Snille på gränsen till galenskap

2006-06-07 08:36  

Isaac Newton var den asociale nörden som aldrig rörde en kvinna. Men det blev han som på 1600-talet bringade reda i kosmos och formulerade en helt ny mekanisk världsbild. Redan som 24-åring upptäckte Isaac integralkalkylen, insåg att samma krafter som får ett äpple falla till marken också håller månen i sin bana runt jorden och förstod att vitt ljus är en blandning av alla regnbågens färger.

År 1665 drabbade pesten Cambridge. Universitetet stängdes och studenterna hemförlovades. En ung man vid namn Isaac Newton begav sig hem till sin föräldragård i Lincolnshire öster om Nottingham.

Med sig i bagaget hade han Euklides Elementa, några andra läroböcker i matematik och ett glasprisma.



Han satte sig i sin kammare och funderade i tur och ordning över Gud och treenigheten, över alkemisternas mystik och över oändliga serier. Maniskt beräknade han serieutvecklingar, och upptäckte till sin förvåning att även serier med oändligt antal termer kunde ha en ändlig summa. Ett år senare hade han på egen hand upptäckt både binominalteoremet och infinitesimalkalkylen, vad vi i dag kallar att derivera och integrera.

Inte nog med det. Han hade också studerat ljusets brytning och insett att vitt ljus var en blandning av regnbågens alla färger, och att blått ljus bröts mer än rött i ett prisma.


Till råga på allt hade han insett att samma kraft som fick ett äpple att falla till marken också höll månen kvar i sin bana runt jorden.



Han var 24 år gammal, en asocial enstöring utan vänner men med ett envishet som kunde förflytta berg. Han var fullständigt ointresserad av att berätta om sina upptäckter för någon. Kanske för att han bara såg sina resultat som återupptäckter av vad grekerna redan känt till under antiken.



När universitet åter öppnade visade hans lärare, en professor vid namn Isaac Barrow, honom en ny bok om logaritmer och serieutvecklingar. Newton sa nu som det var, att det där hade han redan kommit fram till på egen hand. Barrow blev förvånad, men skickade en del av Newtons arbeten till en kollega. Nu upptäckte man Newtons begåvning. Men integralkalkylen visade Newton aldrig för sin lärare.

Barrow hade skrivit en bok om optik. Newton fick nu hjälpa till med några småkorrektioner, men insåg att innehållet i sak var fullständigt felaktigt. Ett prob­lem med teleskop var att bilden blev oskarp på gund av kromatisk aberration, att olika färger bröts olika mycket i linserna. Newton bestämde sig för att bygga ett instrument utan brytningsfel, och konstruerade snabbt världens första spegelteleskop. Barrow visade upp det på ett möte med Royal Society, den engelska vetenskapsakademien.


Ordförande för Royal Society var vid den här tiden Robert Hooke, uppfinnare av mikroskopet och självutnämnd expert på optik. Newton och Hooke blev omedelbart försvurna fiender. Hooke hävdade att han själv minsann hade uppfunnit spegelteleskopet för länge sedan, medan Newton hävdade att Hooke missuppfattat optiken totalt.

Bråket gällde snart även planeternas banor, och hur det kunde komma sig att månen varken ramlade ner på jorden eller försvann ut i väldsrymden. När en komet plötsligt visade sig på himlen fick Newton de sista pusselbitarna han behövde för att utarbeta en generell mekanik. Nu var det bråttom, för andra vetenskapsmän hade började fundera i samma banor som Newton.


Påhejad av astronomen Edmund Halley skrev Isaac Newton på ett år sitt stora verk

Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica i tre band där han redogjorde för de tre rörelselagarna, för planetbanorna, för gravitationskraften (dock utan att närmare gå in på vad den egentligen var) och för infinitesimalkalkylen.

Första rörelselagen: Varje kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller likformig och rätlinjig rörelse, om den ej tvingas av påverkande krafter att förändra detta tillstånd.

Andra rörelselagen: Ändringen i rörelsekvantiteten är proportionell mot den tryckande kraften, och sker längs den räta linje i vilken denna kraft verkar.

Tredje rörelselagen: Motverkan (reactio) är alltid motsatt och lika stor som verkan; två kroppars ömsesidiga verkningar på varandra är alltid lika stora och riktade åt olika håll.

Ur Principia Mathematica, 1687.



Principia trycktes i en första upplaga i tusen exemplar, och väckte omedelbart enorm uppståndelse.

Newton blev världsberömd. Han hade formulerat en helt ny mekanik som fungerade lika bra för himlakropparna som nere på jorden. En helt ny rationell och matematisk världsbild tog form. Världen skulle aldrig mer bli den sammma.

Dock blir man som bekant sällan profet i sin egen stad. I Cambridge fortsatte man att undervisa i den gamla kosmologin som om inget hade hänt.



Hur det kunde komma sig att just denne asociale och känslokalle man som aldrig rörde en kvinna skulle bli den som löste 1600-talets stora vetenskapliga och matematiska gåtor är fortfarande obegripligt. Men det blir lite mer förståeligt om man läser James Gleicks biografi "Isaac Newton", utgiven av Historiska Media 2005 (290 sidor, cirkapris 160 kronor).

Mannen som Gleick skildrar är på gränsen till nervsammmanbrott. Det brukar sägas att skillnaden mellan genialitet och galenskap är hårfin. Men bara för att man är galen blir man inte geni.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer