Vad kostar kriget?

2013-09-18 06:41  

Har USA verkligen råd att ge sig in i ytterligare ett krig med osäker utgång? Forskare på Sipri – Stockholms internationella fredsforskningsinstitut – har kartlagt hur mycket krigen under de senaste decennierna verkligen kostat. Summorna är hisnande, trots att de militära målen inte uppnåtts och krigsinsatserna knappast har bidragit till en bättre värld.

Om en ansvarstagande vuxen upptäcker två småpojkar som pucklar på varandra med käppar så blodet sprutar, vad gör han då? Förmodligen beslagtar han käpparna och säger till dem att sluta upp med de där dumheterna. Det är knappast troligt att han säger till den ene: ”Se här lille vän, här får du en ny och längre käpp så att du kan slå din kamrat hårdare.”

Men till världspolitikens buspojkar och slagskämpar delas det hela tiden ut nya och allt längre käppar. Inte konstigt då att det är svårt att få slut på väpnade konflikter.

När krigsföretag startas görs sällan ekonomiska analyser. I stället hänvisas till höga moraliska värden. Det kan gälla att gå till kamp mot terrorismen, försvara mänskliga rättigheter och stoppa mänskligt lidande. Det låter bra, men det blir sällan som man tänkt. Och det blir alltid betydligt dyrare. Både i pengar och förstörda liv.

För krigen i Afghanistan och Irak hade USA ursprungligen uppskattat en kostnad av ungefär 60 miljarder dollar. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz beräknade emellertid 2010 att de två krigen totalt hade kostat USA mer än tre biljoner, det vill säga 3 000 miljarder dollar. Det är femtio gånger så mycket.  Därtill kommer tusentals döda och tiotusen sårade amerikanska soldater (vi ska inte tala om hur många människor som dött och skadats i Irak och Afghanistan). Och detta utan att USA har lyckats uppnå sina mål – att få slut på terrorväldet och skapa stabila demokratier.

Hur kommer det sig att president Bush så lättvindigt gav sig in i de här krigsföretagen? Hade Vita huset kanske ingen miniräknare till hands?

När Barack Obama tillträdde oroade han sig för de skenande krigskostnaderna och drog i nödbromsen för att snarast avveckla kriget i Irak. I ett tal inför kadetterna vid militärakademin West Point i december 2009 poängterade han att ”vi kan inte ha krigsmål som vida överstiger vad som kan uppnås till en rimlig kostnad.”

– Världsekonomiskt är krig alltid en dålig affär, skriver Tilman Brück, chef för Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, i den tyska ekonomitidningen Handelsblatt. Utan de väpnade konflikterna sedan andra världskriget skulle världen i dag i genomsnitt varit 20 procent rikare.

Det är inte bara de direkta krigskostnaderna som ska betalas – krigsmaterial, transporter och löner – utan det kommer också en nota för återuppbyggnaden av det som har förstörts under kriget. Och det är inte bara samhällets byggstenar – byggnader, vägar, fabriker, järnvägar etcetera – som måste byggas upp på nytt. Det är även samhällets murbruk – ekonomiska och rättsliga institutioner, bankväsen, skolor, sjukvård, förvaltning och ordningsmakt – som raseras av krig.

När ett samhälles civila strukturer trasas sönder lämnas fältet fritt för laglöshet. Vi får alltmer smugglare, svartabörshajar, bedragare, gangstrar och småtjuvar. Resultatet blir ofta vad som brukar kallas ”failed states”. Ekonomin stannar, ingen betalar skatt, alla investeringar som skulle kunna bygga upp en bättre framtid uteblir. För vem vill satsa pengar i ett land utan rättssäkerhet som skjuter på sina egna medborgare? Man kan lika gärna slänga pengarna direkt i sjön.

Det är lätt att starta ett krig, det är bara att fyra av några kanoner eller släppa lite bomber. Svårare är att få slut på det hela. En krigförande part påminner lite om en hasardspelare som ser sina insatser försvinna och därför satsar mer och mer för att försöka ta igen sina förluster.

– Visst finns det profitörer på krig, säger Tilman Brück. Naturligtvis tjänar vapenindustrin på att efterfrågan ökar, och även länder som levererar civila varor till krigförande länder kan få vinning – länder som Kanada, Australien, Tyskland och, kanske också, Sverige.

Ju längre kriget pågår desto fler blir det som tjänar på att konflikten fortsätter, hävdar Tilman Brück. I dag har delar av den amerikanska krigsmaktens uppgifter lagts ut på privata företag. Det gäller säkerhet, bevakning, försörjning, transporter och annat. Sådana företag, inte minst det ökända bevakningsföretaget Blackwater, har gjort stora vinster på krigen i Irak och Afghanistan.

– Men ur makroekonomisk synvinkel går alla krigsföretag back, säger Tilman Brück. Och räkningen kommer förr eller senare på skattsedeln.

Så bra då att Syrien nu har skrivit på fördraget om förbud mot kemiska massförstörelsevapen och gått med på att överlämna sina kemiska stridsmedel till det internationella samfundet för destruktion. Då finns möjlighet att förhindra att USA ger sig in i ett nytt blodigt, kostsamt och långvarigt krig i Mellanöstern. Men det finns problem.

Enligt amerikanska, franska och israeliska underrättelsekällor har Syriens kemiska stridsmedel tillverkats av forskningsinstitutet CERS – Centre d’études et recherches scientifiques (Centrum för vetenskapliga studier och forskning). Institutet grundades av Hafez al-Assad 1971 som en civil institution med uppgift att främja Syriens ekonomi och utveckling, men övergick snart till att bli en militär forskningsanstalt med huvudsyftet att utveckla kemiska massförstörelsevapen (se artikeln ”De kemiska stridsmedlens historia”, NyT 11/2006) som motvikt till Israels kärnvapenprogram. De kemiska stridsmedlen hanteras och vaktas sedan av en specialstyrka inom armén kallad ”Unit 450” bestående av enbart alawiter, den folkgrupp president Bashar al-Assad tillhör.

Enligt källorna har kemiska stridsmedel använts vid totalt fjorton tillfällen sedan 2012. Attacken den 21 augusti 2013 påstås ha lett till 1 300 dödsoffer.

Enligt underrättelsetjänsterna har de kemiska stridsmedlen förvarats på ett tiotal ställen, men i början av 2013 började lagren flyttas. Man räknar med att de i dag finns utspridda på ett femtiotal platser i Syrien, däribland i den antika staden Palmyra – sedan 1980 förklarad världsarv av Unesco.

– Vi har inte längre samma kunskap om var kemvapnen finns som för ett halvår sedan, sa en källa till Wall Street Journal i lördags.

Det här gör att det blir besvärligt för vapen­inspektörer att beslagta de kemiska vapenlagren. Det gör också att det internationella samfundet, läs USA, måste hålla sig väl med Unit 450 så att inte de kemiska vapnen kommer på avvägar.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt