Naturfolkens gener visar hur jorden befolkades.

2008-08-19 16:52  

Visst är det spännande när arkeologerna gräver upp gamla ben som kastar nytt ljus över människans ursprung. Men det är ont om fynd, och skelettdelarna är ofta i dålig kondition. Men det finns andra forskningsmetoder än att gräva i marken. Människans tidiga migrationer lämnade andra spår än stenyxor och skelettdelar. Spår som vi fortfarande bär med oss i våra gener.

Forskning om genetisk variation började så smått redan under första världskriget. Läkare i Thessaloniki upptäckte att soldaterna i stadens garnison hade olika blodgruppsfördelningar beroende på varifrån de kom. Exempelvis var blodgrupp A betydligt vanligare hos vissa folkslag än hos andra.

På 1950-talet analyserade läkaren Luigi Cavalli-Sforza blodproteiner och upptäckte skillnader mellan olika folkslag som kunde härledas direkt till den genetiska koden.

1987 publicerade Rebecca Cann och Allan Wilson resultatet av sina analyser av mitokondrie-dna från människor runt om i världen. Mitokondrier är en sorts inkapslade bakterier som lever i symbios med våra celler och tjänstgör som små kraftverk. De är egna små organismer med eget dna, och de ärvs enbart från modern. Mitokondriskt dna muterar med jämn hastighet, och antalet mutationer kan användas som tidmätare ungefär som kol14-metoden. Conn och Wilson kunde i sin artikel visa att alla människor på hela jorden härstammade från en enda kvinna som de ansåg hade levt i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. ”Mitokondriska Eva” blev förstasidesstoff, och gav nytt stöd åt teorin att människans ursprung fanns i Afrika.

Mitokondrierna ärvs som sagt från modern. Men det finns också gener som bara ärvs från far till son, nämligen y-kromosomen. Män har som bekant en x- och en Y-kromosom, medan kvinnor har två x-kromosomer.

Y-kromosomerna innehåller betydligt mer genetisk kod än mitokondrierna, tiotals miljoner baspar jämfört med mitokondriernas 16 000. Underökningar av olika mutationer hos y-kromosomer ger därför betydligt mer detaljerade upplysningar om människans ursprung.

Med hjälp av en serie mutationer som genetiska markörer har forskare kunnat spåra människans tidiga migrationer över hela jorden. Kartan ovan visar migrationsströmmarna, och när och var olika markörer uppstått. Det visar sig att den genetiska variationen hos befolkningen är störst i Afrika, där de äldsta folken finns, och minskar sedan ju längre bort ett folk migrerat. Minst genetisk spridning finns hos eldsländarna på Sydamerikas sydspets. De var de sista att anlända till sin slutstation.

Under de senaste åren har analysmetoderna förbättrats, och det har blivit möjligt att undersöka hela det mänskliga genomet. I framtiden blir det iprincip möjligt att ur arvsmassan spåra en individs hela genetiska bakgrund, från Mitokondriska Eva i Afrika via alla släktled under 200 000 år fram till i dag.

Nu är det inte helt okontroversiellt att ta dna-prov av människor, även om syftet må vara så harmlöst som att söka efter migrationsmönster tiotusentals år bakåt i tiden. Ett projekt som initierades 1991 och syftade till att samla in dna från 25 individer ur vardera 400 olika naturfolk fick nöja sig med ett tusental prover. Ett nytt liknande projekt med målsättning att samla in 100 000 blodprover från urbefolkningar världen runt har stött på hårt motstånd. Framför allt är det amerikanska indianer som opponerar sig mot ”Vampyrprojektet”, och misstänker att proverna kommer att användas i skumma syften.

Forskarna har på heder och samvete bedyrat att data från proverna inte kommer att säljas vidare till läkemedelsindustrin eller användas i politiska syften. Men vilken indian tror på sådana bedyranden när han eller hon vet hur löften ständigt brutits av de vita sedan Kristoffer Columbus dagar. ”Först tog den vite mannen våra bufflar, därefter vårt land, och nu är de ute efter våra arvsanlag”, som någon sa.

Andra kritiker frågar sig om dna-tekniken är en ny sofistikerad variant av forna tiders rasforskning, som skulle visa den vite mannens överlägsenhet. Skillnaden mellan modern dna-analys och nazisternas mätningar av skallar visar sig kanske i slutändan inte vara så stor.

Men hallå!säger genetikerna. Så där är det inte alls. Om folk begrep genetiken bättre skulle de inse att det faktiskt inte finns raser, utan bara glidande skalor. I själva verket pågår evolutionen fortfarande, med ökande hastighet. Människan fortsätter att anpassas till sin miljö. Det är framför allt förändringar i hudpigmentering, svettkörtlar och motståndskraft mot sjukdomar som det handlar om.

Det finns i dag ett arkiv om 1 000 dna-prover som kallas ”The Human Genome Diversity ­Panel”, och som förvaras i Paris. Hittills har man ur materialet fått fram en databas med genetisk information om 51 olika populationer.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt