Bröderna som siktade mot stjärnorna

2019-02-24 06:00  

Två självlärda innovatörer förverkligade människans urgamla dröm om att flyga, och från enkla förhållanden steg bröderna Wright bokstavligen mot himlen. Men deras liv kantades av sjukdomar, ensamhet och besvikelse över hur mänskligheten använde deras uppfinning.

”Det dröjer femtio år till innan människor flyger.”

Så sade Wilbur Wright till sin bror Orville en dyster dag i augusti 1901, på tåget hem efter en omgång fruktlösa experiment på kullarna utanför staden Kitty Hawk, North Carolina.

Flera veckors ansträngningar hade inte lett till mer än att Wilbur stått på huvudet och fått hjärnskakning, då bröderna upptäckte den aerodynamiska princip som idag kallas ”adverse yaw”: när man rollar åt höger girar flygplanets nos åt vänster, och vice versa.

Läs mer: Pionjärpiloten som lyfte svensk flygindustri

Dessutom hade de plågats av väldiga myggsvärmar, ”mäktiga moln vilka fördunklade solen”, som den dramatiskt lagde Orville skrev hem till systern Katharine. ”Myggen tuggade sig rakt igenom kläderna och gav mig svullnader stora som ägg”, hävdade han, och avslutade brevet med orden: ”Elände! Elände!”

Men pessimismen var övergående. Två år senare skulle bröderna genomföra världens första motordrivna, bemannade flygning.

Wilbur och Orville Wright föddes 1867 respektive 1871, och växte upp i Dayton, Ohio. Staden var ett blomstrande innovations- och industricentrum, som vid denna tid hade flest registrerade patent per capita av alla städer i USA. Pojkarna Wright älskade att gå runt i alla nya verkstäder och titta på maskinerna som dunkade, väste, gnistrade och bullrade.

Så började deras flygintresse

En dag kom deras far, metodistpastorn Milton Wright, hem med en present åt sina teknikintresserade söner. Det var en liten helikopterliknande leksak av bambu och papper, med gummibandsdriven propeller som fick den att fara upp i taket med ett surrande läte.

Båda bröderna skulle senare i livet peka på denna upplevelse som startpunkten för deras flygintresse. De började konstruera egna sorters flygande leksaker, och snart tjänade de extra fickpengar på att bygga drakar åt andra barn i grannskapet.

”Vi hade turen att växa upp i en miljö där vi uppmuntrades att utveckla våra intressen, att undersöka vadhelst som väckte vår nyfikenhet”, skulle Orville senare skriva.

Läs mer: Pionjären byggde sitt eget flygplan

Men deras mor, Susan Wright, var döende i tuberkulos. Wilbur, som egentligen velat studera på Yale, fick sluta grundskolan i förtid för att vårda sin mor under hennes sista år i livet. I tidens anda föll det på lillasystern Katharine (född 1874) att sköta hushållet åt sin far och sina äldre bröder, vilket skapade ett starkt och livslångt band syskontrion emellan.

När modern gått bort, hoppade även Orville av skolan och startade ett lokalt annonsblad med egen tryckpress som bröderna själva konstruerat.

Var övertygade om att människan kunde flyga

Efter ett par år övergick de dock till att utföra cykelreparationer i företaget Wright Cycle Company. Då bägge ynglingarna var ointresserade av nöjesliv och blyga för kvinnor, satsade de all sin tid på firman som under 1890-talets ”cykelboom” blev synnerligen lönsam.

Men flygdrömmen levde kvar hos bröderna, som kastade sig över tidningarnas reportage om europeiska glidflygspionjärer. På hösten 1896 rapporterades att tyske Otto Lilienthal störtat mot sin död, och en redaktör hade kommenterat att alla ”aspirerande aviatörer” borde ta varning av detta: ”Om Gud velat att människan skulle flyga, hade han gett henne vingar”.

Detta retade Wilbur och Orville. De beslöt bygga vidare på det Otto Lilienthal efterlämnat.

Läs mer: Flygplanet ärades för att ha räddat Storbritannen

Vad som orsakat Lilienthals dödsolycka var glidflygets känslighet för sidvindar, och bröderna ägnade mycket tankemöda åt hur de skulle få sitt plan stabilt i luften. Till slut fick Wilbur idén att förse vingarna med klaffroder, med vilka piloten kunde kompensera för vindstötar i sidled. Enligt en version av historien slogs han av idén en dag i cykelverkstaden, när han öppnade klaffarna på en kartong med innerslangar.

År 1900 hade de byggt sin första glidplansprototyp, kallad Wright Glider. Den var dubbelvingad, knappt fyra meter lång och hade 5,3 meters vingspann. Som hos Otto Lilienthals farkoster var vingarna välvda på ovansidan och klädda i satin. Men till skillnad från Lilienthal satte de höjdrodret framtill, med tanken att detta skulle motverka störtdykningar.

Dags att flyga motoriserat

Med prototypen nedpackad i lådor gick färden till den lilla kuststaden Kitty Hawk, som valts för sina gynnsamma vindförhållanden och mjuka sanddyner. Planet testades först obemannat, i änden på en lina, och visade sig stabilare och styrbarare än man vågat hoppas.

Snart kunde förbluffade Kitty Hawk-bor se Wilbur segla ner från kullarna gång på gång (han hade lovat pappa Milton att inte låta lillebror Orville provflyga). Efter några veckor reste de hem, med anteckningsböckerna fulla av mätdata.

Läs mer: Från da Vincis teckningar till dagens helikopter

Under de följande två åren återkom de till Kitty Hawk med allt större och bättre glidplan, och lyckades besegra adverse yaw-problemet med hjälp av ett vertikalt bakre roder. Till slut lyckades de flyga bemannat i sträckor upp till 190 meter.

Nu var det dags att flyga motoriserat. Hemma i Dayton byggdes en vindtunnel där vingar och propellrar testades. Även motorn fick bröderna konstruera själva, eftersom ingen etablerad motortillverkare ville förknippas med något så suspekt som flygning.

Och till slut, den 17 december 1903, var det dags för dem att provflyga sin Flyer I: sex meter lång och 274 kilo tung, med tolv meters vingspann och ramverk i gran.

Bevisade att flygning var möjligt

En improviserad fyrcylindrig bensinmotor på tolv hästkrafter drev, via en cykelkedja från Wright Cycle Company, de dubbla handsnidade träpropellrarna. Wilbur låg på mage på den undre vingen, med styrlinorna kopplade till en sorts ”vagga” runt höfterna: genom att vrida på kroppen kunde han få linorna att styra rodren i önskad riktning.

Vid första starten sprang Orville bredvid för att hålla planet i jämvikt. ”Men när förankringsvajern lossades, rusade maskinen iväg med sådan fart, att jag inte kunde följa efter mer än ett par meter. 15 meter senare såg jag den lyfta”, skulle han senare beskriva det.

För första gången flög av egen kraft en bemannad farkost. ”Men det historiska ögonblicket var kort”, återberättade Wilbur, som efter 36,5 meter slog i marken så att landningsstället bröts sönder.

Bröderna hade dock bevisat att flygning var möjlig. Under de närmaste dagarna gjorde de flera nya försök och kom som längst 260 meter, under en flygtur som varade hela 59 sekunder.

Affärsliv och kändisskap inget för bröderna

Under de följande åren experimenterade de vidare med Flyer II, Flyer III, och så vidare. Gradvis började den nya tekniken intressera såväl amerikanska försvaret som civila företag, och 1909 bolagiserades verksamheten tillsammans med en grupp affärsmän från New York.

Wilbur och Orville sålde sina patent till bolaget och fick en tredjedel av aktierna i en emission på en miljon dollar. De blev förmögna och omskrivna i såväl affärstidningar som boulevardpress.

Men de tillbakadragna bröderna, som trivdes bäst i sin verkstad, avskydde både affärslivet och kändisskapet. Katharine slutade sitt jobb som lärarinna för att sköta brödernas PR, något den sällskapliga och charmerande lillasystern gjorde med sådan bravur att syskontrion kom att räknas bland sin tids största berömdheter. De bjöds på middag hos presidenten, de utförde flyguppvisningar inför europeiska kungligheter, de tilldelades franska Hederslegionen.

Läs mer: Från 4 till 600 passagerare – så har civilplanen utvecklats över tid

Lyxlivet blev dock kort för Wilburs del. I april 1912 insjuknade han i tyfoidfeber – det har sagts att han fick det av dålig hummer på en av de överdådiga banketter han hatade – och dog, 45 år gammal.

Utan Wilbur blev affärsvärlden Orville övermäktig, och Katharine fick leda bolaget tills det såldes 1915. Bror och syster flyttade ihop på Hawthorn Hill, en palatsliknande herrgård utanför Dayton, där Katharine efterhand även fick leda storebroderns privatliv. Hon administrerade hans möten och korrespondens och skötte hans personliga ekonomi. Den alltmer inåtvände Orville ägnade sig mest åt att koka knäck och spela mandolin.

”Orsakat förödelse”

Men till slut inledde den drygt femtioåriga ungmön Katharine en romans med en grånad änkling från trakten. I november 1926 gifte hon sig och lämnade Hawthorn Hill, och Orvilles värld föll samman.

Han vägrade komma till bröllopet eller att ens tala med systern. Hennes brev skickade han tillbaka oöppnade. Han skulle inte komma att förlåta Katharines ”svek” förrän åratal senare, när hon låg på sin dödsbädd i lunginflammation.

Orville Wright levde ensam till sin död 1948, och hann till sin sorg se den människoslakt som utfördes med bombflyg under andra världskriget. I en intervju kort före sin död summerade han sin besvikelse:

”Jag ångrar inte min del i utvecklingen av flygplanet, även om ingen kan mer än jag avsky den förödelse det orsakat. Jag känner för flygplanet som jag känner för elden: fruktansvärd skada kan orsakas av den, men det är bra för människan att någon upptäckte hur man gör upp eld och att vi lärt oss använda elden på tusentals nyttiga sätt.”

CITAT

”Vi vågade hoppas att vi uppfunnit något som skulle skapa varaktig fred på jorden. Men vi underskattade människans förmåga att använda goda medel till onda syften.”

Orville Wright

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt