Studie: Valar gömmer sig med radiotystnad

2020-02-10 07:29  
Småhuvudval (Ziphius cavirostris) är en näbbval som kan bli sju meter lång och väga tre ton. Foto: N. Aguilar ULL/TT

En ny djuphavsstudie visar att näbbvalar har utvecklat en avancerad metod för att finta bort jagande späckhuggare.

Forskare har länge undrat hur det kan komma sig att näbbvalar i så stor utsträckning lyckas undvika att bli uppätna av jagande späckhuggare, trots att de inte kan försvara sig mot de skickliga rovdjuren. Nu har en grupp marinbiologer från bland annat Storbritannien och Nederländerna hittat svaret – näbbvalarna utnyttjar något som i militära sammanhang brukar kallas för radiotystnad.

Forskarna utrustade grupper av näbbvalar med mätinstrument som bland annat registrerade dykbeteende, djup och om valarna använde sin ekolokalisering, alltså förmågan att söka efter bytesdjur med hjälp av studsande klickljud. Just ekolokalisering är en känslig punkt för näbbvalen; den är livsnödvändig för att söka efter bytesdjur, exempelvis bläckfiskar, men klickljuden kan också snappas upp av lurpassande späckhuggare, som då snabbt och på stora avstånd kan lista ut var näbbvalarna befinner sig.

Hotet kvar vid ytan

Forskarna kunde se att när näbbvalarna dök ned för att jaga – en situation då de är extra sårbara för späckhuggarnas attacker – undvek de att starta sin ekolokalisering ända tills de nådde ungefär 450 meters djup. På det djupet är späckhuggarna inte längre något allvarligt hot.

Läs mer: Råttorna lär sig köra små fordon – vilket hjälper dem att slappna av

Men väl därnere återstod ett stort problem för näbbvalarna. När de började skicka ut klickljud för att jaga blev de upptäckta av späckhuggarna, som sedan i lugn och ro kunde lägga sig vid ytan och vänta på att näbbvalarna skulle bli tvungna att simma upp igen för att andas.

Forskarna kunde då se hur näbbvalarna gick över till knep nummer två, när de hade jagat klart. Nere på cirka 800 meters djup stängde valarna plötsligt på nytt av sin ekolokalisering. Därefter – i stället för att ta kortaste vägen rakt upp mot friska luften – valde de i total tystnad en till synes slumpmässig, sned väg med omkring 55 graders vinkel mot ytan.

Oväntad plats

På så vis dök de upp på en plats som var omöjlig för späckhuggarna att förutse, långt bort från det förväntade område ovanför den position där späckhuggarna senast snappat upp näbbvalarnas klickljud.

"Den långa, tysta uppstigningen minskar tiden näbbvalarna kan använda för jakt med upp till 35 procent, jämfört med om de skulle stiga rakt uppåt som andra valar gör", skriver forskarna i studien som publiceras i Scientific Reports.

Läs mer: Naturhistoriska ska återskapa dna från den utdöda vargen

Forskarna drar slutsatsen att jagande späckhuggare har spelat en viktig roll under näbbvalarnas utveckling, vilket gjort att den stora förlusten av jakttid i slutänden ändå visat sig vara lönsam – i väntan på späckhuggarnas nästa drag. För evolutionen tar ingen paus.

Jörn Spolander/TT

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer