På långfärd mot stjärnorna

2007-03-27 23:01  

Hur skapar man drägliga livsbetingelser för människor i rymden? Science-fictionförfattarna vet.



Några kända litterära rymdskepp för långfärder sedda från "Ringvärlden", en fälgliknande konstgjord värld med en omkrets som hela jordbanans. Teckning Kaianders Sempler.


Visst är det roligt med en stunds tyngdlöshet. Det vet Christer Fuglesang och hans kollegor. Och det vet var och en som gjort ett trampolinhopp.

Men det är inte så kul i längden, och nyttigt är det inte heller. Människans kropp är byggd för jordiska förhållanden. Jordens gravitationsfält får vätskor att rinna nedåt och gaser att bubbla uppåt. Utan gravitation fungerar matsmältningen dåligt. Gravitationen visar oss också vad som är upp och ned, och utan denna fasta riktning i rummet blir vi ofta yra i bollen och illamående.

Dessutom förtvinar musklerna med tiden om de inte ständigt har kroppens och lemmarnas vikt att hantera. Det är därför astronauter som vistas länge på internationella rymdstationen ISS tvingas tillbringa så mycket tid vid olika träningsredskap.

För att längre rymdvistelser ska bli drägliga krävs att miljön är så jordlik som möjligt och att gravitationen är lagom stark. Det har science-fictionförfattarna vetat sedan genren uppfanns. Därför är rymdskeppen i berättelserna försedda med apparater som sköter om den saken, ofta utan att läsaren behöver engagera sig närmare.

Som exempelvis i Harry Martinsons "Aniara". Emigrantskeppet påminner mycket om en finlandsfärja. Passagerarna dansar yurg i baren, något som vore omöjligt utan gravitation.

Att skapa gravitation på konstgjord väg är faktiskt inte alls svårt. Vi gör det varje gång centrifugen i tvättmaskinen går igång. Tack vare den snabba rotationen befinner sig kläderna i centrifugen under kraftig acceleration. Och acceleration är, vilket redan Isaac Newton kunde visa, ekvivalent med gravitation. I centrifugen rinner vattnet, som nu blivit mycket tyngre än vanligt, snabbt genom tygets fibrer för att sedan slungas ut från hålen i trumman. Resultatet blir att vi slipper sjöblöt tvätt när vi öppnar luckan. Mycket fiffigt.

I ultracentrifugerna på kemiska och biologiska laboratorier utsätts prover för tusentals gånger jordgravitationen, varvid reaktioner kan snabbas på, ämnen med olika molekylvikt kan separeras och allehanda märkliga experiment göras.

Det är därför knappast förvånande att science-fictionförfattare ofta väljer att placera rymdfarare på långresa i flygande centrifuger och roterande hjul (varför idén kanske inte är så bra som man först kunde tro kan ni läsa i svaret på veckansteknikfråga).

En av klassikerna i genren är "Rendezvous with Rama" av Arthur C Clarke från 1973. Här kommer ett extrastellärt rymdskepp i form av en jättelik roterande konservburk plötsligt in i solsystemet. När bokens hjältar tar sig in
i den hundra kilometer långa burken upptäcker de en hel utomjordisk värld på burkens insida. Rama visar sig vara en utomjordisk Noaks ark.

Hur det går ska inte avslöjas, men boken fick på 1990-talet flera uppföljare - "Rama II", "The Gardens of Rama" etcetera.

En ännu större rymdcentrifug finns i Larry Nivens "Ringworld" från 1970. Här har för länge sedan försvunna utomjordingar konstruerat en hel jättevärld i form av en roterande fälg runt en stjärna. Ringen är lika bred som jorden och har en omkrets som hela jordbanan. Upphöjda kanter på ringens insidor håller kvar atmosfären. Funkar det? Tja...



"Le papillon des étoiles" av Bernard Werber.Michel 2006, 250 sidor, pris 22 euro.Bland bästsäljarna på de fransk bokhandelsdiskarna ligger just nu den franske succéförfattaren Bernard Werbers (känd för "Myrorna" från 1991) senaste alster - "Le Papillon des Étoiles". Här handlar det också om ett jätterymdskepp av centrifugmodell, nu dessutom försett med trendriktiga och miljövänliga solsegel. Werbers bok kan ses som en romantisk komedivariant av Aniarakonceptet. Liksom Aniara lämnar även emigrantskeppet "Stjärnfjärilen" en av krig och miljöförstöring sargad jord för färd mot en bättre värld. Men här är dystopin bytt mot optimism.

144 000 människor färdas i 1 200 år innan de slutligen kommer fram till en ny hemplanet. Under resans lopp får vi en snabbgenomgång av mänsklighetens historia, fast baklänges. När man efter många generationer äntligen kommer fram har skeppets passagerarantal sjunkit avsevärt, och i det sista kapitlet får vi veta hur det egentligen gick till när Adam skapade Eva med hjälp av sitt revben.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer