Den långa snåriga vägen till mirakelmedicinen

2019-02-09 06:00  

1928 gör Alexander Fleming en av mänsklighetens viktigaste upptäckter: penicillin. Sedan händer nästan ingenting på tolv år. Varför dröjer det så länge innan penicillinet börjar användas för att rädda liv?

”Det var lustigt.”

Alexander Fleming håller upp agarplattan mot fönstret för att se bättre. Hans stafylokockodling har visst blivit förorenad av mögel. Men det är inte det som är så anmärkningsvärt: tittar man noggrant kan man urskilja en zon runt möglet där bakterierna har dött.

Denna dag, den 3 september 1928, inser varken Fleming eller kollegan Merlin Pryce att de betraktar ett medicinskt under som i framtiden kommer att rädda livet på över 200 miljoner människor.

Pryce rycker mest på axlarna; han har bara kommit förbi för att småprata lite och lämnar snart Fleming för att återgå till sin egen avdelning.

Läs mer: Dödlig teknik bevaras i den hemliga arsenalen på Stockholm Armémuseum

Fleming kan dock inte släppa fyndet. Under resten av dagen visar han upp det för flera av sina kollegor på St. Marys immunologiska avdelning. Han visar även upp det för sin chef, Sir Almroth Edward Wright.

Ingen reagerar nämnvärt. Kanske för att det knappast är första gången ”Flem” går runt och visar upp allehanda kuriositeter för dem. Ibland målar han små konstverk med sina bakterieodlingar, föreställande en mor som matar sitt barn, eller en soldat iförd kyrass och hjälm.

Bygger på rena fantasier

Man märker sällan på Flem när han är upprymd över något, eftersom han är uttryckslös och sällan varierar röststyrkan eller tonhöjden när han talar. Denna dag beter han sig precis som vanligt. Att han är upprymd visar sig dock desto mer i hans sätt att handla: Han bestämmer sig för att pausa sin pågående forskning för i stället lägga all tid på att kartlägga det mystiska möglet.

Få är bekanta med vad Fleming företog sig efter den 3 september 1928. Berättelsen om hans upptäckt hör till medicinhistoriens mest berömda, trots att den sällan återberättas i sin helhet. Det bevisades först 1940 att penicillin kan bota dödliga bakterieinfektioner. Vad gjorde Fleming egentligen fram till dess?

Frågar man några av hans biografer, som André Maurois, Lorenz James Ludovici eller W. Howard Hughes, kämpade han oförtrutet för att få sitt penicillin renat under dessa tolv år. Men han misslyckades eftersom han blev motarbetad. Av chefen Sir Almroth Edward Wright, av biokemisterna – av alla i vars makt det stod att förverkliga hans dröm om att rädda liv. Maurois skriver att det ligger något djupt rörande i detta skådespel, att en blyg man med en brinnande tro misslyckas fullständigt med att få andra att se det han ser.

Problemet med allt ovanstående är att det bygger på rena fantasier. Den verkliga förklaringen till det tolvåriga gapet ligger inte i att Fleming blev överkörd – han var tvärtom både omtyckt och respekterad av sin omgivning – utan i att han fort nådde vägs ände med sin forskning.

Flemings anteckningar från 1928-1929 visar att månaderna efter den 3 september var intensiva. Han överförde möglet till ett flytande medium, och engagerade sina kollegor i att förbättra tillväxten och extraktionen; han kartlade vilka bakteriestammar möglet angrep, och observerade att det inte gick till attack mot blodets antikroppar.

Hans första resultat såg mycket lovande ut. Men i slutänden drog han ändå slutsatsen att penicillinets användningsområde var begränsat. Det kom han fram till när han gick över till djurförsök och injicerade sin penicillinvätska i en kanins öra. Han tog blodprover med korta tidsintervaller och upptäckte redan efter 30 minuter att penicillinets förekomst i blodet nästan var obefintlig. Slutsats: eftersom penicillinet börjar verka först efter fyra timmar, kommer det att hinna spädas ut för mycket innan det ger någon effekt.

Läs mer: Så distades musikhistorien – pedalerna som förändrade gitarren

Tyvärr kom Fleming aldrig på idén att först smitta kaninen med bakterier för att sedan injicera penicillinet. Hade han gjort det hade han kanske upptäckt att kaninens tillstånd hade förbättrats trots utspädningen i blodet.

Det Fleming däremot upptäckte var att penicillin kunde bota ögoninfektioner. När han droppade sin vätska i en kollegas öga upphörde infektionen efter en kort tid.

Fleming sammanfattade sina resultat 1929 med en föreläsning och en rapport. Sedan gick han vidare till annat. Han sparade möglet och återvände till penicillinet vid några enstaka tillfällen under 1930-talet, men det finns inga tecken på att han någonsin ändrade uppfattning i stort.

Först i september 1940 kunde han revidera sin ståndpunkt. Han läste i morgontidningen att ett forskarteam vid Oxfords universitet hade genomfört ett anmärkningsvärt kliniskt test: teamet hade smittat möss med dödliga streptokockbakterier, och sedan botat hälften genom att injicera penicillin.

Massproduktionen kom igång 1943-1944

Fleming ringde omedelbart till Oxfordteamets chef, patologiprofessorn Howard Florey, och bad om att få komma på besök. Det förvånade några i den andra änden, inte minst biokemisten Ernst Boris Chain:

“Fleming? Gode Gud, jag trodde att han var död.”

Fleming kom förbi en vecka senare. Oxfordforskarna hade läst hans rapport från 1929, och nu visade Howard Florey och biokemisten Norman Heatley för honom hur de hade lyckats isolera och rena penicillinet. Han fick med sig lite gult pulver hem. Det var den dittills mest rena variant man hade lyckats framställa, ett salt som innehöll 2.5% penicillin.

Teamet brottades fortfarande med tekniska utmaningar. Därför skulle det dröja något år till innan det fanns tillräckliga mängder för att utföra kliniska tester på människor. Ännu längre innan det blev tal om någon storproduktion.

Florey och hans team inledde så småningom ett samarbete med amerikanska läkemedelsbolag. När massproduktionen väl kom igång 1943-1944 levererades allt penicillin till militären, eftersom det var högsta prioritet att vinna kriget mot axelmakterna. Soldater med bakterieinfekterade sår behövde inte längre få sina lemmar amputerade eller dö.

Lagom till D-dagen den 6 juni 1944 kunde produktionen täcka de allierade styrkornas behov. Efter kriget skulle även allmänheten få ta del av det nya undret.

”Jag uppfann inte penicillinet”

Utan Fleming hade förstås allting varit omöjligt och han belönades därför också rikligt. 1944 blev han adlad, och 1945 fick han dela Nobelpriset i medicin tillsammans med Howard Florey och Ernst Boris Chain. Nobelkommitténs fördelning av äran återspeglades dock inte hos allmänheten, som bara såg Fleming.

Han brukade kalla det för ”Flemingmyten”, och förundrades över att han fick åka på stora världsturnéer och föreläsa inför tusentals människor, medan jämförelsevis få intresserade sig för Florey och Chain. Han betonade ända fram till sin död 1955 att han endast hade upptäckt penicillinet, och att det var andra som hade utvecklat det till ett läkemedel.

Flemingmyten låg emellertid utanför hans kontroll. Det är inte ens ovanligt i dag att tillskriva Fleming äran för arbetet i Oxford, trots att han aldrig var involverad i det. Fleming undgick dock aldrig att korrigera sådana missförstånd när de kom på tal, och när det gällde hans egen insats förhöll han sig alltid ödmjuk:

”Jag uppfann inte penicillinet. Det gjorde naturen. Jag upptäckte det bara av ren slump.”

 

Reportaget publicerades i Teknikhistoria nummer 9 2018.

Läs mer här om hur du prenumererar på tidningen.

Följ Teknikhistoria på Facebook!

Så här gick upptäckten till

Vi vet fortfarande inte exakt hur de osannolika villkoren för Flemings upptäckt uppstod. Och om inte kollegan Merlin Pryce kommit på besök hade den aldrig skett.

Det är känt att den mögelspor som flög in i Flemings laboratorium hörde till släktet Penicillium notatum. Vidare att den landade i en agarplatta där Fleming hade kultiverat bakterien Staphylococcus aureus. Men det är ungefär allt vi kan säga med säkerhet.

Bakterierna hade förmodligen inte hunnit växa till sig när mögelsporen landade, för i så fall hade Fleming inte fått se en bakteriefri zon runt möglet. Penicillin hämmar nämligen bara stafylokockernas tillväxt – det dödar inte fullvuxna celler.

Slutsatsen blir att Fleming inte kan ha kört agarplattan i en inkubator som stimulerar tillväxten. Han lär i stället ha sått bakterierna och sedan lämnat plattan framme i rumstemperatur.

Flemings forne assistent, Ronald Hare, tror att vädret spelade en avgörande roll efter det. Han hävdar i sin bok "The birth of penicillin" att Fleming sådde bakterierna i slutet på juli, precis innan han åkte i väg på semester.

Mellan den 27 juli och den 6 augusti varierade temperaturen i London mellan 16 och 20 grader, en bra tillväxtmiljö för möglet. Senare följde varmare temperaturer uppåt 25-26 grader, vilket gynnade tillväxten av stafylokockerna. Om teorin stämmer var det verkligen en tursam utveckling.

Och än var tillfälligheterna inte över: när Fleming återvände från semestern började han röja upp inför hösten. Han gick igenom samtliga agarplattor, troligtvis tankspritt, och märkte inget speciellt med den som hade blivit angripen av mögel. Han staplade den tillsammans med några andra plattor i ett bad med bakteriedödande lysol för desinfektion och disk.

Då kom hans forne kollega Merlin Pryce in för att småprata. Fleming började visa innehållet i några av sina bortsorterade agarplattor för honom. Mögelplattan befann sig lyckligtvis fortfarande ovanför vätskeytan, och när Fleming plockade upp den en andra gång granskade han den mer noggrant.

Resten är, som man säger, historia.

Tidslinje

Alexander Fleming 1881 föds utanför Darvel i Skottland.

1908 Fleming tar slutexamen i bakteriologi vid St. Mary’s läkarskola i London.

1914-1918 Fleming tjänstgör som fältläkare i första världskriget.

1921 Han upptäcker lysozym, ett antibakteriellt enzym.

1928 Fleming utnämns till professor i bakteriologi och upptäcker penicillin.

1940 Ernst Boris Chain, Howard Florey och andra tar över arbetet.

1943 Penicillin massproduceras för amerikanska soldater.

1943 Fleming utnämns till ledamot av Royal Society.

1944 Fleming adlas av kung George VI.

1945 Fleming tilldelas franska Hederslegionen och Nobelpriset i medicin.

1955 Fleming dör i hjärtattack vid 73 års ålder.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Aktuellt inom

Prevas

Debatt