Bjässen och slitvargen Hercules – fortfarande i bruk

2022-04-16 08:00  

TEKNIKHISTORIA. TP 84 Hercules är sedan 1965 flygvapnets största flygplan och en slitvarg med hela världen som arbetsfält. Åtta plan köptes i olika omgångar från amerikanska tillverkaren Lockheed. Sex av dem är fortfarande i flitigt bruk. 

Det svenska flygvapnet är ett av de äldsta i världen. Det tillkom 1926 genom en sammanslagning av arméns och marinens flyg. Med de ytterst knappa medel som stod till buds, prioriterades i första hand spaningsflyget, därefter jaktflyget. Skolflyget fick dras med ålderstigen materiel och transportflyg var det aldrig tal om. Ett fåtal mindre transportflygplan av typerna Junkers F 13 och Junkers W 33/34 anskaffades på 1930-talet för att användas som ambulansflygplan. Efter krigsutbrottet 1939 blev behovet av transportflygplan akut, inte minst beroende på tillkomsten av ett stort antal krigsbaser, spridda över hela landet från norr till söder.

Transportbehovet av personal och materiel blev mycket stort. För att i viss mån tillgodose behovet, hyrdes ett relativt stort antal flygplan av varierande typer från AB Aerotransport, och då framför allt fem Junkers Ju 52/3m, samt olika mindre flygplan från civila ägare. Dessa nödlösningar för att klara flygtransportbehoven fortsatte även efter kriget.

Snart insåg man behovet av eget transportflyg för att bland annat knyta samman Sveriges många krigsbaser med personal- och materieltransporter. En nödlösning var att modifiera ett fyrtiotal Junkers Ju 86K (tidigare använda som bombflygplan med beteckningen B 3). 

Den allra första TP 84 Hercules levererades hyrd till flygvapnet i mars 1965. Den bär svensk nationalitetsbeteckning, men har ännu amerikanska flygvapnets serienummer på fenan. Efter avslutade och framgångsrika prov köptes flygplanet på hösten samma år. Foto: SVENSK FLYGHISTORISK FÖRENING

I början av 1950-talet köptes begagnade Douglas DC-3 från inrikesflyget, vilka fick beteckningen Tp 79. Totalt handlade det om åtta stycken, vilka var i tjänst i hela 35 år. Några användes för fällning av fallskärmssoldater, en uppgift som senare skulle övertas av Hercules. 1955 anskaffades 16 mindre transportflygplan av den engelska typen Tp 83 Hunting Percival Pembroke, vilket blev det första riktiga transportflygplan som flygvapnet anskaffade i större antal. De uppräknade flygplanstyperna kännetecknades av begränsad lastkapacitet, begränsade fartresurser och begränsad räckvidd. 

Kikade på amerikanska Lockheed C-130 Hercules

Flygvapnet började se sig om efter en flygplanstyp som bättre svarade mot nya krav på bättre lastförmåga samt att snabbt och med kort varsel förflytta större truppenheter mellan olika delar av landet. Bland annat studerades utländska typer som fransk-tyska C-160 Transall och Breguet 941 och även några ryska typer som dock ännu bara låg på ritbordet. Från Kanada hyrdes på prov en Tp 55 de Havilland Canada DHC-4 Caribou som var flygvapnets första riktiga transportflygplan med ramp i stjärten för snabb i- och urlastning och för fallskärmsfällning av trupp och materiel. Försöken med flygplanet utföll i huvudsak väl, men visade ändå att typen hade vissa prestandabegränsningar, inte minst när det gällde lastförmåga och räckvidd. 

Några framsynta män i flygvapnet, med flygdirektören Lars Olausson i spetsen, började då snegla på amerikanska Lockheed C-130 Hercules, en fyrmotorig bjässe med god lastförmåga, lång räckvidd och som dessutom var snabb. Olausson fick dock kämpa för sin ståndpunkt att C-130 Hercules var enda alternativet. Kritiken gick mest ut på att flygplanet för stort för svenska förhållanden, att det inte fick plats i befintliga hangarer, att det inte skulle klara de snäva kursradierna på krigsflygfältens taxibanor, och liknande. Flygvapnet och Kungliga Flygförvaltningen gav emellertid efter och det beslutades att på prov hyra ett exemplar från USA.

Den samlade Herculesflottan har tillbringat omkring 140 000 timmar i luften. Med en genomsnittshastighet på 550 kilometer i timmen innebär det en sträcka på cirka sju miljoner svenska mil, vilket i runda tal motsvarar 85 resor tur och retur till månen. Foto: ULF FABBE FABIANSSON

Hercules började projekteras redan 1951 med syftet att få fram ett större transportflygplan med möjlighet att operera från opreparerade flygfält, som grus, gräs och snö. I ett första utkast var flygplanet försett med kolvmotorer, men de byttes snart mot turbopropmotorer, något förenklat jetmotorer där den genomgående axeln förlängts framåt och försetts med propeller.

Två prototyper gjorde sin första flygning samma dag, den 23 augusti 1954 från Lockheeds fabrik i Burbank, Kalifornien. Konstruktionen var mycket lyckad. C-130 kunde flyga både fort och långsamt, det senare en viktig egenskap för att kunna fälla materiel och fallskärmssoldater. Lastförmågan uppgick till 20 ton eller 90 soldater. Redan samma år fick Lockheed en beställning på 75 C-130A till amerikanska flygvapnet. Typen skulle efter hand utvecklas i flera olika versioner. Den version som Sverige omsider fattade intresse för var C-130E, vilken till skillnad från de första versionerna var försedd med navigeringsradar och möjlighet att bära extratankar under vingarna.

Förutom till Sverige har Hercules under åren sålts till ett fyrtiotal länders flygvapen runt om i världen. Även rent civila varianter har tillverkats för olika flygfraktbolag. Sedan 1954 har drygt 2 500 Hercules tillverkats. Än i dag pågår tillverkningen av denna till synes outslitliga och robusta flygplanstyp. I samband med evakueringen av dåvarande Saigon i april 1975, flögs en sydvietnamesisk Hercules till Thailand med inte mindre än 452 personer ombord.

Som motmedel för att avleda värmesökande jaktrobotar försågs några TP 84 med fällare av facklor. Fackelfällning är ett populärt inslag vid uppvisningar. Foto: ULF FABBE FABIANSSON

Sveriges första C-130 anlände till flottiljen F 7 i Såtenäs i mars 1965. Flygplanet var omålat och försett med svenska kronmärken men med amerikanska flygvapnets serienummer på fenan. Beteckningen blev TP 84. Med blandad svensk/amerikansk besättning genomfördes den första utlandsflygningen i juni 1965 till Italien, med kadetter från kadettskolan F 20 i Uppsala. Jag var en av dem. Det var en sällsam upplevelse att slå sig ned på de tältstolsliknande långsätena med ryggstöd av flätade nylonband och att i taket se de fritt löpande roderlinorna röra sig. Senare under året köptes flygplanet och fick koden ”71” målad på fenan.

Erfarenheterna som vanns med denna Europas första C-130 var mycket goda. Särskilt uppskattades lastförmågan 91 passagerare, 56 stridsutrustade fallskärmsjägare eller 20 ton last. För sjuktransporter finns 72 flygplansfasta bårar. Marschfarten är 550 kilometer i timmen och räckvidden 380 mil. En andra Hercules följde redan 1969 varefter ytterligare sex flygplan anskaffades, ett 1975 och fem 1981.

De första av E-version kompletterades senare av den modernare H-versionen med starkare Allison T56-A-15 turbopropmotorer på vardera 4 910 hk. Senare skulle alla åtta flygplanen få samma motorer. Flygplanen kom alla att baseras på Såtenäs och 71:a transportflygdivisionen. För ändamålet byggdes en särskild hangar, den då största fribärande byggnaden i sitt slag i Sverige.

Grafik: Jonas Askergren Fakta: Lennart Berns
 

Nyttjats av FN och Röda Korset

Förutom de rent militära behoven av transporter, har TP 84 också utnyttjats av FN och Röda Korset för humanitära insatser. Under Biafrakonflikten 1968 hyrdes ett av flygplanen av Röda Korset med civilregistreringen SE-XBT. Bland humanitära insatser under senare år kan nämnas evakueringen av svenskar från tsunamikatastrofen i Thailand 2005 och från det av talibanerna härjade Afghanistan. Under åren har flygplanen även fått operativa uppdrag i oroshärdar världen över, inte minst under inbördeskrigen på Balkan.

Besättningarna har drillats i taktisk flygning och flygplanen försetts med motmedel av olika slag, bland annat facklor mot värmesökande robotar. En annan typ av insats vilken fick svenska folket att få upp ögonen för TP 84 Hercules, förtjänar att nämnas. Den inträffade 1973 när Sverige och Malta skulle spela VM-kval i fotboll nere på Malta. Sveriges Television hade inte råd att frakta ner sin då otympliga OB-utrustning, men då räddade flygvapnet evenemanget åt fotbollshungriga svenskar genom att flyga ner grejorna i en Hercules.

Av de ursprungliga åtta TP 84 har två av de tre först levererade exemplaren, 841 och 843, ställts av i England för att i delar överföras till Sverige för skrotning. Starka krafter är i rörelse för att för Flygvapenmuseum bevara framkroppen av den unika 841, flygvapnets och Europas äldsta Hercules. Flygvapnets andra Hercules, 842, är ombyggd till flygande bensinmack.

Från den nedfällda lastrampen gör sig fallskärmsjägare beredda att kasta sig ut från flygplanet. TP 84 har visat sig vara mycket lämpad för denna typ av militär verksamhet, ostörda som hopparna är av propellervinden. Uthopp kan också äga rum från de bakre sidodörrarna. Foto: OVE LARSSON/F 7 FLOTTILJ- OCH GÅRDSMUSEUM

Efter talibanernas övertagande av Afghanistan 2020 evakuerades svenska medborgare, tidigare lokalanställda och deras familjer i en luftbro från flygplatsen i Kabul. Starter och landningar i Afghanistan med flygvapnets Hercules var inte helt riskfria. Foto: OVE LARSSON/F 7 FLOTTILJ- OCH GÅRDSMUSEUM

Slutligen några ord om hur Hercules är att flyga. Från början var piloterna rutinerade före detta stridsflygpiloter, medan man sedan några år rekryterar piloter från den grundläggande flygutbildningen i flygvapnet. En av befälhavarna på TP 84 var Thorbjörn Engback, som tidigare flugit både Draken och Viggen. Efter 14 år som Herculespilot och 3 500 flygtimmar på typen, summerar han sina intryck på följande sätt:

– Jag upplevde flygplanet som väldigt stort och det var det jämfört med de flygplan jag flugit förut. Jag tyckte i början det var konstigt och lite svårt att sitta ganska högt över marken och ha huvudhjulen så långt bak, säger Thorbjörn Engback, och fortsätter:

– Att flyga Hercules visade sig vara trevligt, trots planets tyngd och storlek. Det krävdes mycket större roderutslag för att få flygplanet att reagera och det krävdes också motroder för att det inte skulle bli för stora rörelser. 

Efter cirka 1 200 timmar i högerstolen som styrman befordrades han till befälhavare.

– TP 84 är mycket användbar vid taktisk flygning vilken jag tillämpade dels under luftbron till Sarajevo 1994, dels och senare i åtskilliga uppdrag i Afghanistan. Hercules är ett flygplan med bra aerodynamik, lastförmåga och stridsmässighet, 1950-talskonstruktionen till trots, säger han.

Lennart Berns

Mer om: Flygplan

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt