”Allt var som taget ur en science fiction-film”

2019-12-24 06:00  

Fyra män och fyra kvinnor, instängda i ett slutet, självförsörjande ekosystem under två års tid. Det märkliga Biosphere 2- projektet prövade såväl möjligheten att kolonisera främmande planeter som det mänskliga psyket.

”Vi grälade ofta om hur vi skulle sköta stället. Det gick aldrig till handgripligheter, men det fanns en särskild sorts passion i våra bråk.”

Så skulle engelskan Sally Silverstone, en av deltagarna i Biosphere 2-projektet, senare beskriva upplevelsen. Hon var en av åtta personer som den 26 september 1991 vandrade in i ett jättelikt laboratorium i Arizonas öken, fysiskt helt avskuret från omvärlden. De skulle inte komma ut förrän två år senare.

Förutom Silverstone bestod ”The Biospherians”, som de kallades, av Mark Nelson, Jayne Poynter, Roy Walford, Taber MacCallum, Abigail Alling, Mark Van Thillo och Linda Leigh. Fem amerikaner, två britter och en belgare, alla med varierande bakgrund men lidelsefullt hängivna det stora experimentet.

Syftet var att undersöka livskraften hos slutna ekologiska system, och de praktiska möjligheterna att upprätthålla sådana på mänskliga kolonier i rymden. Man ville också studera det inbördes samspelet mellan människor, teknik, jordbruk och naturen, i ett ”ekologiskt laboratorium” där alla parametrar kunde mätas.

Namnet Biosphere 2 valdes som referens till ”Biosphere 1”, det vill säga planeten jorden.

Enorm mediauppmärksamhet

Alltihop finansierades av en excentrisk miljardär vid namn Edward Bass, som blivit hängivet intresserad av miljöfrågor sedan han – ironiskt nog – gjort sin förmögenhet på oljeaffärer.

Medieuppmärksamheten var enorm, och forskarkåren splittrad. Vissa kallade projektet ”den största satsningen sedan månlandningen”, andra avfärdade det som ”new age-svammel förklätt till vetenskap”.

Anläggningen rymde sju olika biotoper. Här fanns 1900 kvadratmeter regnskog, 1300 kvadratmeter savann, ett 850 kvadratmeter stort hav med korallrev, ett 450 kvadratmeter stort mangroveträsk, och en 1400 kvadratmeter stor ”fog desert” – en typ av öken som ligger i regnskugga, och där i princip all fukt kommer från dimma.

Här fanns också två ”mänskliga” biotoper: en boendemiljö med laboratorier och verkstäder, och ett 2 500 kvadratmeter stort lantbrukssystem.

Läs mer: Vattenlandet – när Sverige drevs av forsar

Utan konstgödsel eller bekämpningsmedel odlades ris, vete, sötpotatis, baljväxter, frukt och grönt. Man höll getter, svin och höns, och födde upp fisk i risdammarna enligt en symbiotisk metod som praktiserats i Kina i tusentals år.

Luftväxlingen låg på under tio procent per år, för att man skulle kunna spåra små förändringar över tid. En svårighet med det täta systemet var att luften inuti anläggningen expanderade av solhettan under dagarna, och krympte när

den kyldes på nätterna. Därför hade strukturen stora membran i kupoler som utvidgades och drogs samman.

Ingen semester för The Biospherians

Ett sofistikerat system för temperaturreglering underhöll boendemiljön och de olika biotoperna. Uppvärmt och kylt vatten samt elektricitet levererades av ett energisystem som använde naturgas, passiv solenergi och kyltorn.

Invånarna hade ganska bekväma livsbetingelser, med varsin liten tvårumslägenhet med dator, tv och böcker, och egna toaletter och duschar som använde återvunnet vatten. Men experimentet var ingen semester för The Biospherians, som inte var helt förberedda på projektets utmaningar.

Redan den tolfte dagen skadade sig Jayne Poynter på en tröskmaskin, och måste lämna anläggningen i några timmar för läkarvård. Många som följde projektet i media blev upprörda och tyckte att detta var fusk, och det ryktades att hon smugglat med sig reservdelar till maskinen vid sin återkomst.

Läs mer: Grafik: Så fungerade Newcomens ångmaskin

”Alltihop var som taget ur en science fiction-film. Och vi hade ingen instruktionsbok”, skulle Mark Nelson senare beskriva det. Han var ansvarig för återvinningen av avloppsvatten och bedrev jordbruksforskning, men hans enda egentliga kvalifikationer bestod av att han bott i en hippiebetonad ”ecovillage” på 70-talet.

Oväntat höga nivåer av kondens gjorde ”öknen” alldeles för våt, regnskogsområdets slingerväxter spred sig över insidan av glaset och blockerade solljuset, och det visade sig svårare än man trott att åstadkomma naturliga vattenrörelser i havs- och träskområdena.

Odlade sin egen mat

Till slut lyckades projektets ingenjörer konstruera en lösning med vakuumpumpar som åstadkom mjuka vågor utan att störa det marina livet.

Att odla sin egen mat var heller ingen barnlek. Bland deltagarna fanns visserligen en botanist och en före detta biståndsarbetare som jobbat med odlingsprojekt i tredje världen.

Men ingen hade yrkesmässig jordbrukarbakgrund, och The Biospherians fick lära sig efterhand. Nästan alla pollinerande insekter dog ut, vilket hämmade återväxten av blommande grödor. Man hade också planterat in kackerlackor av så kallat gynnsamma arter, för att hjälpa till med nedbrytningen av organiskt material.

Tyvärr hade vanliga ”hushållskackerlackor” följt med av misstag, och dessa förökade sig så fort att de hotade hela skördar.

I genomsnitt tappade de åtta invånarna 16 procent av sin kroppsvikt under det första året, då de enligt egen utsago gick ständigt hungriga. Mot slutet av 1992 var The Biospherians så utsvultna att de började äta av utsädet de fått med sig in, trots att detta var strängt förbjudet.

Under den följande hösten och vintern sjönk syrenivån successivt. Det visade sig att mikrober i de organiskt anrikade jordarna producerade koldioxid i högre takt än de unga växterna kunde producera syre, och till slut höll luften samma syrehalt som på 4000 meters höjd.

Brygga vin av bananer

Flera Biospherians började uppvisa symptom på höjdsjuka, och för att inte riskera deras hälsa tvingades projektledningen pumpa in rent syre i anläggningen. Även detta kritiserades som fusk av många utomstående.

Därtill kom de psykologiska påfrestningarna av att leva så tätt inpå varandra, utan någonstans att ta vägen.

”Till slut kunde jag avgöra vem som gick förbi min dörr bara genom att lyssna på fotstegen eller andetagen”, har Mark Nelson beskrivit det.

Tidvis delade invånarna upp sig i två grupper som vägrade tala med varandra, eller ens möta varandras blickar under det gemensamma arbetet.

Läs mer: Lista: Tekniken som förändrade filmvärlden

Efterhand fick man dock bukt med de flesta praktiska problemen, och i takt med att The Biospherians blev skickligare jordbrukare fick de mer att äta. Deras vikt stabiliserades, och tester genomförda efter projektets slut visade starkt positiva hälsoeffekter.

Blodtryck och kolesterolnivåer var lägre än innan de gått in i biosfären, deras immunförsvar hade stärkts, och deras metabolism tog upp näring på ett effektivare sätt tack vare den påtvingade lågkaloridieten.

Den totala biomassan (växtlighetens sammanlagda vikt) mer än fördubblades under det andra året. Till slut producerades så mycket mat att man kunde unna sig att brygga en sorts vin av bananer, och dricka det vid skördetider och andra glada tillfällen.

Den 26 september 1993, exakt två år och 20 minuter efter att dörren stängdes bakom dem, kom de åtta pionjärerna ut igen.

”Vi stinker av kemikalier”

”Det första jag gjorde var att springa fram till vänner och familjemedlemmar för att krama dem”, berättade Jayne Poynter långt senare i en intervju med tidningen Huffington Post.

”Det andra jag gjorde var att rygga tillbaka i avsmak, för alla härute i den vanliga världen stinker. Vi stinker av kemikalier.”

Medieintresset var enormt, och deltagarna berättade öppenhjärtigt om den problematiska gruppdynamiken, om hur de grälat och intrigerat mot varandra. Men på en punkt var de envist tystlåtna: den ständigt återkommande frågan om sexuella relationer i Biosphere 2.

Skvallerpressen erbjöd stora summor för berättelser om erotik och svartsjukedraman i det gigantiska växthuset, men den ende deltagare som överhuvudtaget kommenterade detta var Mark Nelson: ”Människor är människor”, svarade han korthugget en tabloidreporter. ”Allt som kan förväntas hända människor emellan, hände därinne.”

Året därpå inleddes ett andra experiment med en ny grupp Biospherians, men det avbröts snart på grund av tvister om finansieringen. Sedan dess har anläggningen bytt ägare flera gånger, och i dag drivs den som ett forskningscenter av University of Arizona.

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt