Rallarna vann Krimkriget

2014-03-12 06:40  

Krimkriget 1853–1856 var det första krig där ny civil teknik spelade en avgörande roll. Här användes för första gången järnväg för ammunitionstransporter, kontakt med hemlandet hölls med telegraf och krigskorrespondenterna hade med sig egna kameror.

Formellt hade Krimkriget sin upprinnelse i en konflikt om vem som skulle garantera de kristnas rättigheter i det Ottomanska imperiet, och då i synnerhet i Det heliga landet.

När Höga porten meddelade att Frankrike utsetts som skyddsmakt svarade Tsar Nikolaj I med att hösten 1853 invadera de ottomanska provinserna Moldavien och Valakiet vid Svartahavskusten ”för att försvara de kristnas rättigheter”. Dessutom passade ryssarna på att sänka större delen av den turkiska flottan vid Sinope öster om Konstantinopel. I St Petersburg jublade man på gatorna.

I realiteten gällde konflikten Rysslands hundraåriga strävan efter att nå Medelhavet. Ottomanska imperiet var försvagat genom förlusten i det segslitna grekiska frihetskriget och sågs som en lätt munsbit för ryska trupper. Ryssland föreslog att stormakterna skulle dela upp landet mellan sig, men England och Frankrike tillbakavisade det flotta anbudet.

Det sägs att det var urusel diplomati som ledde till att England och Frankrike för 160 år sedan, i mars 1854, plötsligt såg sig ha förklarat krig mot Ryssland.  I september landsattes en fransk-engelsk styrka om 54 000 man på Krim. Syftet var att erövra den ryska flottbasen Sevastopol och därmed stoppa Rysslands expansion söderut.

Kriget fördes till en början på ungefär samma sätt som under Napoleonkrigen fyrtio år tidigare. Infanteri och kavalleri stormade fram och tillbaka och gick lös på varandra med blanka vapen. Men det skulle snart bli annorlunda.

De engelska befälen, som mest bestod av ädlingar som ärvt eller köpt sina befattningar, vägrade i det längsta att inse den förödande effekt de moderna spränggranaterna hade på kavalleriet. Berömd är katastrofen när Lord Cardigan beordrade Lätta brigaden till en ärorik men meningslös kavallerichock mot de ryska ställningarna. Av sexhundra ryttare stupade nästan hälften på bara ågra minuter.

Stridigheterna övergick till ställningskrig längs fasta linjer. De allierades styrkor låg nedgrävda i skyttegravar på höjderna sydost om Sevastopol och bombarderade staden med artilleri. Ryssarna sköt tillbaka från sina befästningar. Tiden gick.

Engelsmännen hade valt den lilla fiskebyn Balaklava på Krims sydkust som bas för sina styrkor. Där fanns en utmärkt djuphamn, men den visade sig snart på tok för liten för att svälja den stora mängd soldater, hästar, vapen och ammunition som skeppades in.

De få vägar mot fronten tålde emellertid inte de tunga lasterna. De trampades sönder och förvandlades till lerdiken. Den undermåliga transportapparaten gjorde att förnödenheter, ammunition, hästar och folk fastnade i Balaklava. Den överbelamrade staden storknade under trycket och förvandlades till ett enda kloakhål. Koleran härjade vilt, sårade soldater dog som flugor.

I november 1854 hade de allierades försörjningssystem klappat ihop fullständigt. Höstregnen hade gjort vägarna ofarbara. Det gick överhuvud taget inte längre att använda vagnar, utan alla transporter fick ske på häst- eller människoryggen. Om inget radikalt gjordes skulle hela expeditionsstyrkan gå under av brist på mat, vapen, bränsle och ammunition.

De nedslående nyheterna togs emot med bestörtning i London. Skulle hela det ärorika företaget stupa på några futtiga vägar?

Det var i detta läge som parlamentsledamoten och järnvägsmagnaten Samuel Morton Peto föreslog att man skulle använda modern teknik. Varför inte dra en järnväg från Balaklava till fronten? På så sätt skulle man lätt kunna få fram artillerigranater till kanonerna.

Peto hade jobbat under Isambard Kingdom Brunel på Great Western Railway, och sedan startat eget. Den första järnvägsyran var emellertid över, och det började bli ont om nya projekt att sätta tänderna i.

”På tre veckor kan jag och mina rallare ha en järnväg till fronten klar”, sa Peto i underhuset. ”Vi kan avsegla inom några dagar.”

Peto fick klartecken från krigsministeriet och satte omedelbart i gång med upphandling av material. Räls, slipers och vagnar beställdes. Rallare anställdes på sexmånaderskontrakt. Nio fartyg chartrades för överskeppningen till Krim. Den 21 december 1854 avseglade det första skeppet från London under mängdens jubel. För första gången i världshistorien skulle civilister komma att avgöra kriget.

På några veckor hade rallarna ett spår klart från hamnen ut ur Balaklava. På slätten några kilometer norrut anlades en depå för inskeppat material så att hamnen och staden avlastades. Linjen drogs sedan vidare ytterligare två mil mot de allierade ställningarna på högplatån sydost om Sevastopol. Inledningsvis var järnvägen hästdragen, det var inte tal om lokomotiv. I stället användes stationära ångmaskiner som drog vagnarna uppför den branta sluttningen till högplatån.

Järnvägen visade sig helt avgörande för krigets utveckling. De allierade belägrarna hade lidit brist på allt i sina skyttegravar. Nu kunde mer än hundra ton ammunition och förnödenheter köras fram till fronten på en enda dag. Med järnvägens hjälp blev det möjligt att skjuta så mycket som kanonerna tålde. Dessutom fick man tillgång till de stora 13-tumsgranaterna som varit för tunga för att forslas på hästryggen. Sevastopol utsattes nu för krigshistoriens dittills våldsammaste bombardemang.

Den 8 september 1855 utrymde ryssarna det sönderskjutna Sevastopol. Fruktansvärda scener mötte krigskorrespondenternas kameror i staden. Knappt en husmur stod kvar, även sjukhusen hade bombarderats. Sårade och döda som lämnats kvar vid evakueringen fyllde gatorna.

En av de flitigaste fotograferna under Krimkriget hette Roger Fenton. Hans bilder har blivit klassiska. Många av dem kan ses på webben, exempelvis på sajten ”All World Wars”. Klicka här.

Men kriget var inte slut i och med Sevastopols fall. Kungariket Sardinien hade gått med i kriget på de allierades sida, och järnvägen byggdes nu ut med en linje till det frontavsnitt som hölls av sardiska trupper. Fyra lokomotiv skeppades över från England. Som stöd för de allierade trupperna anlände också underhållningsskeppet ”Chasseur”, en flytande mekanisk verkstad.

Vid Krimkrigets utbrott hade det europeiska telegrafnätet slutat vid österrikiska gränsen. Nu förlängdes linjen till hamnstaden Varna i nuvarande Bulgarien, och därifrån drogs en undervattenskabel till Krim. De styrande i London och Paris fick plötsligt direktkontakt med sina arméer, något som inte alltid uppskattades av befälhavarna på fältet.

I mars 1856 blåstes äntligen eld upphör. Några veckor senare undertecknades fredsfördraget i Paris. Ryssland förband sig att utrymma de ockuperade provinserna i Donaudeltat, och Donau förklarades vara internationell vattenled. Dessutom förbjöds Ryssland att hålla någon örlogsflotta i Svarta havet och Åland förklarades demilitariserad zon.

Krimkriget hade nämligen också en nordisk utlöpare. Kriget började faktiskt i Östersjön. Sommaren 1854 bombardrade en  engesk-fransk eskader den ryska fästningen Bomarsund på Åland och jämnade den med marken. Inviter gjordes också för att få med Sverige-Norge på den allierade sidan. Kung Oscar I ivrade för saken, med en återerövring av Finland som ett hägrande mål. Men det blev inget av saken. Norrmännen ville inte slåss och finnarna ville inte bli ”befriade”.

I maj 1856 lämnade de sista allierade trupperna Krim med Isambard Kingdom Brunels järnångare ”Great Britain”, världens då största skepp som tillfälligt förvandlats till trupptransportfartyg. En engelsk resenär som besökte Krim ett år senare rapporterade att det inte längre fanns några spår efter järnvägen. Rälsen hade brutits upp och sålts till Turkiet.

Om detta och mycket mer kan man läsa i boken The Grand Crimean Central Railway av den brittiske teknikhistorikern Brian Cooke.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt