Kosmologins megastjärna

2003-08-26 23:00  

Det är som på en rockkonsert i Globen. Aula Magna vid Stockholms universitet är sprängfylld av folk. Hysteriska vakter försöker avhysa alla dem som trängs i gångarna och förgäves försöker hitta sittplatser.

Efter en del ståhej och hetsiga ordväxlingar stängs dörrarna och showen kan börja. Publiken värms upp av två förband: amerikanen Davis Gross med sina Super Strings och den ryskfödde inflationskomikern Andrej Linde.

Efter en kort paus gör så kvällens huvudattraktion entré. Fysikens egen Bruce Springsteen: professor Stephen Hawking från Cambridge.


Det går ett sus genom publiken när han rullas han in på scenen i sin datorförsedda rullstol. Sedan blir det knäpp tyst i salen.

Han sitter alldeles stilla med huvudet bakåtlutat i halsbrytande vinkel. Minuterna går. Så hörs ett svagt surrande och därefter kommer en metallisk röst ur lokalens högtalaranläggning. Can you hear me? frågar rösten.

Så blir det åter tyst. Jag spänner mina ögon till det yttersta och tycker mig se att hans hand som håller pekdonet till rullstolens dator sakta rör sig. Plötsligt kommer den stora bildskärmen på scenen till liv. Det surrar åter till, och ytterligare en mening strömmar ut ur högtalarna.

Stephen Hawking styr både rösten och bildvisningen med datorn han har monterad på rullstolen. Den är hans enda medel för kommunikation med omvärlden. Som 21-årig doktorand i Oxford fick han diagnosen ALS, en obotlig muskelförtviningssjukdom. Läkarna gav honom på sin höjd tre år att leva.

Det var för 40 år sedan. Sedan dess har han stadigt blivit sämre men mirakulöst nog hållit sig vid liv. För tjugo år sedan öppnades ett andningshål i hans luftstrupe, och hans rullstol är försedd med respirator för att han skall kunna andas. Hans muskler är fullständigt förtvinade. De enda kroppsdelar han kan röra är ett finger, ögonen, ögonbrynen och munnen. Trots sitt handikapp har han fortsatt att arbeta och innehar den professorstjänst i Cambridge som en gång var Isaak Newtons.

Jag lyssnar fascinerad till den syntetiska rösten. De första stavelserna har relativt hög tonhöjd, sedan sjunker tonen mer och mer tills meningen slutar en oktav ner.
 

Efter en stund upptäcker jag att jag inte längre lyssnar till orden utan bara till satsmelodin. Det syntetiska talet påminner lite om Leonard Cohens monotona sånger, och jag funderar på vad som skulle hända om Stephen Hawking ackompanjerades av ett smärre popband. Då skulle man kanske kunna ge ut hans kosmologiska föredrag på cd.

När föredraget är klart och konklusionen Nej, supersträngar förutsäger inte universums skapelse och applåderna klingat ut kliver en märkbart gripen utbildningsminister Thomas Östros upp på scenen. Han går fram till den förkrympta gestalten i rullstolen och överlämnar tyst en minnespeng över den svenske fysikern Oskar Klein.

Därefter är det pressens tur. Jag har lämnat mina frågor i förväg, och Stephen Hawking har lovat svara på några av dem.
Professor Hawking, det finns många obesvarade frågor inom naturvetenskapen. Vilken fråga skulle ni helst av allt vilja få ett svar på?
- Varför universum skapades.

Och finns det någon fråga som ni inte vill ha svar på?
Han tittar på mig med en glimt i ögonen. Munnen vrids till ett snett leende, men han svarar inte.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer