Yes, we have no bananas!

2014-05-07 06:36  

En ny liten skadesvamp från Sydostasien hotar att slå ut hela världens bananproduktion. Nu kämpar forskarna mot klockan för att hitta resistenta banansorter.

Den kallades panamasjukan, och när den härjade som värst på 1950-talet slog den ut praktiskt taget alla bananplantagerna i Centralamerika. De första symptomen bestod i att bladen gulnade. Sedan dog hela bananplantan. Inga kemiska medel hjälpte.

Det visade sig snart att sjukdomen berodde på att plantorna angripits av en svamp från Sydostasien, Fusarium oxy­sporum, som blockerade kärlen i bladen och fick plantan att vissna och dö. Inga motmedel bet. Fält efter fält av präktiga bananplantor av sorten Gros Michel (även kallad Big Mike) gulnade och dog.

Som tur var fanns det en räddning för plantageägarna. En banansort vid namn Cavendish visade sig vara immun mot panamasjukan. På kort tid planterades fälten om, och så kom bananexporten igång igen.

Men nu är det dags igen. En ny variant av panamasjukan sprider sig över jorden. Den kallas Tropical Race 4, och har den dåliga smaken att attackera en rad olika banansorter. Däribland Cavendish, som i dag står för praktiskt taget all världens bananexport, värd runt 70 miljarder kronor per år.

Den nya panamasjukan har spritt sig allt mer i hela Sydostasien sedan den först upptäcktes på 1980-talet. Hösten 2013 konstaterades att den hade tagit steget över Indiska oceanen till Östafrika och Jordanien. Biologerna anser att det nu bara är en tidsfråga innan svampen korsar Atlanten och slår ut bananplantagerna i Syd- och Centralamerika också.

Situationen i dag är allvarligare än den på 1950-talet. Den nya svampen går nämligen inte bara på exportbananerna av Cavendish-typ, utan även på kokbananer av olika sorter.

För bananer är inte bara de knallgula gula söta frukterna vi hittar i snabbköpen i Europa och USA. De finns i en mängd olika varianter i olika färger och med olika smak. I många länder utgör kokbananer en stor del av befolkningens föda. De grågröna kokbananerna – på engelska plantains och på spanska plàtanos – är större, mindre söta och mer stärkelserika än de dessertbananer som vi är vana vid.

Faktum är att världens största bananproducent är Indien, som står för 20 procent av världens alla bananer. Större delen av de indiska bananerna är emellertid kokbananer och konsumeras inom landets gränser. Som producent nummer två kommer Uganda.

Världens största bananexportörer är däremot Ecuador som har 29 procent av världsexporten, och därefter Costa Rica, Colombia och Filippinerna med 10 procent vardera. Exportbananerna är alla dessertbananer av sorten Cavendish.

Problemet med den nya varianten av panamasjukan, en variant av Fusarium oxysporum kallad Tropical Race 4, är att den går på nästan alla kända banansorter. Forskare räknar med att TR4 kan slå ut 80–85 procent av alla världens bananer. Däribland kokbananerna som utgör huvudsaklig föda för 410 miljoner människor i Indien och Afrika.

Men ännu är allt inte förlorat. Vid universitetet i Leuven i Belgien finns ”World Banana Collection”. I provrör växer små plantor av 1 600 olika banansorter. Här hoppas man finna gener som ger resistens mot TR4.

Det är meningslöst att försöka bekämpa panamasjukan med kemiska medel, säger professor Rony Swennen. Det leder bara till att marken förgiftas och insekter dör. I stället måste vi få fram nya banansorter. Och på plantagerna får man i fortsättningen odla flera olika sorter samtidigt.

Bananplantan är inget träd, om nu någon trodde det. Den liknar mer en gigantisk morot.

Från en rotknöl (som morotens fast mycket större) växer 3–5 meter hög blast där bladskaftens fästen formar ett rör. Inuti röret växer sedan en blomstängel upp. När den vuxit igenom hela röret och kommer ut i det fria bildar den en blomklase som utan att befruktas utvecklas till en bananstock. När stocken är mogen kan den väga uppåt 50 kilo och innehålla 100–200 bananer.

Bananen var en av de första grödor som domesticerades av människan. Biologerna anser att detta skedde för runt 8 000 år sedan på Nya Guineas högplatå.

Den domesticerade bananen är triploid, den har tredubbelt antal kromosomer och är steril. Bären, själva bananerna alltså, har inga frön. I stället får man föröka plantorna genom rotskott. Detta innebär att alla bananplantor på en plantage är kloner, de kommer från en och samma organism och har identisk genuppsättning. Det gör att plantager är känsliga för skadesvampar och insekter. Kan en planta angripas kan alla.

Det finns hundratals vilda banansorter i Sydostasien. De kan ha färger från grönt via gult och rött till brunt och purpur, och de kan ha en mängd olika smaker – äpple, jordgubbar med mera. Vildbananer har hårda kärnor insprängda i fruktköttet, något som dock inte uppskattas av konsumenter.

Det berättas att KTH:s eminenta tidskrift Blandaren på 1960-talet brukade ha annonser för bananjätten Fyffes i varje nummer. Men ett år vägrade Fyffes att annonsera.

Blandarredaktionen hämnades då genom att publicera en gratisannons med texten: ”Fyffes lättsmälta bananer – smakar skit redan i munnen.”

Cavendishbananen

År 1834 anlände några bananplantor till England från Ostasien. En enda av dem hade överlevt resan, och den köptes in av överträdgårdsmästaren hos sir William Spencer Cavendish, hertig av Devonshire, och placerades i hertigens nya växthus i Chatsworth sydost om Manchester.

Chefen för trädgårdarna hette ­Joseph Paxton. Han var inte bara trädgårdsmästare utan också landskapsarkitekt och konstruktör av växthus, och skulle senare bli ryktbar som arkitekten bakom Crystal Palace, den stora växthusliknande byggnaden i glas och gjutjärn som huserade den stora världsutställningen i Hyde Park 1851.

Paxton fick bananplantan att trivas i växthuset och snart hade han drivit upp fler. Han gav bananen namnet Cavendish efter sin arbetsgivare och började sälja plantor för kommersiell bananodling på Samoa, Kanarie­öarna  och andra lämpliga platser runt om i världen.

På 1950-talet, när bananplantagerna i Centralamerika slogs ut helt av panamasjukan, blev Cavendishbananen räddningen. Till skillnad från den då vanligtvis odlade banansorten Gros Michel (även kallad Big Mike) var Cavendish resistent mot panamasjukan. I dag är praktiskt taget alla bananer på exportmarknaden ättlingar till Paxtons Cavendish­banan. Men nu är de också hotade.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt