viktigaste var inställningen till slaveriet.

Synen på slaveri

1750 ägde hälften av markägarna i Philadelphia slavar. Franklin ägde själv så många som sju. Men senare blev han en försiktig abolitionist. Efter sejourerna i Europa förstärktes de tankarna. 1770 frigav han sina slavar och började argumentera mot slavekonomin och slavhandelssystemet. Men trots att han skrev flera essäer som förespråkade att avskaffa slaveriet och integrera svarta i samhället debatterade han inte frågan offentligt förrän 1787, och han fortsatte att "se båda sidorna av saken".

Även om Franklin blev alltmer aktiv som politiker senare i livet, upphörde han aldrig med att ägna sig åt vetenskap och tekniska förbättringar. Under sin Londonvistelse uppfann han exempelvis glasharmonikan, ett musikinstrument. Och 1769 publicerade han i London den första kartläggningen av Golfströmmen, med vars hjälp man kunde korta restiden till Amerika med två veckor.

Han förblev en förbättrare in i det sista. Till och med i ålderdomen kom han på nya lösningar för att underlätta gamla människors situation.

Uppfinner för att hjälpa

En sådan var hans specialglasögon. Trött på att byta glasögon för att kunna se på nära och långt håll, bad han sin optiker att förena de två linstyperna i en och samma lins. När han tittade upp kunde han se på avstånd, när han tittade ned kunde han läsa. Bifokala linser kallas de, och används än i dag.

1786 uppfann han en griparm, som han kunde greppa mindre böcker med utan att behöva klättra på stegar i sitt bibliotek.

Hans sista upptäckt krävde dock ingen större teknisk förmåga. Året innan sin död, när han var sängliggande, fick Franklin ett brev från en vän som klagade på dålig hörsel. Hans svar visar att han aldrig förlorade sin nyfikenhet och vilja till förbättring:

“Du kan bota det enkelt och villigt genom att lägga tummen och fingrarna bakom örat, pressa det utåt, och så att säga förstora det med din hands fördjupning. Genom ett exakt experiment har jag funnit att jag kan höra en klockas tickande på ett avstånd av fyrtiofem fot på det viset, som i annat fall knappt var hörbart på tjugo fots avstånd.”

På tvärs mot sin egen regel om måttfullhet led Benjamin Franklin av kraftig övervikt från medelåldern och framåt, vilket ledde till många hälsoproblem. Från 1787 lämnade han sällan hemmet.

Han dog 1790, 84 år gammal. Vid det laget hade han definitivt uppnått den framgång och ära han hade drömt om som ung man.

USA:s förste ambassadör i Sverige

28 september 1782 blev Benjamin Franklin USA:s förste ambassadör i Sverige. Han besökte aldrig landet, utan var verksam i Paris. Där förhandlade han fram den Svensk-amerikanska vänskaps- och handelstraktaten med den svenska ambassadören i Frankrike, Gustaf Filip Creutz. Det skrevs under 3 april 1783. Samma dag upphörde Benjamin Franklins uppdrag som ambassadör.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt