Miljökatastrofen på Kolahalvön ska hejdas

2004-09-21 10:22  

De ryska nickelsmältverken på Nordkalotten släpper ut lika mycket svavel som Sverige, Norge och Finland tillsammans. Men nu ska det bli bättring. Utsläppen ska ha minskats med 90 procent år 2006, säger ägaren, ryska gruvjätten Norilsk Nickel. Ny Teknik har varit där.



Det pyser och brummar från verket. Ur de höga skorstenarna kommer grå rök, och stickande svaveldioxid hänger som ett dis över stora områden. Marken är svart och förbränd. All mylla är bortfrätt. Här och där lyckas en förkrympt fjällbjörk eller sälg slå rot, men av barrträd finns bara döda stubbar.

Vi befinner oss vid det ryska nickelsmältverket i staden Nikel, ett stenkast från norska gränsen uppe vid ishavets rand. Här har man brutit och smält nickelmalm i sextio år, och marken är i dag impregnerad med svavelsyra och tungmetaller.

Det hela började på 1920-talet, när kanadensiska och brittiska prospektörer fann nickelförande malm i Petsamoområdet, det område som Finland tilldelats när landet blev självständigt år 1920. 1935 fick kanadensiska Inco - International Nickel Corporation - koncession på nickelbrytning i området och satte 1939 upp ett för sin tid hypermodernt smältverk i Kolosjoki. Eller Nikel, som gruvstaden sedan kom att heta på ryska. Efter finska vinterkriget uttryckte Sovjetunionen intresse för nickelgruvorna, men avstod på grund av den dåvarande alliansen med Tyskland. Nickel var en strategisk metall som framför allt användes till pansarplåt och flygstål.

Så kom tyska trupper från Norge 1941. De hade tänkt inta Murmansk, men kom inte ens halvvägs innan de fastnade i ett ställningskrig vid Litsaälven. Hösten 1944 kom den sovjetiska motoffensiven. Tyskarna förstörde nickelverket så gott de kunde när de retirerade. Den 156 meter höga skorstenen, då Europas högsta, fälldes.

Efter kriget annekterade Sovjet Petsamoområdet och byggde upp ett nytt verk på ruinerna av det gamla. Därefter gick smältugnarna och malmkrossarna för högtryck ända fram till Sovjetunionens sammanbrott, när efterfrågan sjönk som en sten. Produktionen minskade med 70 procent från 1989 till 1992 (men utsläppen minskade bara med 25 procent under samma tid).

1998 höll bolaget Severonikel på att gå i putten fullständigt. Nickelpriserna rasade, och ryska staten krävde företaget på 51 miljoner dollar i obetalade skatter och uteblivna pensioner (enligt Russian Regional Report).

Men man klarade krisen och rekonstruerade företaget. Det ingår numera i Norilsk-koncernen, världens sjätte största gruvföretag och världens största producent av nickel och platinametaller.

Ett litet gult hus är det enda som i dag finns kvar från den kanadensiska tiden i Nikel. Det var en gång kontor och är nu ett litet museum över det förgångna, mitt i det skräpiga och sönderfrätta området.

Nickelframställning är en besvärlig och miljöfarlig verksamhet. Kemisten Per Enghag hävdar i "Jordens grundämnen" att för att framställa ett ton koppar ur sulfidmalm får man ett ton svavel som restprodukt. Men för att framställa ett ton nickel får man åtta ton svavel över. Under många decennier gick all svaveldioxid rakt ut genom skorstenarna. Inte konstigt att man byggde dem så höga som möjligt.

På den norska sidan av gränsen är man bekymrad. Helst skulle man se att verksamheten helt upphörde i Nikel och Zapoljarny. Men hur skulle det gå för befolkningen? Bortåt 10 000 människor jobbar i dag på verket i Nikel, som också står för affärer, sjukvård och infrastruktur.

Det finns ingen annan industri i området. Militären, som under sovjettiden var en pålitlig arbetsgivare, gör sig av med så mycket folk man hinner. Hamnstaden Murmansk, som för ett decennium sedan hade 500 000 invånare, har idag 370 000.

Numera gör man bara rånickel i Nikel. Raffineringen sker sedan i det stora smältverket i Montjegorsk, mitt emellan Murmansk och Vita havet. Dit skickas också anrikad malm från gruvorna i Norilsk långt borta i Sibirien. Norilsk-malmen är i och för sig rikare på nickel, men innehåller mer föroreningar. Också runt Montjegorsk är naturen helt sönderfrätt.

Men nu ska det bli ändring, lovar talesmän för Norilsk Nikel. Företaget går numera bra och investerar kraftigt i ny teknik i samarbete med finska Outokumpu. År 2006 ska utsläppen vid Nikel, Zapoljarny och Montjegorsk ha minskats med 90 procent. Hoppas man.

Det är ljuvligt vackert på de hedar på Kolahalvön som är oförstörda.

 

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer