Den våldsamma sanningen om de teknofobiska ”ludditerna”

2020-05-01 07:01  

TEKNIKHISTORIA. Sedan det myntades på 1800-talet har ordet ”luddit” blivit synonymt med teknofobi och tjurskalligt bakåtsträvande. Men sanningen är något mer nyanserad. Och betydligt våldsammare.

När Frankrike genomlevt sin revolution, befriat sig från sin hungersnöd och bytt ut sin kung mot en kejsare visade det sig att det fanns en aptit kvar att stilla: den på territorium.

Napoleon hade med järnhand bringat ordning i den upproriska republiken, och nu ville han förvandla den till ett vidsträckt imperium. Men för att lyckas med det skulle han först behöva kväsa sin allra bittraste fiende – Storbritannien.

Hans planer var dömda att gå i stöpet, men det hindrade honom inte från att i tolv år bedriva den dödligaste kampanj kontinenten skådat på 200 år. Resultatet blev ett djupt sår genom hela Europa, som det skulle ta generationer att läka.

I Storbritannien ledde Napoleonkrigen till att invånarna fick smaka på exakt den sorts kris som i Frankrike föranlett revolutionen: hungersnöd. Men den brittiska arbetarklassen riktade sin vrede mot en annan syndabock än aristokratin.

Läs mer: Bitter familjestrid bakom den lättdruckna pilsnern

En populär engelsk skröna berättade om hur en ilsken knegare på 1700-talet hade fått ett raseriutbrott och slagit sönder en mekanisk vävstol, i protest mot att hans chef hade beordrat honom att jobba mer effektivt.

Det är oklart om han någonsin funnits på riktigt – talande nog påstods han gömma sig i Sherwood-skogen i Nottinghamshire, precis som Robin Hood. Och hans namn skulle komma att bli nästan lika känt: Ned Ludd.

Bild föreställande ludditernas ledare i damhatt och klänning publicerad 1812. Foto: TT

Oavsett om det där mytomspunna enmansupproret mot industrialiseringen ägt rum eller inte, så förvandlades det till en oemotståndlig brandfackla för 1800-talets utblottade, utsvultna arbetare.

När de demonstrerade på gator och torg för högre löner möttes de med våld från statens sida. De svarade genom att rikta sitt eget våld mot själva arbetsredskapen.

För att underminera möjligheterna att ytterligare pressa priset på arbetskraft följde de helt enkelt Ned Ludds påstådda exempel, och började slå sönder maskinerna som var på väg att göra dem arbetslösa. Ludditerna var födda – som av en händelse just i Nottinghamshire.

Under de följande åren bedrev ludditerna ett slags gerillakrig mot industrialister i norra England. Fabriker stacks i brand, maskiner saboterades, anonyma dödshot skickades, och i enskilda fall mördades potentater som ansågs särskilt illasinnade.

Rädslan för myteri inom sina egna väggar drev en del fabriksägare till att konstruera vad vi i dag skulle kalla “panic rooms” – skrymslen där de kunde hållas säkra om någon fick för sig att förverkliga de där dödshoten.

Läs mer: Globaliseringen fick fart med lådorna

Det faktum att ludditerna skingrades och försvann i skuggorna efter sina aktioner gav makthavarna kalla kårar. Vad som i praktiken var något tusental ovanligt aggressiva strejkare antog proportionerna av en raffinerad terroristorganisation, som när som helst kunde låta lönnmörda misshagliga motståndare.

Mest blodisande av allt var den stoiske, till synes odödlige ledare som på posters och i officiella rapporter målades upp klädd i trasor och med ett spett eller en hillebard i hand. Hans namn? Ned Ludd.

Brittiska staten svalde sin egen propaganda med hull och hår. Ludditerna var fortfarande begränsade till norra England, och representerade inte alls något begynnande nationellt uppror som i Frankrike några decennier tidigare.

Snarare rörde det sig om ytterst löst organiserade, sporadiska utlopp för folkets desperation och armod. Men varningsklockorna hade redan överröstat denna sorgliga verklighet.

Nidbilderna av deras och Ned Ludds illdåd representerade vad den styrande klassen fruktade allra mest, och den reagerade därefter – oavsett hur verkligheten faktiskt såg ut. Regeringen trodde sig sätta hårt mot hårt när den skickade 12 000 soldater – fler än vad som krävts för att besegra Napoleon i slaget om iberiska halvön – till vad som tycktes urarta i ett fullskaligt krig mot arbetarklassen.

I själva verket blev motståndet modest. Lord Byron, som tidigare ryckts med i Greklands kamp för självständighet från Osmanska riket, beskrev bekämpandet av ludditerna som det mest motbjudande brutala han någonsin skådat – till råga på allt ”i hjärtat av ett kristet land”!

Poeten lord Byron förfärades över regeringens agerande mot ludditerna. Foto: TT

1812 skruvades tumskruvarna åt ytterligare, genom att industrisabotage belades med dödsstraff. Året därpå iscensattes en omfattande serie skenrättegångar mot påstådda ludditledare.

Cirka hälften av de 60 åtalade befanns skyldiga och dömdes antingen till döden eller till att skickas i väg till fångkolonier. Hur många av dem som faktiskt hade kopplingar till ludditrörelsen är oklart. Däremot vet vi säkert att ingen spöklik gestalt vid namn Ned Ludd återfanns bland dem.

Läs mer: Svävande planer i raketfart

Den brittiska statens dramatiska blixtkrig fick avsedd effekt. Men även om man lyckades krossa själva rörelsen skulle minnet av ludditerna leva vidare.

Än i dag är begreppet luddit välbekant för alla som intresserar sig för – eller hyser förakt mot – tekniska landvinningar. Vissa använder ordet som en förolämpning, andra bär det stolt som en medalj för att visa sitt missnöje med vart världen är på väg.

De sistnämnda har rentav fått ett uppsving på senare år, då det blivit lätt att se kopplingar mellan ludditerna och de segment av arbetsmarknaden som i dag är på väg att offras på digitaliseringens altare – kassörer, långtradarchaufförer, fabriksarbetare.

Textilfabrikernas vävstolar sågs som en symbol för industrialisternas välstånd. Foto: TT

Men parallellen är inte helt rättvis. Ludditernas rörelse uppstod för att deras land var i djup kris, inte för att det uppfunnits en ny vävstol.

Själva tekniken var inte deras egentliga måltavla, utan snarare en tacksam symbol för de industribaroner som hade sitt på det torra medan resten av befolkningen svälte.

Tekniken ifråga var dessutom, tvärtemot vad många tror, inte alls ny, utan flera hundra år gammal – ungefär som om dagens arbetare skulle göra uppror mot nymodigheter som telegrafen och T-Forden.

Kanske är det bara passande att vi 200 år senare fortfarande inte kan enas om vad en luddit egentligen är. Mer än att det är någon som har identifierat ett djupt sår i samhället – och, naivt eller ej, bara gör sitt bästa för att sy ihop det.

 

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Alfred Holmgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt