”De flesta stereotyperna om kodare stämmer inte alls”

2019-04-27 06:30  

Med boken ”Coders” vill teknikjournalisten Clive Thompson hjälpa oss att förstå kodarna och hur de påverkar världen vi lever i. Men också hur kodarnas vardag formas av deras jobb.

Vetenskaps- och teknikjournalisten Clive Thompson kallar sig själv för ”datanörd”. Under uppväxten i 70- och 80-talets Toronto slukade han, i brist på en egen dator, alla böcker han kunde få tag på om programmeringsspråket Basic.

För Clive Thompson har det aldrig funnits någon tvekan om datorernas oerhörda kraft, inte då och desto mindre nu. I sin nya bok ”Coders” har han gjort en djupdykning i kodarnas historia.

Det började som ett kvinnoyrke med låg status. I dag är det en sysselsättning som uppfattas vara meritokratisk, där enbart meriter avgör vem som får jobb som kodare och vilka som når toppen. Kodarna som har mest inflytande i dag är dock unga män med snarlik bakgrund och geografisk hemort, vilket spelar roll för vilka slags program och produkter användarna får tillgång till.

Läs mer: Hon kämpar för opartiska algoritmer

Det finns många myter om kodare som förstärks av vad vi får se på tv eller film, men som har väldigt lite belägg i verkligheten, berättar Clive Thompson för Ny Teknik över Skype.

– De flesta stereotyperna om kodare stämmer inte alls, haha. Många skulle nog säga att kodare är väldigt logiska och det tror jag stämmer väl. Det är svårt att koda mycket utan att tänka logiskt och systematiskt och bryta ned komplexa saker i mindre delar. Sedan skulle många nog säga att kodare är introverta. Det är inte alltid sant, men ofta. Jobbet kräver det, men samtidigt har det också blivit allt mer socialt.

Kreativitet en viktig beståndsdel

Efter att ha träffat och intervjuat många kodare genom åren slår Clive Thompson också hål på en annan myt, att kodare inte kan vara kreativa för att de jobbar med något så logiskt. Det är snarare tvärtom. Många börjar programmera för att de vill skapa något och kan göra det på ett nästan magiskt sätt med ordens hjälp, säger han.

Men i praktiken handlar kodning betydligt mer om att hitta buggar och lösa problem än att skapa något helt nytt. En dator eller ett program gör precis vad det ska, så länge du ger den precis rätt instruktioner. Ett litet fel kan göra att något inte funkar som det ska, eller inte alls.

Läs mer: Finska succékursen vill lära hela världen om ai

Det här kan göra att många kodare blir nästan irriterande noggranna även utanför jobbet. De kan rätta andras grammatik och fastna i smådetaljer vid bråk i stället för att se till helheten, säger Clive Thompson.

–  Men vi är ju inte datorer som bygger på kod, utan människor som bygger mänskliga relationer.

Bilden av ett meritokratisk yrke stämmer inte

Bland kodare själva finns ibland en uppfattning om att yrket bygger på meritokrati, inte minst är det så i Silicon Valley, enligt Clive Thompson. Där vill många tro att det bara är de allra bästa som tar sig till toppen. De inkluderar gärna sig själva i den beskrivningen.

–  Majoriteten av de yrkesverksamma kodarna i västvärlden är vita män. Det finns de som säger att det beror på att det är de som är bäst på att programmera, men det stämmer inte alls. Det vet vi när vi tittar tillbaka och ser hur många fler kvinnor som kodade förr.

När amerikanska företag på 1960-talet var glada över att någon alls ville koda var yrket också mer öppet meritokratiskt och lockade kvinnor. Men persondatorns entré på 1980-talet blev en skarp brytningspunkt.

Med en dator i hemmet kunde pappor sätta sig ner med sina söner för att gå igenom grunderna i Basic. Men de gjorde inte det med sina döttrar i samma utsträckning eftersom flickor inte förväntades vara tekniskt intresserade, säger Clive Thompson.

Detta gjorde senare avtryck på universiteten, som bestämde sig för att hoppa över grunderna när de insåg att nya studenter redan hade baskunskaperna. Men de som hade det var framför allt män, som haft tillgång till en dator i hemmet.

–  Det skapade en ny barriär, där tillgången till en persondator avgjorde vilka som kunde gå vidare till högre utbildning.

Brist på mångfald ger partiska algoritmer

Sådant här sätter spår decennier framåt, med en lägre andel kvinnliga kodare som resultat. Bristen på mångfald bland kodare får också konsekvenser för användarna. Det ökar risken för att vi får något som funkar väldigt bra för vissa, men mindre bra för andra.

MIT-forskaren Joy Buolamwini har till exempel visat hur programvara för ansiktsigenkänning lyckades upptäcka alla ansikten utom ett – hennes eget. Kodarna hade inte tagit hänsyn till alla olika hudtoner som finns, utan bara de ljusaste.

Läs mer: Max Tegmark i stor intervju: Ai-bolagen håller tyst om riskerna

Somliga frestas att ge väldigt enkla förklaringar till varför det ser ut som det gör bland utvecklare på de stora techbolagen.

För två år sedan publicerade en anställd på Google ett manifest för att förklara varför så få kvinnor jobbar som kodare där. Kvinnor lämpar sig inte lika bra för yrket som män, menade han. Förklaringen skulle vara biologisk. Men hur går det ihop när de första kodarna var kvinnor? undrar Clive Thompson.

– Det var dessutom betydligt svårare att koda då än i dag, när allt var ett pionjärarbete och det inte fanns något internet att ta hjälp av om det uppstod problem. Ett annat skäl till att den här bilden inte alls kan stämma är att de på de platser i världen där det inte uppfattas som något konstigt alls att kvinnor kodar, där det till och med uppmuntras att kvinnor gör det, där kodar de.

Mer om Clive Thompson

Vetenskaps- och teknikjournalisten Clive Thompson föddes 1968 i Kanada. I dag är han New York-baserad och skriver framför allt om den digitala teknikens påverkan på samhället för välkända tidningar som New York Times Magazine, Washington Post och Wired.

Hans första bok ”Smarter Than You Think: How Technology is Changing our Minds for the Better” gavs ut 2013. Den beskriver hur vårt lärande utvecklas med nya tekniska innovationer.

”Coders” som gavs ut tidigare i år är Clive Thompsons andra bok.

Tidiga kodare i historien

Ada Lovelace (1815-1852), engelsk matematiker, brukar kallas den första programmeraren. Hon beskrev hur ”den analytiska maskinen” skulle utföra en rad instruktioner, en slags algoritm.

Matematikerna Kay McNulty, Betty Jennings, Betty Snyder, Marlyn Wescoff, Fran Bilas och Ruth Lichterman rekryterades 1945 av den amerikanska militären för ett hemligt projekt. De blev de första programmerarna till Eniac, världens första elektroniska dator.

Den svenska matematikern och fysikern Elsa-Karin Boestad-Nilsson började programmera Sveriges stordatorer på Försvarets forskningsanstalt 1948. Hon var bland annat med och programmerade Bark, den första svenska räknemaskinen.

Källa: Internetmuseum.se

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt