Massdöden i Arktis

2008-12-02 23:01  

En gång i tiden var Svalbard ett av jordens mest livfulla områden. Innan människorna kom dit och slog ihjäl allt de såg, vill säga. Praktiskt taget allt djurliv i Arktis kokades till lampolja för att lysa upp Europa och USA.

Nej, det är faktiskt inte allssärskilt mörkt i Tromsö på vintern, trots att staden ligger trettio mil norr om polcirkeln. Solen orkar visserligen inte upp över horisonten, men gryningsljust blir det vid niotiden. Och den vita snön lyser upp och gör att allt får vackra blågrå nyanser.

Jag har kommit för att vara med på en doktorsdisputas på universitetet. När opponenternas är klara med sina korsförhör bjuds vi på champagne och en brakmåltid. Självklart äter vi renkött och ishavets alla specialiteter. Fisk i alla former, kungskrabba, räkor, rökt val och – gravad säl.

Det sistnämnda får en del av gästerna att sätta i halsen och snabbt välja andra köttbitar. Alla minns den uppslitande sälstriden för 20 år sedan, när filmaren Odd Lindbergs dokumentär visade säljaktens grymhet.

Odd Lindberg hade jobbat som inspektör och följt med sälfångarskutan ”Harmoni” från Tromsö till Vestisen mellan Grönland och Jan Mayen. Där filmade han den blodiga jakten, hur klubbade sälkutar sprattlade i sitt eget blod och flåddes levande. Han ansåg att jakten bröt mot lagen, och lämnade en rapport till Fiskeridepartementet, som emellertid såg till att den omgående hemligstämplades. Det ansågs att rapporten var integritetskränkande för en del av fångstmännen.

Efter att Lindbergs rapport 1988 publicerats i Tromsötidningen ”Bladet” och hans film visats i tv i både Norge och Sverige hotades han till liv och lem och gick i exil på hemlig ort i Sverige.

Både Lindberg och tidningen stämdes för ärekränkning av säljägarna, och dömdes i två rättsprocesser till dryga skadestånd. Lindberg överklagade till Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, och där dömde man till hans fördel. De norska domarna revs upp, och Norges högsta domstol fick finna sig i ett nytt prejudikat – i fortsättningen skulle offentliga handlingar inte kunna hemlighållas även om de kunde anses kränkande.

I Tromsö hade alltid fångstmännen i Arktis betraktats som hjältar, men nu falnade glorian. Så mycket att man på Polarmuseet numera har en utställning som skildrar hur praktiskt taget allt djurliv i Arktis under hundratals år massakrerats för att koka tran och göra lampolja.

Ett hundratal mil rakt norr om Tromsö ligger Svalbard (betyder ”kall kant”). Ögruppen var känd redan under vikingatiden, men tycks sedan ha glömts bort. I isländska källor från 1194 står en passus om att ”Svalbard er funnet”, och landet finns också med i Landnamabok från 1230.

Den som i nyare tid anses ha upptäckt ögruppen var den nederländske upptäcktsresanden Willem Barents. Han gjorde tre försök att finna Nordostpassagen till Kina, och upptäckte därvid både Björnön och Svalbard, som han kallade ”Het Nieuwe Land”, det nya landet. Barents och hans besättning övervintrade 1596 på den ö som i dag kallas Spetsbergen, och kom sedan till Novaja Zemlja, där skeppet skruvades ner i isen och Barents själv dog.

Deras sista läger hittades förresten 1871 av en skeppare från Hammerfest vid namn Elling Carlsen. Arkeologerna kunde till sin förtjusning få tillgång till vardagsföremål från 1500-talet, föremål som i kölden bevarats förhållandevis väl. I lägret hittade man också tyger som Barents fört med sig för försäljning i Kina. Om han hade kommit dit.

På 1600-talet kom engelsmän och nederländare till Arktis för att jaga val och säl, och de anlade valstationer och trankokerier på Svalbard. Något som arkeologerna också är mycket förtjusta i.

På 1700-talet kommer ryssar på jakt efter pälsdjur, framför allt ren, isbjörn och räv.

Under vissa perioder var jakten fullkomligt gränslös. Det berättas att rika engelsmän vid 1800-talets slut begav sig på arktisk safari och sköt allt som rörde sig. Vildrenen på Svalbard hotades av total utrotning. Samtidigt slaktades valar, sälar och valrossar i tiotusental och förvandlades till lampolja för att lysa upp hemmen i Europa och USA.

Kanske var räddningen för den arktiska faunan att man fann petroleum i Pennsylvania och Baku. Äntligen fanns ett annat bränsle för lamporna. Och ett halv sekel senare kom det elektriska ljuset.

Men 1951 var det dags för nya massakrer. En valrossexpedition med skutan ”Polarquest” till Baffin Island. Grönland pressade nu på Danmark för att få stopp på eländet. Och sedan 1952 finns ett beslut om att valrossen är fridlyst i hela världen. Det är bara urbefolkningarna i Arktis som får jaga den till husbehov.

Säljakten har gått ned väsentligt de senaste decennierna. Inte minst beroende på Odd Lindbergs avslöjande och EUs importförbud mot sälskinn från 1973. Det är bara fyra eller fem norska skutor som jagat säl de senaste åren. I turistshoppen Polaria i Tromsö hänger en fantastisk sälskinnspäls för 15 000 kronor som ännu inte funnit någon köpare. För vem vågar i dag gå klädd i en sådan?

Och de flesta konsumenter tycker numera att både säl- och valkött smakar alltför mycket tran.

Men nu ska det bli andra bullar av. Sälbestånden ökar, och med dem mängden förstörda fiskenät och redskap. Från Tromsö meddelas att man ska erbjuda turister säljakt för det facila priset av 1 500 kronor per dag. Storjägaren Jan Guillou har redan (enligt Aftonbladet) uttryckt sin ivriga önskan av få vara med och panga. Detta till djurvännernas stora fasa.

Jakten efter Nordostpassagen blev start för exploatering av Arktis

1596upptäcks Svalbard av nederländaren Willem Barents som är på väg till Kina.

1610–1650finns holländska valstationer på Svalbard. På 1700-talet kommer ryssar på jakt efter pälsdjur – främst isbjörn och räv.

Därefter kommer den norska säljakten från Tromsö i gång på allvar. Skinnen säljs till framför allt Tyskland, England och Ryssland

1897 lyfter Salomon August Andree från Svalbard med sin ballong Örnen för att försöka nå Nordpolen.

1879lyckas Adolf Erik Nordenskjöld med skeppet Vega ta sig igenom Nordostpassagen till Berings sund.

1913–15 kan två ryska isbrytare upprepa bedriften, men någon lönsam handelsväg till Kina blev det aldrig över Arktis.

1920 reglerades Svalbards status i Svalbardstraktaten. Svalbard och Björnön är formellt norska territorier, men medborgare i signatärländerna (numera 40 stycken) har rätt att inom Svalbards landområden och territorialhav bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske. Norge hävdar att havet runt ögruppen är norskt territorialvatten, vilket Ryssland inte erkänner. Sedan 1900-talets början bryter ryssarna en del kol. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för områdets lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara en permanent demilitariserad zon.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer