Så fungerar lysrörsarmaturen

Fråga:

Vad är det egentligen som händer från att man slår på strömmen till dess att lysröret tänder? Och vad gör reaktorn?

Clas Nimby, Grönby

 

Svar:

En lysrörsarmatur består av en reaktor (en spole med järnkärna som är till för att begränsa strömmen innan röret tänts, en glimtändare (innehåller en liten bimetallbrytare och en kondensator) och själva lysröret. Röret har i vardera änden en elektrod med två anslutningspinnar.

Röret fungerar som ett urladdningsrör, när det lyser går en ström av elektroner mellan elektronerna genom den tunna gasen inne i röret.

För att elektroner ska kunna lämna elektroderna krävs emellertid att de är glödande, precis som katoden i ett gammalt radiorör. Därför är elektroderna utformade som glödtrådar, ungefär som glödlampor. Lysröret kan alltså ses som ett rör med en inbyggd glödlampa i vardera änden.

När man slår på strömbrytaren kommer ström att gå genom lysrörets elektroder och glimtändaren, som vid starten är kortsluten. Strömmen värmer nu elektroderna, men den värmer också bimetallblecket i glimtändaren så att strömmen bryts. Då ger kondensatorn en strömstöt på samma sätt som i en gammal bils tändsystem. Förhoppningsvis är denna tillräckligt stark för att ge ett överslag genom den tunna gasen i röret. När röret väl tänt värms elektroderna av elektronströmmen.

För att inte strömmen genom elektroderna ska bli för stor i startögonblicket kopplas en reaktor –  en spole med järnkärna (kallas även drossel) – med en reaktiv resistans in i kretsen. Spolar har den egenskapen att de verkar som motstånd för växelström, (men inte för likström).

Elektronströmmen i röret avger ultraviolett strålning som får lyspulvret på rörets insida att fluorescera. Genom att variera lyspulvrets sammansättning kan man göra lysrör med olika ljustemperatur och färger.

I äldre lysrör kan det ha läckt in lite luft, vilket gör att de blir besvärliga att tända. Till sist vägrar de att lysa, och övergår till att blinka.

Det finns även modernare lysrör som varken behöver glimtändare eller reaktor.

Nils i Johanneshov

 

En kommentar har inkommit till förrförra numrets diskussion om hur man blir minst blöt när det regnar:

 

Joakim von Scheele skrev bra och underhållande, men hans gedigna härledning gäller bara för ett specialfall, nämligen vertikalt fallande regn. Vi som bor

i Malmö upplever vanligen en regnvinkel på mellan 30 och 60 grader från normalen, och jag är säker på att jag får medhåll från Göteborg. Vertikalt regn (för att inte tala om snö, som brukar falla med 75 graders vinkel) brukar här rendera förundrade kommentarer, och kännas som något onaturligt och lite skrämmande.

Vidare härledning känns onödig. I Skåne blir man alltid blöt när det regnar.

Martin Magnusson, Malmö

 

Så över till veckans nya frågor:

 

Fråga:

Trafikverket planerar för dubbelspår i tunnel under Varbergs stad. I anslutning till detta byggs en ny station i ett öppet betongtråg tio meter under omgivande marknivå. Då det också betyder tio meter under högsta grundvattennivå, har geologerna uppmanat till att beakta risken för lyftning. Man kan ju göra bottenplattan under den här ”jätte­pråmen” (40·300 m) så tjock och tung så att lyftning förhindras. Hur tjock behöver den vara om den gjuts av betong d = 2,5 ton/m3? Har det någon betydelse att den vattensjuka marken består av leror och sandlager?

Nils-Erik Dahlgren, Tvååker

 

Fråga:

Jag ställde varma bröd för svalning på ett galler på bordet, och fick då en mjölkaktig missfärgning i lacken under. Enligt städtips på nätet ska man använda cigarraska som gnuggas med fuktig trasa på fläcken. Varför det? Måste det vara aska från en cigarr (vem röker cigarrer nuförtiden?), och varför blev det en fläck från början?

Carl Sidenvall

 

Skicka in era svar och nya intrikata frågor till teknikfragan@nyteknik.se

Det är ni, kära läsare, som både frågar och svarar i Teknikfrågans spalter.