Bärbart pansarvapen – från Eskilstuna till fronten i Ukraina

2022-03-19 08:00  

TEKNIKHISTORIA. USA:s ”bazooka” är antagligen den mest kända varianten. Men svenska granatgevär och pansarskott, som nyligen levererades till krigets Ukraina, anses höra till världens effektivaste i sitt slag.

Militärerna som samlats på ett skjutfält i den amerikanska delstaten Maryland var imponerade. Det var den 6 november 1918, och fysikerna Robert Goodard och Clarence Hickman hade precis demonstrerat ett rörformat raketvapen, med så låg vikt att det riggats upp med två notställ som avfyrningsramp. Och det kunde framgångsrikt avfyra explosiva projektiler med en eldkraft som normalt krävde mindre fältkanoner. 

Goodards och Hickmans uppfinning representerade något helt nytt – ett bärbart vapen som fungerade enligt den rekylfria bakblåsprincipen. Men fem dagar efter demonstrationen i Maryland undertecknades vapenstilleståndet i Compiègneskogen. Första världskriget var slut, och den nya vapentypen lades på hyllan. Möjligen till förtret för Hickman, som förlorat flera fingrar i en drivmedelsexplosion under utvecklingsarbetet.

Men som bekant blev det världskrig igen, den här gången med stridsvagnar som herrar på slagfältet. Infanteriet behövde ett handhållet vapen för att bekämpa dem, och snart hade US Army tagit fram en granat med riktad sprängverkan (M10) som kunde penetrera upp till 60 millimeter tjockt pansar.

Robert Goddard med med en av sina raketer, mars 1926. Foto: NASA

Men M10-granaten vägde 1,6 kilo, vilket gjorde den otymplig att kasta för hand. Kanske kunde den utrustas med raketframdrift? Goodards och Hickmans bärbara teknik blev intressant igen, och utvecklingsarbetet återupptogs. 

I maj 1942 kunde man testa en första prototyp jämsides med fem olika granatkastare, vid provskjutning mot en bogserad stridsvagn. Alla granatkastarna missade det rörliga målet medan bakblåsvapnet, som byggts av stålrör från ett skrotupplag och hade ett improviserat sikte gjort av en ståltrådsgalge, fick in flera träffar. Armén beställde omedelbart 5 000 stycken, och den första leveransen anlände i tid för den allierade landstigningen i Nordafrika i oktober samma år. 

Vapnets formella beteckning var M1 Anti Tank Rocket Launcher, men soldaterna tyckte att den liknade en ”bazooka”. Detta var ett märkligt blåsinstrument som en populär komiker vid namn Bob Burns använde som gimmick när han uppträdde, och som han byggt själv av gamla kaminrör och en tratt från en hembränningsapparat. 

Det nya vapnet visade sig så effektiv att tyskarna snart konstruerade en egen variant som fick benämningen Raketenpanzerbüchse 54. Men de tyska soldaterna kallade den ”Panzerschreck”, (ungefär ”stridsvagnens skräck”). Den var större och tyngre än bazookan och hade grövre kaliber (88 millimeter, mot bazookans 60) och kunde slå ut de flesta amerikanska, sovjetiska och brittiska stridsfordon vid denna tid.

Svenska försvaret studerade utvecklingen noggrant. Efterhand började man utveckla ett eget handhållet, rekylfritt vapen för stridsvagnsbekämpning enligt bakblåsprincipen, och 1948 introducerades ”Grg m/48 Carl Gustaf”, som tillverkades vid Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. 

År 1948 introducerades det svenska granatgeväret m/48 Carl Gustaf. Foto: ARMÉMUSEUM

Men där de amerikanska och tyska föregångarna rent tekniskt var raketgevär, räknas Carl Gustaf som ett granatgevär. Skillnaden ligger i att hos raketgeväret sitter drivladdningen (raketmotorn) i själva projektilen, medan granatgeväret har drivladdningen i en patron.

Ingen rekyl

För att motverka rekyl är patronhylsan perforerad, och när krutgaserna expanderar och driver ut granaten ur patronen (varvid rekyl uppstår), strömmar delar av krutgaserna ut genom hylsans sidor. Därefter tvingas gaserna bakåt och ut ur eldröret som är öppet baktill, i det som benämns bakblåsprincipen. 

Detta bakblås skapar en tryckvåg som är så kraftig, att det bedömda riskavståndet bakom vapnet är 70 meter vid övning (15 meter i krigstid). Eftersom de bakåtströmmande krutgaserna har samma rörelsemängd bakåt som projektilen har framåt, gör de vapnets handhavande rekylfritt enligt Newtons tredje lag: två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. 

Dagens moderniserade Carl Gustaf väger elva kilo, och kan laddas med fyra olika sorters projektiler i kalibern 84 millimeter: spränggranater och pansarspränggranater med praktiskt skjutavstånd på 200 respektive 700 meter, samt rök- och lysgranater med skjutavstånd upp till 2,8 kilometer. Ett skickligt stridspar av laddare och skytt sägs kunna avfyra upp till tio skott i minuten. Vapnet har exporterats till över 40 länder. 

Efter andra världskriget började Sverige även utveckla så kallade pansarskott. Dessa skiljer sig från granatgevär och raketgevär genom att de är engångsvapen som levereras förladdade med granat, och slängs efter användning. De kan därför tillverkas i lättare material och kräver inte lika omfattande utbildning. Rent praktiskt: pansarskott kan delas ut i större antal, till fler soldater, än granatgevär.

Grafik: Jonas Askergren
 

Från Carl Gustaf till Pansarskott m/68

Med inspiration från tyska pansarskott som Sverige fått tag på via Finland, utvecklades på 1940-talet flera svenska varianter. Senare tog man även in erfarenheter från granatgeväret Carl Gustaf, och konstruerade Pansarskott m/68 eller ”Miniman”. Denna förbättrade variant kom att exporteras till Österrike och Finland. 

Men 1986 lanserade Saab Bofors Dynamics det vapen som i Sverige blivit synonymt med begreppet – Pansarskott m/86, ofta kallat bara ”P-skott”. Det har även exporterats och licenstillverkats utomlands under namnet AT-4, vilket är en ordlek med begreppet AT (Anti Tank) och kalibern 84 millimeter (”eighty-four” på engelska). 

Med eldrör av glasfiberarmerad epoxy väger Pansarskott m/86 bara 6,7 kilo, inklusive den 1,5 kilo tunga granaten. Denna är normalt en fenstabiliserad projektil med riktad sprängverkan och effektiv skottvidd på cirka 250 meter. 

Dock har 2000-talets stridsvagnar vanligtvis för starkt skydd, särskilt i fronten, för att Pansarskott m/86 ska kunna slå igenom. Men mot pansarskyttevagnar, terrängbilar och andra fordon med lättare bepansring, har det enkla engångsvapnet god effekt.  

Vilket tydligt bevisats i Ukraina, som nyligen mottog 5 000 svenska pansarskott till hjälp mot Putins invasion. Det är första gången Sverige skickat vapen till ett land i krig sedan 1939, då Finland anfölls av Sovjet. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt