Mannen som bestämde lysets tøven

2000-08-09 13:00  
Teckning Kaianders Sempler

Av Kaianders Sempler
Ny Teknik Köpenhamn

Redan fem minuter efter det att dörrarna slagits upp för besökande till Rundetårn vimlar det av barn. De springer och stojar glatt i den den breda spiralformade rampen upp mot observationsplattformen på tornets tak. Hela tornets inre påminner mest om uppfarten i ett parkeringshus. Om man nu kan tänka sig ett parkeringshus från 1642. På den tiden fanns ju inga bilar.

Men väl hästar. Man skulle naturligtvis ridit upp genom tornet, tänker jag. Precis som tsar Peter gjorde vid sitt besök här 1716. Tsarevnan kördes efter i karesch.

Uppe på observationsplattformen har man en vidunderlig utsikt över Köpenhamns takåsar. På andra sidan Sundet syns Malmö, Barsebäck och Landskrona. Och i norr skymtar Ven.

En man i storlockig peruk och elegant knuten halsduk står lutad mot räcket. Jag känner omedelbart igen honom. Det är Ole Rømer, världsberömd dansk astronom och före detta direktör för Rundetårn. Vi skakar hand.

Ole Rømer

"Den där saken fanns inte på min tid", säger Rømer och pekar mot Øresundsbron som avtecknar sig mot himlen i sydost. "Men varför slutar den mitt i vattnet? Är den inte klar?"

"Jodå. Men det är tunnel sista biten till Danmark", svarar jag.

"Hm. Själv skulle jag nog hellre sett en bro över Ven", säger Rømer. "Vet ni förresten att det var där jag började min karriär?"

"Jag har hört talas om det", svarar jag. "Ni skulle utföra trianguleringar för att bestämma Tycho Brahes observatorium Stjärneborgs exakta position visavi Rundetårn."

"Just det. Detta för att man skulle kunna jämföra Tychos observationer med dem från Rundetårn och från Paris. Jag var assistent till en fransman vid namn Picard som hade skickats ut från Observatoire Royal. Men Picard led svårt av skörbjugg, så jag fick göra hela jobbet själv. Cassini nere i Paris blev så nöjd med mitt arbete att han anställde mig på stående fot."

"Var det i Paris ni gjorde den första bestämningen av ljushastigheten?"

"Netop! Mitt arbete bestod i att göra observationer och upprätta noggranna tabeller över jupitermånarnas regelbundna förmörkelser. Syftet var att utnyttja månarna som ett universellt ur, en sorts himmelsk Greenwichtid om ni så vill, så att man därigenom skulle kunna bestämma sin position i öst-västlig led var som helst på jorden. Att kunna bestämma longituden var nödvändigt både för sjöfarten och för karteringen.

Men när jag nu år 1676 höll på med mina tabeller upptäckte jag något egendomligt. Jupiterklockan saktade sig och fortade sig regelbundet, med drygt ett års period. Jag fann snart att det hängde ihop med med hur långt från varandra jorden och Jupiter befann sig. När Jorden stod som närmast Jupiter i sin bana kom månarnas förmörkelser tidigare än när planeterna var långt ifrån varandra. Det skilde dryga tio minuter.

Jag insåg då att detta var ett bevis för att ljus inte överförs momentant, vilket alla på den tiden trodde, utan att det tog en viss tid för ljuset från Jupiter att nå jorden. Och ju längre från varandra planeterna befann sig, desto längre tid tog det för ljuset att komma fram. Sen var det en smal sak att beräkna ljushastigheten. Eller snarare ljusets dröjsmål, lysets tøven som jag kallade det. Fast min chef Cassini trodde aldrig på min teori. Han försökte envist bevisa att jag hade fel."

"Men på den tiden visste ni ju ännu inte hur stort avståndet från jorden till solen var, och än mindre hur långt det var till Jupiter. Hur kunde ni då utföra beräkningarna?"

"Jag chansade, men solsystemet visade sig vara större än jag antagit. Därför blev mitt mått på ljushastigheten för lågt. Jag kom fram till dryga 200 000 km/s. Men det ska som du vet vara 300 000 km/s. Fast det var ändå inte så illa pinkat trots allt."

Nej, tänker jag när jag sakta går nedför tornets spiralgång. Det var sannerligen inte alls så dåligt pinkat. Men så var han också en sjusärdeles duglig karl, han Ole Rømer. Ja, han var så duglig att danske kungen 1681 kallade hem honom och gjorde honom till chef för observatoriet på Rundetårn. Och inte nog med det, han utnämndes dessutom till stadsingenjör, højesteretsdommere, universitetsrektor och borgmästare i Köpenhamn. Hur tusan hann karln med att dessutom göra observationer och uppfinna så fiffiga saker som passageinstrumentet?

Redan i slutet av 1600-talet var det så mycket ljus och rök från storstaden att det störde observationerna vid Rundetårn. Rømer inrättade därför ett eget privatobservatorium i närheten av sin gård i byn Vridløsemagle, halvvägs mellan Köpenhamn och Roskilde.

Han döpte det till "Observatorium Tusculanum" - det toscanska observatoriet - efter den antike författaren Ciceros berömda Villa Tusculanum.

Observatoriet var inte stort, knappt mer än en förvuxen friggebod. Där fanns ett passageinstrument, ett vårdagjämningsinstrument samt några astronomiska ur. Dessutom ett litet krypin med en övernattningskoj och en öppen spis att värma sig vid.

1711, året efter Rømers död, kom pesten till Danmark. Köpenhamns invånarantal minskade med en tredjedel. Det var dåliga tider, och liksom när Tycho Brahe lämnade sitt Uraniborg hundra år tidigare passade lokalbefolkningen på att ta för sig av de övergivna resterna av observatoriet.

Instrumenten hade förts till Rundetårn, men vid den stora branden i Köpenhamn år 1728 förstördes de fullständigt tillsammans med större delen av Rømers observationer. Observatorium Tusculanum förföll och försvann med tiden in i glömskan.

Inte förrän på 1920-talet började arkeologerna på allvar leta efter platsen för Rømers privatobservatorium. Till sin hjälp hade de ett anonymt 1700-talsmanuskript av en man som besökt platsen och roat sig med att göra en skiss med bäringar från observatoriet till olika landmärken i omgivningen. Tyvärr hade de gravhögar han använde som hållpunkter för länge sedan plöjts ner av lokala bönder. Det föreföll fullständigt omöjligt att någonsin hitta platsen för observatoriet utan att först gräva igenom ett par hektar skogs- och åkermark.

Den mystiska skissen med bäringarna.

Men entusiasten och sedermera museichefen Claus Thykier gav sig inte. Utrustad med en åsnas envishet och en packe gamla kartor med höjdangivelser kunde han till sist pricka in en del av de utmärkta landmärkena. Där bäringarna skar varandra hittades 1978 grundmuren till Observatorium Tusculanum, och dessutom fundamenten på vilka de astronomiska instrumenten varit monterade.
Foto Kaianders Sempler

Platsen är numera kulturminnesmärkt, och på en gård några hundra meter därifrån inrättades 1979 ett förnämligt astronomiskt museum.

Museichefen Claus Thykier demonstrerar ett passageinstrument., en av Ole Rømers många uppfinningar.
Foto Kaianders Sempler

Mer om Ole Rømer och museet finns på http://www.page.dk/ormus/

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer