Akvedukterna som försörjde romarriket

Grafik: Jonas Askergren Fakta: Niklas Dahlin

GRAFIK. En del av den 50 km långa Nimes akvedukt, som till stor del slingrar sig genom bergen i södra Frankrike, utgörs av Pont du Gard, den högsta akveduktbron i den romerska världen. 1985 blev Pont du Gard uppsatt på Unescos världsarvslista.

Under romarriket blomstrade konsten att bygga vattenledningar. Nät av akvedukter försörjde miljonstaden Rom med färskt vatten, och mindre städer i provinserna ville inte vara sämre.

Romerska ingenjörer utvecklade idéer från Grekland och den etruskiska kulturen, och tillförde egna specialiteter som valvkonstruktioner och olika vattentåliga murbruk och putsmaterial.

312 före vår tideräkning försörjde en akvedukt Roms boskapsmarknad. På 200-talet fanns elva större akvedukter i staden, och dussintals runt om imperiet. Den längsta, 240 kilometer, försörjde Konstantinopel.

Akvedukterna ledde vatten med självfall. Vinkeln kunde variera. I den 50 kilometer långa akvedukt där Pont du Gard ingår är fallet endast 34 centimeter per kilometer. En flack ledning minskade erosion och slitage.

Valvbroar som Pont du Gard var dyra, men ibland nödvändiga för att ta vattenledningen över dalgångar. Maxhöjden var i nivå med Pont du Gards 48,8 meter.

”Omvänd hävert” användes i vissa fall för att komma över dalgångar. Det krävde att vattnet leddes i täta rör av bly, vilket var dyrt och underhållskrävande.

 

Det här är en artikel från tidingen Teknikhistoria nummer 3, 2018 . Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Jonas Askergren

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt