Språkförbistring och alzheimer

2014-09-03 06:07  

KAIANDERS. Varför finns det så många olika språk på jorden? Vad är det för vits med det? Vore det inte bättre om alla talade samma språk?

I Bibelns första Mosebok berättas om att Noas ättlingar beslutade sig för att bygga ett torn som skulle sträcka sig ända upp till himlen. Detta utslag av hybris förargade Gud, och som straff såg han till att människorna drabbades av språkförbistring och inte längre kunde tala med varandra.

Arbetet på tornet upphörde och människorna spreds ut över världen, varje grupp talande sitt eget språk, obegripligt för de övriga.

Det finns i världen i dag ungefär 7 000 olika språk, säger den amerikanske geografen Jared Diamond i sin bok The World Until Yesterday. Därav är det emellertid bara en handfull som talas av riktigt många människor.

Världens största språk är mandarin, som talas av åtminstone 700 miljoner kineser. Därefter kommer i fallande storleksordning spanska, engelska, arabiska, hindi, bengali, portugisiska, ryska och japanska. Runt 80 procent av jordens befolkning har något av de 70 största språken som modersmål.

De flesta av de övriga 6 900 språken är mycket små, medianvärdet för antalet talare är runt tre tusen. Det innebär att hälften av jordens språk talas av färre än något tusental människor. Ja, vissa bara av mellan 60 och 200 personer.

Flest olika språk per ytenhet finns i Nya Guinea. Här talas runt ett tusental olika språk uppdelade på en rad språkgrupper på en yta ungefär lika stor som Sveriges och Norges tillsammans. Varför är de så många just där?

Språk utvecklas hela tiden, skriver Jared Diamond. Det kommer till nya ord, nya talesätt och uttalet förändras över tid. I isolerade grupper uppstår olika varianter. Till slut har skillnaderna blivit så stora att grupperna inte längre förstår varandra. Då talar de olika språk.

Men handlar det verkligen om olika språk på Nya Guinea? Är de inte i själva verket ofta bara dialekter av samma språk? Enligt Jared Diamond är det när två dialekter skiljer sig så mycket att talarna förstår mindre än 70 procent som man definierar dem som olika språk.

Nu kan man ju tänka sig en kedja av dialekter – A, B, C, D och E – där A förstår B och B förstår C etcetera men där A inte alls förstår vare sig D eller E. Så språkdefinitionen blir lite besvärlig.

Svenskspråkiga förstår ofta mer än 70 procent av norska (åtminstone med lite övning) och vice versa, så enligt definitionen borde kanske svenska och norska betraktas som dialekter, inte skilda språk. Samma gäller exempelvis spanska och italienska.

Ingen svensk, norrman, italienare eller spanjor skulle emellertid gå med på att hans eller hennes modersmål inte är ett distinkt eget språk med ädla anor. Så det finns också en annan språkdefinition:

”Ett språk är en dialekt som är uppbackad av en armé och en flotta.

Alla människor har ett språk. Inte ens i de avlägsnaste och mest isolerade trakter på jorden har antropologerna hittat ett folk utan språk. Det innebär att alla har ett modersmål. Ett språk man har lärt sig som barn.

Men barn kan också växa upp i två- eller flerspråkiga miljöer och lära sig flera. Kanske får barnet ett språk från fadern och ett från modern. Eller kanske har hela familjen immigrerat till en ny språkmiljö, och barnet får ett språk från sina föräldrar och ett från det omgivande samhället.

Under lång tid ansågs tvåspråkighet vara av ondo och skulle motarbetas under uppväxten. Pedagoger och förståsigpåare hävdade att om ett barn växte upp i en tvåspråkig miljö skulle resultatet bli att barnet blev splittrat. I stället för att lära sig ett språk bra skulle det lära sig två halvdant, med dåliga ordförråd, dålig syntax och dåligt uttal. Det skulle verka hämmande på barnets intellektuella utveckling.

Att tvåspråkighet skulle vara en black om foten för det uppväxande släktet stöddes av vissa undersökningar. Visade det sig kanske inte att tvåspråkiga människor ofta hade lägre inkomst och var mindre förmögna än enspråkiga?

Vad man då inte tog med i beräkningen var att de tvåspråkiga ofta var invandrar- eller flyktingbarn, och att flyktingar sällan hade höga löner och bara undantagsvis förfogade över förmögenheter. Tog man hänsyn till detta visade det sig att de två- eller flerspråkiga klarar sig minst lika bra som enspråkiga, om inte bättre.

Det finns en oväntad fördel med att växa upp i en flerspråkig miljö, säger Jared Diamond. Det har nämligen visat sig att tvåspråkighet tycks utgöra ett skydd mot Alzheimers sjukdom.

Det hela kan förefalla lite egendomligt, eftersom alzheimer (och en rad andra nervsjukdomar, som ALS och parkinson) innebär att vissa proteiner i hjärnan inte sköljs bort av kroppsvätskorna som de ska utan bildar slagghögar, plack, som blockerar nervbanorna.

Kanske det fungerar så att sjukdomen i och för sig fortskrider rent fysiskt, men att de tvåspråkiga har förmågan att omdirigera nervimpulserna runt skadade områden i hjärnan så att den intellektuella förmågan inte hämmas lika mycket som hos de enspråkiga.

Frågan blir då om de som talar fler än två språk är ännu mer motståndskraftiga mot alzheimer? Men så långt har inte forskningen kommit, säger Jared Diamond.

Språket är ett kitt som håller ihop gruppen som talar det. Ofta sägs det att det som definierar en svensk är att han eller hon talar svenska.

I utpräglade invandrarland som USA har det visat sig att immigranter visserligen oftast talar sina modersmål i hemmet, men att barnen snabbt lär sig och föredrar det nya landets språk. Den första generationen blir tvåspråkig, men nästa generation bryr sig sällan om att lära sig sina far- och morföräldrars tungomål. De växer upp som enspråkiga och identifierar sig med det nya landets kultur. Lär de sig andra språk blir det i skolan.

Självklart är det en fördel att kunna tala olika språk. I synnerhet för den som tillhör en liten språkgrupp som vi här i Skandinavien. 

Det är roligt att kunna prata med folk när man är utomlands, att kunna läsa främmande länders litteratur och tidningar, se på tv och filmer. I språken finns essensen av främmande kulturer. Därför är det inte så konstigt att skolan efter bästa förmåga försöker få alla eleverna att lära sig främmande språk. Även om det sällan blir mer än engelska..

Men tillbaka till de hotade småspråken. Det visar sig att många av dem talas av så få personer att de kommer att försvinna inom en generation eller högst två. Och därmed försvinner delar av människans kulturarv. När BBC sände ett program som handlade om olika sätt att försöka rädda utdöende språk fick man en mängd raljerande kommentarer från lyssnarna.

”Sentimental smörja”, sa en lyssnare. ”De här döende språken talas bara av stagnerade småsamhällen som saknar den intellektuella och kulturella dynamiken som behövs för en hållbar utveckling.”

”Idiotiskt”, sa en annan. ”Syftet med språk är ju att kunna kommunicera. Ju färre som talar ett språk desto mindre existensberättigande har det.”

”De enda som har nytta av 7 000 språk är lingvisterna.”

”7 000 språk är 6 990 för många!”

”Mänskligheten behöver enas. Alla borde prata samma språk.”

Det borde vi kanske inte alls. Kanske är det så att vi tänker olika på olika språk, och att den intellektuella mångfalden i världen minskar när ett språk dör ut.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein såg språket som det som definierade själva tänkandet. Hans berömda bok Tractatus logico-philosophicus från 1921 slutar med konstaterandet:

”Wovon man nicht reden kann, darüber muss man schweigen.” (Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.)

På sätt och vis överdrev Wittgenstein. Det går faktiskt att kommunicera vissa saker som man inte kan säga eller ens föreställa sig. Med hjälp av matematik.

Men det visste han.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt