Vem i hela världen kan man lita på?

2009-03-10 23:01  

Hur allvarlig är egentligen finanskrisen? Vad beror den på, och hur kan vi få bukt med den? Ny Teknik var med och hörde de stora elefanterna diskutera makroekonomi.

Det är fullsatt när SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, håller konferens om ”Det ekonomiska läget 2009”. Alla är där. Bankfolk, försäkringsexperter, gamla riksbankschefer, försäkringsmäklare, investerare, journalister, departementsråd, politiker och företagsledare. Ja, Ny Tekniks utsände upptäcker till och med en före detta rockmusiker från Dag Vag bland deltagarna.

På podiet sittertvå tungvikare när det gäller makroekonomi. Den brittiska ekonomijournalisten Gillian Tett från Financial Times och kanadensaren William R White, ekonomiguru och tidigare chef för centralbankernas centralbank Bis, Bank of International Settlement, i USA.

– Problemet är att krisen inte längre i första hand är ekonomisk, säger Gillian Tett, utan att den handlar om tillit. Vem kan vi lita på? Knappast på ratinginstituten, de som under många år intygade att nyuppfunna finansiella instrument med dålig säkerhet hade AAA – högsta möjliga kreditvärdighet. Knappast heller IMF, Världsbanken och alla andra institutioner som lät överbelåningen pågå utan att ingripa innan bubblan brast.

– Kanske måste alla ekonomiska institutioner rivas ner och nya byggas upp från grunden.

– I augusti 2008 fick jag ett telefonsamtal från en bekant i Japan. ”Det verkar som om ni råkat ut för samma sak som vi gjorde 1997”, sa han. ”Löjligt”, svarade jag. ”Det här är något helt annat, en global kris.” Men sedan har jag tänkt på saken, och det hela verkar faktiskt väldigt likt. Men mycket större. Krisen i Japan handlade om att hela ekonomin stannade, varvid man fick sjunkande priser – deflation, motsatsen till inflation. Alla väntade med att göra affärer, eftersom man räknade med att det skulle bli billigare i framtiden. Trots att styrräntorna sänktes till noll tog det nästan ett decennium att komma igenom Japankrisen.

Dagens problembörjade så smått hösten 2006 med att de tidigare så lönsamma ”subprime”-obligationerna – baserade på bostadslån till folk med dålig betalningsförmåga – visade sig sakna täckning. När obligationernas kreditvärdighet skrevs ner råkade inte bara kreditinstituten, utan även fonder som spekulerade i riskfyllda värdepapper, i svårigheter. Det i sin tur fick till följd att de som lånat ut pengar till spekulanterna, som investmentbankerna Lehman Brothers och Carnegie, gjorde konkurs.

– I dag har alla tappat förtroendet för finansmarknaden. Man litar varken på de finansiella instrumenten eller institutionerna. Handeln har upphört. Och tillgångar som inte går att sälja är värdelösa.

– Vad som nu inträffat är ett så kallat ”Minsky-moment”, säger ekonomigurun William R White.

Fenomenet är uppkallat efter en amerikansk ekonom vid namn Hyman Minsky (1919–1996), som dystert hävdade att alla goda tider ofrånkomligen slutar i kollapser. Vid tider av ekonomisk uppgång är investerare villiga att ta risker, och ju längre tid allt går bra desto större risker tar de. De investerar med allt högre belåning, ända tills de inte längre klarar att betala lånen. Då tvingas de sälja, men eftersom ingen vill betala vad de begär blir det långivarna som övertar deras panter.

Det är precis vad som hänt med Swedbank den senaste tiden. När kursen har sjunkit har belånade aktieposter övertagits – först togs en post över av Folksam, nu i veckan en annan av staten i form av det statliga bolaget Svensk Exportkredit. Fortsätter kursfallen tvingas investerarna sälja ut även sina mindre belånade tillgångar för att betala sina räntor, vilket startar en nedåtgående spiral. Behovet av reda pengar leder till en kollaps av värderingen av tillgångar, aktiekurserna sjunker.

– Jag tvingar mig varje dag att låta bli att säga ”Vad var det jag sa?” säger William White. Just nu tvingas vi inse fyra obehagliga sanningar:

1 Produktionen av varor och tjänster minskar i hela världen.

2 Deflationsspöket hotar att stoppa all handel.

3 De finansiella marknaderna fungerar inte.

4 De finansiella institutionerna saknar pengar.

Vad ska man då göraåt saken? Ska staterna injicera likvida medel i det ekonomiska blodomloppet? En sorts intravenöst dropp av dollar, yen och euro? Eller bör man kanske nationalisera bolag som inte klarar sina betalningar? Det strider ju mot alla marknadsekonomins principer. Fast då får ju skattebetalarna åtminstone något för sina pengar.

– Det här är en politiskt öppen situation, säger William White. Vad som helst kan hända. Men en sak är säker. Vad vi än gör – eller inte gör – i dag för att rensa upp i röran kommer att medföra att vi får det sämre i framtiden.

Allt beror på överbelåning. Så långt är alla överens. Men varför har inte myndigheterna, framför allt de i USA, gripit in för länge sedan och satt stopp för excesserna?

– Centralbankerna har varit förblindade av sin kamp för att hålla inflationen stången, svara Gillian Tett. Att kreditvolymerna vuxit ohejdat bakom deras ryggar valde de att bortse från.

Men varför har då inte aktörerna själva insett att bubblan förr eller senare måste brista?

– Om du får välja mellan ”kaka” och ”döden”, vad skulle du välja? frågar William White retoriskt

Nu är det minsanninte bara amerikanerna eller fastighetsmarknaden som satt hög belåning i system. Svenska riskkapitalbolag har länge haft som affärsidé att köpa mogna bolag, stuva om lite, ta lån upp till fabriksskorstenarna och sedan sälja det hela med god vinst. Det gick bra så länge börsen gick upp och det fanns köpare på marknaden.

Men när marknaden viker går det inte längre.

I fredags visade det sig att Plastal, riskkapitalägd underleverantör till fordonsindustrin, inte klarar lånebördan utan tvingas i konkurs. 500 anställda i Simrishamn, Göteborg och Uddevalla riskerar att förlora jobben om inte företaget kan rekonstrueras. Totalt har Plastal 5 000 anställda i Europa och Kina.

Hur ska det gå?Att sia är svårt, och i synnerhet om framtiden.

– Vad kommer efter tre? frågar William White.

– Det självklara svaret är fyra, men är det verkligen så säkert? Inom meteorologin, exempelvis, är det mest sannolika att vädret i morgon blir likadant som i dag. Efter tre kommer tre, alltså.

– Men varför inte två? Om utvecklingen har bytt riktning borde två vara det rimligaste utfallet.

– Eller kanske ett? Ekonomin brukar ju gå i cykler, och kanske har vi kommit till en punkt där allt börjar om igen. Då är ett det troligaste alternativet.

Men, frågar jag,hur ska det gå för USA? Inte nog med att landet har enorma underskott i bytesbalansen, man har också en växande statsskuld och ett budgetunderskott som kommer att bli etter värre nu när Obama ska försöka rädda bilindustrin, försäkringsjätten AIG, bolåneinstituten och vem-vet-allt. Dollarn borde ju sjunka som en sten. Men den går upp. Varför?

– Kanske för att det just nu råder brist på hard cash, säger Gillian Tett. Men USA behöver en svagare dollar, och tids nog lär kursen vända nedåt.

Vem får betala underskotten? Kineserna?

– Nej, våra barn och barnbarn, svarar Olle Rossander, tidigare chefredaktör för Affärsvärlden.

– Du menar att allt är på krita?

– Ja.

Vem kan man egentligen lita på? Det frågade sig Hoola Bandoola Band redan 1972:

”...och när prinsar och presidenter

ljuger medvetet i kapp

och när dom som skulle säga sanningen

tar tillbaks det dom just har sagt

då kommer Lille Gerhard hem till mej

och häver sej på tå

och viskar, vem i hela världen kan man lita på?”

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer