Dåtidens drönare – duvorna blev pionjärer för flygbilder

2019-05-01 06:00  

Julius Neubronner, en apotekare med intresse för fotografi och brevduvor, ville övertyga armén om att fåglar var bästa sättet att fotografera från luften. Men teknikutvecklingen sprang om honom, och det blev flygplanen som tog kamerorna till nya höjder.

En dag flög en av Julius Neubronners brevduvor vilse i dimman på sin väg hemåt med ett recept på medicin. En rovfågel hade kanske slagit till. Men en månad senare dök den upp igen, fet och välmående. Var hade den varit? Neubronner började dagdrömma om att förse sina duvor med automatiska kameror för att se var de rörde sig.

Det visade sig senare att duvan gästat en kock i Wiesbaden, några mil från Neubronners apotek i den tyska staden Kronberg nära Frankfurt.

Julius Neubronner var då, i början av 1900-talet, lite över 50 år gammal och en respektabel apotekare som till och med haft den tyska kejsarinnan Viktoria av England som klient. Han var också en mycket engagerad amatörfotograf. Fadern, Wilhelm Neubronner, hade använt brevduvor för att ta in recept på diverse läkemedel från trakten runt Kronberg, men slutade när byarna fick egna apotek. Julius återupptog tjänsten och utvecklade den. Duvorna fick nu hämta kemikalier från Neubronners leverantör inne i Frankfurt och göra brådskande leveranser till ett sanatorium i Falkenstein några mil bort.

Julius kunde inte släppa tanken på att fotografera världen ur en brevduvas perspektiv. Redan 1865, vid tretton års ålder, hade han börjat leka med en hemmabyggd kamera som hans far snickrat ihop kort efter att Talbot och Daguerre utvecklade fototekniken på 1830-talet. Den fungerade dock inte. Han köpte i stället en kommersiell kamera på kredit, i smyg. Fotografin blev ett livslångt intresse, och han fortsatte att experimentera, bland annat med stereoskopi.

Duvorna kunde bära en last på 75 gram

När han nu skulle utrusta sina fotograferande duvor utgick han från en ”Ticka” fickkamera, konstruerad av den svenske ingenjören Magnus Niéll som kring sekelskiftet skapade en lång rad specialkameror i fickursformat. Julius testade att ta bilder från tåg och från en kälke, för att sedan börja tillverka en egen kamera med tidsfördröjd självutlösare. Duvorna visade sig kunna bära en last på 75 gram och tränades med modellkameror i trä.

För att ta ett foto släppte Julius en duva upp till 10 mil från hemmet. Den flög sedan hem till duvslaget på 50 till 100 meters höjd, och någonstans på vägen löstes slutaren ut. Vad duvorna fotograferade var med andra ord svårt att förutsäga. Hans mest kända bild föreställer Schlosshotel Kronberg – med duvans vingspetsar i kanten på bilden.

1908 fick han patent på en sele av aluminium och en ultralätt miniatyrkamera: ”En metod och medel för att ta fotografier av landskap från ovan.” Sen följde uppmärksammade uppvisningar på mässor i Tyskland och Frankrike.

Bland de nyfikna fanns representanter för flera länders krigsmakter. Flyget var i sin barndom, och man hade inte listat ut exakt hur flygplan skulle användas i krig. Spaning verkade logiskt. Så använde man redan ballonger, och i Ryssland hade dessutom duvor använts för att leverera färdiga negativ från luftballong till marken.

Till skillnad från flygplan kunde duvor röra sig tyst, lågt och långsamt, och ta detaljerade bilder mycket nära fienden. Frågan var om det kunde väga upp problemet att det inte gick att kontrollera exakt var bilderna togs.

Under åren innan första världskriget utförde Neubronner en rad lyckade demonstrationer för det Preussiska krigsdepartementet. Duvorna stördes inte av explosioner, vilket var bra. Det stora hindret var att de inte gillade om duvslaget flyttades av någon anledning. Det gick dock att vänja fåglarna vid det genom mödosam träning. Julius utvecklade ett specialbyggt mobilt duvslag kombinerat med mörkrum, som kunde dras efter häst.

Läs mer: Bröderna som siktade mot stjärnorna

Avsikten var att staten skulle köpa Neubronners innovationer och kunskap om fotograferande duvor för arméns ändamål. Förhandlingarna skulle avslutas med en demonstration under en militärövning i augusti 1914. Men i juli bröt första världskriget ut. Neubronners hela system, med duvor och mobila duvslag, konfiskerades. Armén genomförde lyckade tester på slagfältet – men beslöt ändå att inte satsa på fågelbaserad flygfotografi.

Bättre kameror och bättre flygplan gjorde däremot flygfoto till en ny och avgörande del av krigföringen. Vid 1918 hade de olika krigsmakterna tillsammans tagit mer än en halv miljon exponeringar och hela fronten genom Europa fotograferades två gånger om dagen.

Efter kriget försökte Julius ta reda på hur hans uppfinningar använts under krigsåren, men fick beskedet från krigsdepartementet att fotograferande duvor saknade militärt värde. Vidare experiment var inte önskvärda. Däremot hade hans specialanpassade mobila duvslag kommit till nytta, som hem för vanliga brevduvor, först vid slaget vid Verdun och senare vid Somme.

Åratals arbete och stora utgifter hade inte lett fram till den stora affär han hoppats på. Hans mest lönsamma uppfinning blev i stället en självhäftande papperstejp han uppfunnit 1905 för att klistra fast glasplåtsnegativ till lanterna magica-presentationer. Företaget han grundade på det patentet är fortfarande verksamt.

Julius Neubronner dog 1932, men hans vision överlevde. Samma år rapporterade tidningen Popular Mechanics att tyska armén tränade duvor med kameror som kunde ta 200 exponeringar per flygning. Franska media hävdade att de dessutom hade en metod för att släppa loss duvor bakom fiendens linjer med hjälp av tränade hundar.

Fotografi från flygplan tog fart

1933 var urmakaren Christian Michel brevduveskötare i Schweiziska armén. Han började vidareutveckla Neubronners panoramakamera till 16 mm-film och urverksdriven automatisk frammatning – i en kamera som bara väger 70 gram. Han patenterade den 1937. Men inte heller han fick militären att nappa på uppfinningen och bara omkring 100 kameror tillverkades.

När andra världskriget bröt ut två år senare startade i stället en frenetisk utveckling av fotografi från flygplan. Många nya ingredienser fanns på plats. 1928 hade brittiska RAF konstruerat ett uppvärmningssystem för kameror som gjorde möjligt att jobba på hög höjd. Nytänkare som Maurice Longbottom och Sidney Cotton argumenterade för lätta, snabba plan som kunde flyga på hög höjd för att genomföra uppdrag bakom fiendens linjer. Många varianter av jaktplanet Spitfire och andra byggdes om, med större bränsletankar, utan vapen och med modifierade motorer.

Det brittiska Mosquito-planet var tänkt som ett bombplan, men briljerade som spaningsplan. Det var snabbt och lätt och kunde bära tre stora kameror. Den första specialbyggda "PRU"-modellen ("Photo-Reconnaissance Unit) levererades sommaren 1941. Den hade trycksatt cockpit, var snabbare än fiendens jaktplan och kunde flyga på över 11 700 meters höjd. Det gjorde att planet kunde jobba i stort sett ostört.

Läs mer: Första jetmotorn glömdes bort

Behovet av att göra foto-räder nattetid ledde till en udda teknisk innovation: blixtbomben. Det var en bomb som skapade en extremt kraftig ljusblixt, tillräckligt för att lysa upp ett landskap, en rangerbangård eller en strandremsa. Kamerorna på spaningsplanen utlöstes med en fotocell som aktiverades av det extremt starka ljust. Bomberna kunde fällas i en följd för att skapa en bildserie av ett område, som sedan fogades ihop till en mosaik. Det var knappast diskret, och bättre optik gjorde blixtbomberna omoderna efter kriget.

Volymen av flygfoton växte månad för månad. 1945 tog det gemensamma analyskontoret för den amerikanska krigsmakten i Europa och RAF in 25 000 negativ och gjorde 60 000 förstoringar – per dag. Hela kriget genererade 36 miljoner förstoringar.

Men teknikutvecklingen gick bara snabbare och snabbare. Under kalla kriget kom de första satelliterna med kameror, enormt dyra och begränsade farkoster som skickade tillbaka film till jorden i kapslar.

Idag når spionsatelliter nästan hela jorden, varje dygn. Neubronners friflygande, fotograferande duvor över slagfältet är förpassade till historien.

Neubronners kameror

I en kort skrift från 1909 beskrev Neubronner flera olika kameramodeller.

1. "Dubbelkameran" med två objektiv, framåt och bakåt. Den tog två exponeringar samtidigt, på samma glasplåt.

2. Stereoskopisk kamera.

3. Kamera med automatisk frammatning för flera exponeringar.

4. 6x9-centimeters kamera där bälgen komprimerades automatiskt efter exponering.

5. Panoramakamera med roterande objektiv och 3 x 8 centimeters film.

Neubronners sista kamera vägde bara 40 gram och kunde ta 12 exponeringar. Tidsinställningen var pneumatisk: En kolv pressade sakta ut luft ur en behållare tills slutaren utlöstes.

 

Det här är ett reportage från Teknikhistoria nummer 2, 2019. Prenumerera på tidningen här.

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt