Kina säkrar råvaror

2013-02-20 06:20  

Kina är det enda land i världen som i dag systematiskt ser om sitt hus och förbereder sig på en framtida brist på naturresurser, säger den Zambia­födda ekonomen och författaren Dambisa Moyo.

I slutet av januari anordnade KSLA– Kungliga Skogs- och lantbruksakademien – en tvådagarskonferens i Stockholm för att diskutera framtiden. Den ser inte helt ljus ut.

– I dag växer jordens befolkning med ett Tyskland per år, säger en talare. Bara i Indien ökar befolkningen med en miljon i månaden. År 2050 beräknas vi vara nio miljarder människor. Över hälften kommer att bo i storstäder i utvecklingsländerna.

I dag lever två miljarder människor på västerländsk standard. Men redan 2020 kommer ytterligare tre miljarder att kräva blodiga biffar och mejeriprodukter, bilar, tvättmaskiner, centralvärme, flygresor och och vattentoaletter.

Kommer det att finnas mat, vatten och andra resurser till alla? Och hur ska det gå med klimatmålen om alla börjar bete sig som vi här hemma?

Det verkar ganska klart att det kommer att bli problem och brist på resurser som jordbruksland, vatten, energi och mineraler. Priserna kommer att gå upp kraftigt. Kanske bäst att vi börjar se om vårt hus om resurserna blir knappa i framtiden?

– I Sverige finns ingen beredskap för livsmedelsbrist, säger Sten Nilsson, professor och skogsforskare. Att den inhemska produktionen minskar år för år bryr vi sig inte om, eftersom det i dag blir billigare att importera hälften av maten.

Men det finns faktiskt ett land i världen som med liv och lust förbereder sig inför en framtid med ­resursbrist. Det är Kina.

Sommaren 2007 köpte ett kinesiskt gruvbolag ett berg i Peru. Eller snarare köpte man rätten till mineralerna inuti berget. Mount Toromocho är 4 500 meter högt och uppskattas innehålla två miljarder ton koppar. Det är en av de största kopparfyndigheterna i världen. Tre miljarder dollar betalade kineserna för att försäkra sig om att inte bergets rikedom skulle säljas till någon annan.

På gruvkonferensen Mining Indaba i Kapstaden i början av februari höll den Zambiafödda ekonomen och författaren Dambisa Moyo ett uppmärksammat föredrag om kinesernas politik utifrån sin nya bok ”Winner Take All”.

– Det är tre faktorer som gör att kinesernas efterfrågan på råvaror kommer att öka kraftigt i framtiden, säger Dambisa Moyo. Den första är befolkningsökningen. De andra två är ökande standard och urbanisering. Ett lyft där hundratals miljoner kineser får västerländsk standard kommer att kräva enorma resurser i form av vatten och råvaror för infrastruktur – ­vägar, järnvägar, hus och VA-system.

Kina har i sina femårsplaner beslutat sig för att se till att strategiska råvaror finns till hands även i framtiden. Målmedvetet har man köpt upp gruvor och andra råvarutillgångar runt om i världen. Dessutom försöker man att skaffa sig tillgång till jordbruksmark i Latinamerika och Afrika söder om Sahara genom långtidsleasing – 99 år och liknande.

Kinas aggressiva köprundor,  i synnerhet i Afrika, har tagit västvärlden på sängen. Ekonomer har yrvaket varnat för nykolonialism och att kineserna inte har rent mjöl i påsen. För hur kan de annars utan att ens lyfta på ögonbrynen göra vidlyftiga affärer med korrumperade självhärskare i fattiga afrikanska stater. ”Se upp, de är bara ute efter allt!” lär Hillary Clinton ha sagt i ett uttalande.

Zambisk press har påstått att när kineserna investerar i en gruva anställs inga afrikaner, utan det är bara ditfraktade kinesiska arbetare som sköter produktionen. Ibland har det till och med hävdats att kineserna använder egna straffångar som påstås få arbeta av sina straff ­utomlands.

– Absurda och oförskämda dumheter, har kineserna svarat.

Och så är det nog. I Zambia går det faktiskt femton afrikanska arbetare på varje kines.

– Men i Angola bara en, i Sudan tre och i Moçambique två, säger Dambisa Moyo. Trots det visar det sig att afrikanerna själva i många länder föredrar att göra affärer med kineserna framför de multinationella västerländs­ka gruvbolagen. Kineserna lägger sig inte i värdlandets politiska villkor och de betalar rundhänt med vad värdlandet vill ha – ­billiga varor, skolor, sjukhus och infrastruktur, som vägar och järnvägar.

Kineserna har gott om pengar, och de betalar gärna överpriser bara de får vad de vill ha. Detta, säger Dambisa Moyo, är vad man kallar ”monopsonism”, ett omvänt monopolförhållande där det inte är en säljare utan en köpare som är så stor att den sätter ett överpris och därigenom konkurerar ut alla andra.

Och det är kanske det som skrämmer ekonomer och politiker i väst som mest. Kina kan, med sitt enorma handelsöverskott, sätta marknadsekonomin ur spel och diktera villkoren.

När gruvkonferensens program är slut för dagen inbjuds deltagarna till cocktailparty en trappa upp i konferensanläggningen. Det är kinesiska regeringen som bjuder på vin och snittar. Vi hälsas välkomna av en storvuxen kinesisk man som med barsk stämma talar kinesiska till oss i en mikrofon. En mindre och smalare man tolkar i en annan mikrofon.

– Var inte rädda. Vi kommer som vänner, lyder översättningen i koncentrat.

Jag får en plötslig vision av att ett flygande tefat med utomjordingar har landat.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer