Aittamaas misslyckande blev en värmande succé

2021-02-23 14:17  

TEKNIKHISTORIA. Lovikkavanten är en svensk klassiker sedan 1890-talet. Men om de första kunderna fått välja hade upphovskvinnan Erika Aittamaa lagt vantarna på hyllan redan efter den första prototypen.

För Erika Aittamaa var handarbetet inte en passion lika mycket som ett nödvändigt ont. Hon hade växt upp under fattiga förhållanden i 1860-talets Tornedalen. När hon gifte sig fortsatte armodet – att få pengarna att räcka till var en ständig kamp, och av parets sju barn dog fyra i ung ålder. 

Men Erika Aittamaa skulle ändå få ett bestående arv, som de flesta svenskar fortfarande är välbekanta med mer än 150 år efter att hon föddes. Även om det enligt henne mest var en slump. 

Att sticka vantar till försäljning var en av metoderna för att dryga ut hushållets knappa resurser hemma i den lilla byn Lovikka. Hon hade ingen särskild bild av hur vantarna skulle utformas, utan ”började sticka på måfå”, berättade hon i en intervju med Sveriges Radio (SR) år 1948. Och det som skulle bli hennes stora genombrott betraktades i stunden som ett stort misslyckande.

Läs mer: Heilborns bärbara sportkök var före sin tid

Prototypen till de första lovikkavantarna kritiserades nämligen av kunderna, som tyckte att hon hade ”förstört” den fina ull hon hade att jobba med (ofta var det beställarna själva som försåg henne med råvaran). De tjocka tumvantarna upplevdes som sträva och obekväma. Men Erika Aittamaa var en dynamisk dam som inte var redo att ge upp. 

– Jag började tvätta dem, och karda ut dem och brodera. Då började de som körde med häst långa vägar tycka om dessa vantar, för värmens skull, mindes hon i intervjun med SR.

Erika Aittamaa drygade ut familjens skrala hushållskassa genom att sticka vantar. Foto: ELISABETH ERIKSSON/NORDISKA MUSEET

Dessa till synes små förändringar skulle få oanade långsiktiga konsekvenser. Att vantarna tvättades gjorde passformen bättre, medan kardandet mjukade upp dem så att de blev bekväma att bära istället för stela och klumpiga. 

När de broderade detaljerna dessutom kommit in i bilden – med de samiska färgerna gult, rött och blått – var någon vidare raffinering inte nödvändig. Erika Aittamaas originalkoncept visade sig vara legendariskt slitstarkt – i dubbel bemärkelse. Detta gäller allt från utformning, med det karaktäristiska mönstret, till funktionalitet – exempelvis tofsen som gör att vantarna enkelt kan knytas ihop och hängas upp för att torka vid en värmekälla.

Ryktet spred sig snabbt

Efter att Erika Aittamaa fulländat sin uppfinning år 1892 spred sig ryktet om de slitstark, men bekväma, vantarna. Först till orter som Kiruna och Haparanda, dit många av hennes kunder red med sina hästar. Och sedan vidare till resten av Sverige. 

– Köpare finns det mycket gott om. Mycket mer än jag hinner med, konstaterade hon 1948. 

Tillverkningen blev en liten industri som involverade nästan hela Lovikka, under Erika Aittamaas strikta uppsikt. Nu kunde hon officiellt tituleras vantfabrikör, och fick det lite bättre ställt ekonomiskt. Men särskilt pompös eller uppblåst blev hon aldrig av framgångarna. När resten av byn arrangerade en insamling för att finansiera ett patent på vantarna – till priset av 30 kronor – avvisade hon allmosan. Först 1961 registrerades lovikkavanten som varumärke. Då hade Erika Aittamaa varit död i nio år. 

I dag är hennes uppfinning en viktig källa till stolthet i Lovikka, som enligt den senaste folkräkningen bara hade drygt 50 invånare. Hantverket lever kvar exakt som det såg ut under Erika Aittamaas levnadstid, om än i begränsad skala; de allra flesta lovikkavantar som säljs tillverkas med modernare metoder. I byn finns även ett litet museum och en jättevante för allmän beskådan – ett monument över den lilla krutgumma som förmodligen hade blivit mest förvånad av alla över sin upphöjda roll i hemslöjdshistorien. 

Fakta: Erika Aittamaa

Namn: Maria Erika ”Riiga” Olofsdotter Aittamaa (född Kruukka). 

Född: 22 februari 1866, Junosuando socken (Norrbottens län). 

Död: 15 december 1952, Junosuando socken. 

Make: August Aittamaa, skogsarbetare. 

Yrke: Hemslöjdare. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Alfred Holmgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt