Det här är största hotet mot jordens glaciärer

2021-07-30 09:39  

Klimatförändringarna har ökat intresset för världens glaciärer och istäckta områden. 16 år vid Storglaciären i Kebnekaisemassivet har gett Gunhild “Ninis” Rosqvist möjligheten att observera klimatets påverkan från första parkett. 

Gunhild “Ninis” Rosqvist är professor vid Stockholm universitet på institutionen för naturgeografi. Hon forskar på hur klimatet påverkar de arktiska miljöerna.

Fram tills i fjol var hon föreståndare för Tarfala forskningsstation som ligger vid Storglaciären i Kebnekaisemassivet. En position hon hade i 16 år, och där arbetsuppgifterna dels var att hålla igång världens äldsta mätserie av en glaciär. 

– Tarfala forskningsstation ligger där den gör för att den är nära en glaciär. På 40-talet började man ta mätningar vid Storglaciären och nu har det upprätthållits i 75 år, en av de längre mätserierna i världen. Det har inte alltid varit superhett att finansiera glaciärmätningar över lång tid, men på sistone har man förstått att man måste ha de här långa serierna för att få perspektiv, säger Ninis Rosqvist som på fredagen sommarpratar i P1 (se länk längre ned i artikeln).

Mycket snö spelar ingen roll om somrarna är varma

Tarfala fjällstation i maj 2000. Foto: Staffan Löwstedt/TT
 

Det forskarna vid Tarfala gör är att ta fram en “budget” för Storglaciären. Hur mycket snö som faller på vintern är intäkterna, och hur mycket det smälter på sommaren motsvarar utgifterna. Då kan man sen se hur glaciären varierar över tid. På vintern görs mätningarna med hjälp av kraftiga lavinsonder.

– Vi sonderar i ett rutnät över glaciären med 100 meter mellan punkterna så att man får en bra yttäckning. Det gör vi precis i slutet av vintern innan det börjar smälta. Då får vi fram hur många meter snö som ligger vid varje sondpunkt, så måste man räkna ut hur mycket vatten den snön motsvarar. Därför tar vi också prover av snön och väger för att få fram densiteten. Då kan vi få fram hur mycket tillskott glaciären har fått i meter vatten under vintern, säger Ninis Rosqvist.

Tarfala i augusti. Foto: Science Photo Library

På sommaren mäter man på ett annat sätt, och för att se hur mycket glaciären smälter använder forskarna sig av långa aluminiumrör. 

– På sommaren har vi sex meter långa aluminiumrör som vi borrar ner i isen. Sen kan man mäta med hjälp av dem succesivt under sommaren hur mycket som smälter. Först försvinner snön och sen börjar isen smälta. Sen får vi en budget per punkt, det är inte lika många som sonderingspunkterna på vintern utan ungefär 80 stycken, som vi kan räkna ihop till en budget för hela glaciären.

Gunhild Ninis Roqvist provtar vid Rabots glaciär. Bild från 2013. Foto: Stockholms universitet

En budget för Storglaciären har alltså räknats ut på Tarfala forskningsstation under 75 år och det är tydligt att den har blivit mindre. Och det verkar inte spela så stor roll hur mycket det snöar på vintern, är det varma somrar så smälter glaciärerna fort ändå.

– Storglaciären har verkligen blivit mindre. Den är knappt tre kvadratkilometer stor och innehåller drygt 300 Globenarenor is. För att hela iskroppen ska reagera på väder och klimat tar det ett tag, kanske runt 30 år innan glaciärer hinner i kapp klimatet. De sista fem åren har det synts att – oj, vad det har krympt. Det har blivit varmare  och nu har glaciärerna kommit ikapp, säger Ninis Rosqvist. 

Glaciären täcks med stor tygduk

Det genomförs olika projekt för att se om man kan sakta ner glaciärernas smältning. Tidigare i somras täcktes en mindre del av Helagsglaciären, en glaciär i Härjedalen, med en stor duk. 

– Man har testat det i Alperna tidigare. Man täcker över på sommaren så att inte snön smälter bort, för isytan under är mörkare och absorberar mer så om det blottas smälter det snabbare. Det har funkat i Alperna i några skidorter men i längden är det inte något som kan rädda jordens is, det är mer symboliskt, säger Ninis Rosqvist. 

Ninis Rosqvist får ofta frågan om vad det spelar för roll om glaciärerna försvinner.

– I vissa länder kan glaciärerna fungera som vattenmagasin. I Sverige är vi inte beroende av glaciärer på samma sätt, men i länder som är beroende av glaciärerna för färskvatten kommer folk behöva flytta. Sedan kommer vattnet ut i havet och så händer det grejer där, säger Ninis Rosqvist.

Isfallsglaciären ned mot Tarfaladalen. Foto: Mikael Gustafsson/Naturfotograferna/TT

Ninis Rosqvist lyfter fram att om isen på Grönland, där det smälter mycket nu, smälter helt så kommer havsnivåerna att stiga runt 7 meter. Och ifall all is på planeten smälter, även den på Antarktis, så är det 70 meter högre som gäller. 

– Det är antagligen tusentals år till en sån punkt så det är väl inte det närmsta hotet. Men att Grönlands is kan smälta och ändra havsströmmar och sätta igång processer som vi sen inte kan stoppa, det är det som är det läskiga, säger Ninis Rosqvist.

I Tarfala testas nya mätinstrument 

De senaste åtta åren har Tarfala varit del av ett svenskt nätverk för olika fältforskningsprojekt. Det har gjort att flera olika forskningsgrupper har fått kontakt och samarbetar för att komma på nya sätt att bedriva forskning på. Tarfala har även fungerat som testplats för tekniker som senare använts på andra ställen. 

– Vi har använt radar med frekvenser som bara passerar igenom snön. Signalerna studsar tillbaka på isytan under snön, och då kan man få snödjupet och mäta hur mycket snö som har kommit. Med en annan frekvens kommer man igenom isen och kan se berggrunden under och på så sätt mäta istjockleken. På de stora isarna på Antarktis och Grönland är en sån teknik verkligen användbar för att mäta på stora ytor, säger Ninis Rosqvist.

Väderstation i Tarfala som registrerar vindhastighet, vindriktning, nederbörd, temperatur och luftfuktighet vilket gör mätning av glaciärens massbalans möjlig. Storglaciären i Tarfala började mätas 1945. Bilden är från 2006. Foto: Science Photo Library

Tarfala fungerar även som en träningsplats för forskare innan de beger sig till andra platser. Man kan se till att utrustningen fungerar som den ska innan man tar sig vidare till andra isar, så som Grönland eller Svalbard. Och i sin roll som föreståndare har Ninis Rosqvist fått vara med om hur fjällforskningen gått framåt och utvecklats. 

– Men det finns en stor potential att göra mer. Det är en mysig kombo med lite traditionell metodik som inte är så svår att förstå, och lite mer avancerade metoder. Men blir det för avancerat är det färre som kan använda det, säger Ninis Rosqvist.

Gunhild Ninis Rosqvist mäter höjden på Kebnekaises sydtopp. Bild från 2018. Foto: Carl Lundberg/Stockholms universitet

Forskningen som bedrivs på glaciärerna är ett sätt att belysa hur klimatet påverkar planeten. Och Ninis Rosqvist tror att människor börjar märka att något sker nu, speciellt med de allt mer extrema väderförhållandena som vi ser runt om i världen.

– Jag får känslan att folks mindset är mobiliserat nu. Det börjar skava lite, speciellt när det är så pass nära som i Tyskland man kan se klimatförändringarnas påverkan. Och då kan man använda glaciärer och snön att visa på detta. Och det är nog lite det mitt uppdrag är i mitt sommarprat, att visa att vi vet det här och det är nära oss. Jag pratar om Arktis, men Sverige är en del av Arktis, man kan ta tåget dit så det är inte särskilt långt, säger Ninis Rosqvist.

Bill Burrau

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt