Mannen som släppte lös kontinentaldriften

Den som någonsin sett en världskarta har knappast kunnat undgå att slås av hur väl näsan på Brasilien tycks passa in i Guineabuktens kustlinje. Afrika och Sydamerika påminner om två pusselbitar som en jätte plockat isär och placerat på varsin sida av Atlanten. Men inte kan väl hela kontinenter flytta sig? Eller kan de det? En ung tysk docent i meteorologi och astronomi vid namn Alfred Wegener satt en höstdag 1911 på ett bibliotek i Marburg och bläddrade av en ren slump i en nyinkommen vetenskaplig uppsats. Uppsatsen behandlade det faktum att det i mångt och mycket existerade samma flora och fauna i Sydamerika som i södra Afrika, och författaren lade fram tesen att det en gång i tiden funnits en landbrygga mellan kontinenterna.Alfred Wegener blev nyfiken, och beslöt sig för att undersöka saken närmare. Ju mer han satte sig in i det hela desto mer fann han som talade för att kontinenterna verkligen en gång i tiden varit förenade. Men inte genom en landbrygga över Sydatlanten, utan genom att de verkligen suttit ihop, men sedan av någon anledning delats och rört sig till sina nuvarande lägen. Man återfann samma fossiler, samma berggrund, samma varvade skifferarter på båda sidorna av Atlanten. "Det är precis som bitarna av en sönderriven tidning. Sätter vi ihop dem kan vi läsa texten", sa han.Men hur kunde hela kontinenter röra sig över jordytan? Wegener hade företagit flera expeditioner till Grönland, och fann en analogi från Arktis. Kontinenterna var som isberg som flöt omkring på jordskorpan, hävdade han. Han undersökte prover av berggrund från kontinenterna med prover från havsbottnen utanför kontinentalsockeln och menade att kontinenturberget faktiskt hade lägre densitet.Men vilka naturkrafter var stora nog för att få kontinenterna att röra sig? Wegener tänkte sig att centrifugalkraften som uppkommer genom jordens rotation kunde ha med saken att göra. Och kanske de tidvattenbildande krafterna; gravitationen från månen och solen.1912 höll Wegener ett föredraginför Geologiska föreningen i Frankfurt och lade fram sina teser om kontinentaldriften. Det blev i det närmaste skandal, och åhörarna klagade högljutt över att sådan smörja kunnat få luftas i deras närvaro. "Ett omöjligt antagande!" utropade geologer av facket. Hur kunde någon vara så enfaldig att tro att så svaga krafter kunde modellera om hela jordytan. Nej, hävdade geologerna, kontinenterna med berg och dalar, har skapats genom att det glödande jordklotet så småningom avkylts. Och alla vet att när något kallnar krymper det. Jordskorpan har därigenom blivit knottrig och rynkig, som skalet på ett torkande äpple.Trots förödande kritik gav sig Wegener inte. 1915 publicerade han sina idéer i en liten bok med titeln Die Entstehung der Kontinente und Ozeane - Kontinenternas och oceanernas uppkomst. Nya reviderade upplagor kom sedan 1920, 1922 och 1929.Medan debatten rasade och han förlöjligades av sina kritiker fortsatte Wegener sitt arbete som föreläsare i meteorologi vid universitetet i Graz. 1930 gav han sig iväg på en ny expedition till Grönland. Under ett försök att undsätta några expeditionsmedlemar mitt ute på landisen försvann Wegener. Ett halvår senare fann man hans lik. Troligen hade han drabbats av hjärtinfarkt ute på isen.I olika nekrologer prisades Wegeners förtjänster som meteorolog och forskare i Arktis, men inte med ett ord nämndes hans kontroversiella teorier om kontinentaldrift.Det skulle dröja en hel generation innan hans idéer fick fotfäste. I dag är kontinentaldriften - plattektoniken - en etablerad del av geovetenskapen, även om teorin modifierats en smula sedan Wegeners tid. Motorn som driver kontinenternas rörelser är värmen från jordens glödande inre. Plattorna rör sig på jordskorpan ungefär som skummet på ytan av en kokande soppa.Crafoordpriset för 2002 har nyligen tilldelats geologen Dan P McKenzie, Cambridge, "för hans grundläggande bidrag till förståelsen av litosfärens dynamik, särskilt plattektoniken, bildandet av sedimentationsbassänger och jordmantelns smältning", som Vetenskapsakademien säger i sin motivation. Alfred Wegener har äntligen fått erkännande för sina idéer.Jordens ständigt skiftande ansikte Vår planet har totalt bytt utseende många gånger genom årmiljonernas lopp. Kontinenter har spruckit upp, och bitarna har sedan sammanfogats på nytt i nya konstellationer.För 320 miljoner år sedan var jordens landmassor samlade i två kontinenter, Gondwana och Laurassia.För ungefär 250 miljoner år sedan hade större delen av landmassorna sammanfogats till en enda jättekontinent, Pangea.För ungefär 135 miljoner år sedan hade Pangea splittrats upp. Atlanten börjar bildas och skiljer Nordamerika från Eurasien.För 100 miljoner år sedan skiljs Sydamerika och Afrika. För 45 miljoner år börjar kontinenterna som vi känner dem ta form. Indien är på väg norrut för att förena sig med Asien.Idag fortsätter Nord- och Sydamerika att avlägsna sig från varandra. Afrika spricker sakta längs Rift-dalen.Om de nuvarande plattrörelserna fortsätter kommer Atlanten att om 100 miljoner år bli jordens största ocean. Medelhavet kommer då att vara försvunnet och Afrika kommer att ha spruckit itu. Efter ytterligare 100 miljoner år kommer kontinenterna att ha förenats i ett nytt Pangea.Teckningar Ingemar Franzén.