Bysantinska eldkastaren fortfarande ett mysterium

2018-04-28 07:00  

TEKNIKHISTORIA. Den grekiska elden var det hemliga vapnet som orsakade stor förödelse och hölls hemligt. Vi vet fortfarande inte mycket om dess konstruktion.

Medeltidens eldkastare, den grekiska elden, var ett terrorvapen som lämnade bestående intryck.

”De började blåsa med bälgar mot en ugn i vilken det fanns en eld, och därifrån kom ett stort dån. Där fanns också en bronstub och från den slungades mycket eld mot ett av skeppen, och det brann upp på kort tid så att endast vit aska blev kvar.”

Ingvar den vittfarne hade lämnat Mälaren med trettio skepp någon gång runt år 1040 och seglat mot Särkland, området runt Kaspiska havet, på vikingatåg i österled. Där mötte han fienden som förintade ett av hans skepp med ett dödligt eldkastarvapen.

Kanske det var bysantinska skepp Ingvar mötte. Beskrivningen stämmer nämligen överens med andra skildringar av ett hemligt bysantinskt eldkastarvapen som kallades grekisk eld.

Uppfanns i Konstantinopel

Legenden säger att vapnet uppfanns år 672 av en man som hette Kallinikos från Heliopolis. Han hade flytt från araberna och bosatt sig i Konstantinopel, där han lärde ut den grekiska eldens hemligheter till bysantinarna.

Tack vare det kunde de förinta arabernas flotta när dessa belägrade Konstantinopel. Under kommande sekler användes vapnet även med framgång mot ruserna, bulgarerna, normanderna och turkarna.

Bysantinarna monterade ofta vapnet i fören på sina galärer. När ett fiendeskepp kom inom räckhåll, sprutades en våldsamt brinnande vätska ut med högt tryck genom ett slags pumpar med smala munstycken, sifoner, av krigare som kallades ”siphonarioi”.

Effekten var förödande. Elden var i princip omöjlig att släcka och fortsatte enligt vittnen att brinna på vattenytan. Vattnet verkar till och med ha förstärkt eldens intensitet.

Militär hemlighet

Grekisk eld var en strängt bevakad militärhemlighet som endast ett fåtal män var invigda i. Den bysantinska militären såg dessutom till att alla involverade, vare sig de var konstruktörer, kemister eller ”siphonarioi”, endast ägde kunskap om sina egna snäva områden. På så vis minskades effekten av informationsläckor. Grunden verkar i alla fall ha utgjorts av en seg och lättantändlig vätska. En sannolik gissning är att bitumen – ofta benämnd ”nafta” under antiken och medeltiden – ingick i blandningen. Det användes nämligen långt tidigare för militära ändamål.

Under antiken skrev exempelvis Plinius den äldre att staden Samosata (i dag i Turkiet) försvarade sig mot en belägring genom att hälla bitumen över romarna. Plinius nämner även att brinnande bitumen intensifieras av vatten, vilket stämmer överens med senare skildringar av grekisk eld.

Kanske ingick även svavel och harts i receptet. Exempel på sådana blandningar kan vi läsa i 1100-talskrönikan Alexiaden, som skrevs av den bysantinska prinsessan Anna Komnena. Hon berättar om ett eldvapen som stoppade normandernas framfart år 1108, som byggde på att man blåste ut elden med munnen.

”Från pinjeträdet och vissa andra städsegröna träd samlas antändlig harts in. Den blandas med svavel och placeras i tuber av vass, och blåses ut av män som använder den genom våldsam och kontinuerlig andning.”

Varianter på vapnet

Det fanns två varianter av sifoner: en stor, som monterades ombord på galärer och belägringsvapen, och en liten, handhållen variant som kallades ”cheirosiphon”. I båda fallen verkar vätskan ha sprutats ut med högt tryck genom någon sorts pumpmekanism.

Intressant nog lyckades bulgarerna erövra både den hemliga vätskan och 36 sifoner år 814. Araberna gjorde detsamma när de tillfångatog en galär med en installerad sifon år 827. Trots det lyckades ingen lista ut hur vapnet fungerade.

När turkarna erövrade Konstantinopel år 1453 hade vapnet sedan länge gått i graven tillsammans med de män som kände dess hemligheter. Det är oklart varför. Kanske berodde det på att bysantinarna inte längre hade tillgång till de ämnen som behövdes för vätskans framställning.

Den grekiska eldens mysterier förblir olösta.

 

--

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria! Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Anton Dilber

Mer om: Teknikhistoria

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt