På besök i Europas äldsta stad

2017-05-06 07:00  

Hade inte konsten att tillverka järn uppfunnits kanske den sydspanska staden Cádiz fortfarande hade behärskats av fenicierna. Läs Kaianders Semplers berättelse om hur krigare blev bönder, tack vare teknikens framsteg.

Torget i den lilla staden är fyllt av ett ruskigt gäng kraftiga karlar med mordisk uppsyn.

”De är alla före detta soldater”, viskar en äldre man vid min sida. ”De har blivit arbetslösa sedan Rom av budgetskäl beslutat dra ner på de kostbara legionerna. Men tyst, nu ska min brorson tala.”

Jag befinner mig i Andalusien på Spaniens sydkust, närmare bestämt i staden Cádiz. Eller Gades, som den kallas sedan romarna tagit över den gamla feniciska handelsstaden. Året är ungefär 50 efter vår tideräknings början. Claudius är kejsare i Rom.

”Ave, allihopa”, säger en togaklädd man vid podiet. ”Mitt namn är Lucius Junius Moderatus Columella, före detta yrkesmilitär och tribun i Syrien men numera jordbruksexpert. Som ni vet har det romerska imperiet nu uppnått sina mål, och har inga fler territoriella anspråk. Vi har besegrat Kartago, erövrat Gallien, Iberiska halvön, Afrika, Hellas, Trakien, Syrien, Egypten och allt vad provinserna nu heter. Gränsen mot barbarerna i norr har säkrats längs Rhen och Donau. Det är helt enkelt färdigkrigat. Från och med nu råder Pax Romana.”

Han tittar ut över mängden ärrade ansikten. ”Ni är några av de 200 000 legionärer som kejsaren i sin oändliga godhet har beslutat ge en bit jord som avskedsbonus. Nu gäller det bara att omskola er från soldater till jordbrukare. Att ersätta gladius med cultus – svärdet med plogen. För detta ändamål ska ni nu sättas på skolbänken.”

Mannen vid min sida fnittrar till och viskar i mitt öra: ”Som alla inser går det inte att låta horder av arbetslösa som inte känner något annat yrke än krigarens driva omkring. Någon har sagt att den som har en ko att mjölka inte har tid att göra revolution. Därför har Rom beslutat att tilldela dem jordlotter i de erövrade provinserna.”

”På stulen mark, alltså?”

”Ja, men mark som redan förötts i de långvariga krigen. Det här blir en nystart, ett sätt att bygga nytt välstånd på sikt, även om de förra ägarna just nu får finna sig i att återvända som slavar.”

Columella håller upp en bunt tättskrivna ark. ”Jag har fått Roms uppdrag att utforma ett läromedel för denna kurs, och har nu färdigställt ett verk som jag gett titeln De Re Rustica eller Tolv böcker om lantbruk. Jag tror ni ska finna att de innehåller allt en blivande lantbrukare behöver veta. Jag har själv tillbringat en hel del tid hos min farbror som är godsägare här utanför Gades, så jag vet vad jag talar om.”

En man med tatuerade armar och ett blodrött ärr i pannan reser sig.

”Hur”, säger han, ”har ni tänkt att vi ska kunna hanka oss fram som jordbrukare när storexportörerna på Sicilien och i Egypten dumpar spannmålspriserna? Konkurrensen är stenhård.”

”Enkelt”, svarar Columella. ”Ni odlar helt enkelt mer specialiserade produkter. Oliver, vin, grönsaker och frukt. Olivolja betingar höga priser på marknaden. Likaså kvalitetsviner. Vad min kurs syftar till är att ge er grunderna i hur man bedriver ett modernt rationellt högavkastande jordbruk efter de senaste rönen.”

”Vad är det för rön?” frågar en annan legionär.

”Exempelvis att en bigård kan öka en fruktträdgårds avkastning tiofalt”, svarar Columella. ”Och att det är fullständigt felaktigt att en nybruten åker bara ger god skörd första åren och sedan blir sämre och sämre. Att kraften i marken liksom tar slut. Det behöver inte alls vara så.”

”Va? Hur undviker man det?”

”På kemisk väg. Genom gödsling, som återför näringsämnen till jorden och ger åkern eller trädgårdslandet ny kraft. Bäst som gödsel är hönsspillning, men det går också utmärkt med häst-, ko- och svinspillning, urin eller mänskliga fekalier. Därför är ett visst mått av djurhållning oumbärlig för den framgångsrike lantbrukaren.”

”Skulle vi hålla på med skit? Aldrig!” ropar en äldre flåbuse.

”Naturligtvis kommer själva arbetet att utföras av slavar”, säger Columella. ”Nu är visserligen tillgången på krigsfångar på nedgång sedan krigen upphört, men fogliga husslavar, inte minst iberer och galler, finns fortfarande att köpa till överkomliga priser. Just denna trakt tror jag för övrigt är idealisk för vinodling.”

”Löjligt. Galliskt vin är av hög kvalitet, men kostar ändå bara en spottstyver per amfora. Det iberiska vinet måste blandas med saltvatten och tjära för att bli drickbart. Hur ska vi kunna konkurrera med gallerna?”

”Vänta bara. Följer ni bara mina råd tror jag att södra Iberien, inte minst trakten kring Jerez, med tiden kommer att bli världsberömt för sina aromstarka och välsmakande viner. Och de kommer att säljas på exportmarknaden per ampulla – glasflaska – inte per amfora.”

Men låt oss nu göra en tillbakablick till den grå forntiden och se varför just Cádiz, denna oansenliga stad vid världens ände, är så intressant.

Det är okänt hur, när och var människan först började framställa metaller, men de äldsta föremålen av guld, silver och koppar från Mellanöstern anses vara runt 10 000 år gamla. Före antiken var ytterligare fyra metaller kända: silver, bly, tenn och kvicksilver.

Guldet är sällsynt, mjukt, formbart och dyrt. Det duger inte till mycket annat än till vackra skinande smycken och som en rikedomssymbol. Likaså silver. Med kopparen var det en annan sak. Av koppar kunde man göra yxor och andra praktiska och arbetsbesparande verktyg. Långt senare skulle grekerna dikta sagor om saken. Om hur den geniale ingenjören Daidalos med metallens hjälp uppfann en rad underbara verktyg för träbearbetning och mycket annat. Han uppfann, säger sagorna, inte bara hävstången, kilen och limmet utan även borren och drejskivan.

Men, fortsätter sagorna, det var hans brorson Talos som uppfann sågen, något som gjorde Daidalos så ursinnig av avundsjuka att han knuffade ner Talos från Akropolisklippan i Athen.

Kopparen var bra på många sätt, men den var trots allt ganska mjuk. Eggen hos en kopparyxa förlorade snabbt sin skärpa. Det stora tekniska genombrottet kom när någon i nuvarande Serbien upptäckte att om man blandade kopparsmältan med tio procent tenn blev resultatet som en helt ny metall – brons.

Bronsen var inte bara hårdare än kopparen, den hade också lägre smältpunkt och var därmed lättare att gjuta i sandformar. Problemet var bara att tenn var en sällsynt och därmed dyr metall.

Det lilla folkslaget fenicierna vid östra Medelhavets rand hade god tillgång till virke och gjorde god nytta av sina kopparyxor. Praktfulla cedrar växte i mängd på Libanons berg. Av cederträ byggde de bästa skepp som dittills seglat på Medelhavet. De utforskade Medelhavets stränder ända till Herkules stoder – Gibraltar sund – och det dröjde inte länge innan de vågade sig ännu längre bort. Vid atlantkusten strax öster om floden Guadalquivirs mynning anlade de på 1100-talet före vår tideräknings början en handelsstation som de gav namnet Gadir, nuvarande Cádiz. Det gör Cádiz till Europas äldsta ännu existerande stad.

Fenicierna följde sedan kusterna, både norrut och söderut. Så kom det sig att de upptäckte tennöarna. I Cornwall på Storbritanniens sydvästspets fann de rika förekomster av tennmalm i flodbottnarna. Tennet fraktades till Kreta och Cypern och smältes med kopparen för att tillverka det nya undermaterialet brons. Fenicierna bevarade noga hemligheten med tennöarnas läge och hade under flera sekler i det närmaste monopol på tennhandeln.

Brons blev snart en åtråvärd handelsvara och det uppstod ett nätverk av handelsvägar genom Europa. Den första globaliseringen i mänsklighetens historia, om man så vill. Bärnsten och pälsverk från norr byttes mot brons och andra metallföremål från Medelhavsländerna. Fenicierna gjorde goda affärer och deras makt växte.

Men inget varar för evigt och med tiden fick fenicierna alltmer konkurrens på havet från grekerna. Men det största hotet mot feniciernas handel bestod av ett nytt tekniskt genombrott: järnet.

Läs mer:

Läs mer: Ny Teknik-profil blir doktor - på riktigt

Mänsklighetens första sex kända metaller var som sagt guld, silver, koppar, tenn, bly och kvicksilver. Guld förekommer ren i naturen, och de andra fem är förhållandevis lätta att framställa ur malm. Men järnet krävde mycket högre temperatur för att låta sig lockas fram ur malmen. När man väl fått fram en halvsmält järnklump kunde den renas genom att man bankade ut slagg och orenheter med hammare. Därefter kunde järnet smidas till önskad form.

Arkeologerna anser att järn först framställdes cirka 1 500 år före vår tideräknings början av hettiterna, ett folkslag i nuvarande mellersta Turkiet, men det tog sin tid innan konsten spred sig. Järnet hade en stor fördel jämfört med brons: råvaran, järnmalm, finns praktiskt taget överallt och blev i längden mycket billigare att tillverka än brons.

När järnet började ersätta bronsen minskade behovet av långväga transporter, den nisch som fenicierna dittills fyllt, och deras handelsnätverk började knaka i fogarna. Inte blev det bättre av att feniciernas krigiska grannar, egypter, assyrier, babylonier och perser, allt oftare ockuperade det feniciska kärnlandet vid Medelhavets östligaste kust och krävde tribut.

Till sist erövrades hela det feniciska kärnlandet av Alexander den stores oövervinnerliga arméer. Stadsstaterna Sidon, Tyros och Byblos föll och kolonin Kartago i nuvarande Tunisien blev ny huvudstad för fenicierna.

Till en början gick det trots den ekonomiska nedgången ganska bra. Förutom i Afrika höll kartagerna stora mineralrika landområden på Sicilien, Sardinien och i nuvarande Spanien. De feniciska skeppen behärskade fortfarande västra Medelhavet.

Men så kom en ny uppstickare och vände upp och ner på hela maktbalansen. På bara något hundratal år hade Rom utvecklats från en sömnig småstad till Medelhavsregionens starkaste stormakt. Det var bäddat för bråk, och de ”puniska krigen” mellan Kartago och Rom bröt ut på 200-talet före vår tideräkning.

Ett tag såg det ut att gå illa för romarna. Det var när den kartagiske härföraren Hannibal marscherade med en jättearmé från Iberiska halvön över alperna med stridselefanter och allt till det italienska kärnlandet och hotade att inta Rom.

I Italien decimerades Hannibals armé trots lysande segrar vid varje fältslag. Till slut tvingades han att ge upp kampen och hals över huvud fly över havet tillbaka till Kartago. Det tredje puniska kriget slutade år 146 före vår tideräkning med att Kartago brändes ner till grunden och salt ströddes över åkrarna. Så försvann den kultur som gett Europa sitt namn och alfabet in i historiens töcken.

Nu är vi framme vid Columellas och kejsar Claudius tid. De järnskodda romarna hade invaderat även Gallien, nuvarande Frankrike, och hela den iberiska halvön. Nu var det äntligen färdigkrigat.

Men säg den lycka som består. På 400-talet invaderades hela Iberiska halvön av visigoter, och tre sekler senare kom nästa invasion när den arabiska härföraren Tarik ibn-Ziyad och hans arabiska trupper gick över Gibraltar sund. Det dröjde till 1492 innan de sista morerna hade drivits bort av Los reyes catolicos, det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella.

Samma år nådde Christoffer Columbus ön Hispaniola i Västindien. Rikedomar från Nya världen gjorde Spanien till stormakt under 1500-talet. När det framgick att spanjorerna rustade sin flotta i syfte att invadera Storbritannien tog den brittiske fribytaren Francis Drake saken i egna händer. Med sina skepp landade han i Cádiz och bombarderade staden sönder och samman. Några år efter att den stora spanska armadan gått i kvav förstördes staden åter av engelsmännen. Men den byggdes åter upp.

1793 var det dags igen. Hela Spanien ockuperades av franska trupper. Kungen flydde och Napoléon Bonapartes bror Joseph sattes in som Spaniens regent. 1812 kördes fransmännen äntligen ut. En folkförsamling samlades i Cádiz och antog en modern liberal och republikansk författning med tryckfrihet inskriven. Tyvärr tog rojalisterna makten genom en kupp redan året därpå, återinsatte kungen och annullerade konstitutionen.

När Spanien sedan till sist blev republik bröt inbördeskriget ut. Det dröjde till 1975 innan general Franco äntligen dog och det fascistiska styret upphörde.

I dag flockas turisterna runt marknadsstånden på det lilla torget Plaza de Flores i Cádiz där Columella en gång talade och nu står staty. Traktens vinproduktion går fortfarande lysande.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt