Kemisten som blev dramatiker

2000-09-20 13:00  
Av Kaianders Sempler 08-796 65 67

Carl Djerassi, karismatisk kemist och dramatiker som nyss gästat Sverige.

Han är en äldre livlig herre med vitt krulligt hår och skägg. Han talar engelska, eller snarare amerikanska, med en bitteliten men tydlig tysk accent. Han heter Carl Djerassi. Han är född i Österrike 1923. Emigrerade klokt nog till USA 1939. För fyrio år sedan uppfann han det första p-pillret.

Han har fortfarande en professorstjänst vid Stanford University, men sedan tio år är han i full färd med att bygga upp en ny karriär. Nu som dramatiker. Till Sverige har han kommit för att övervara uppsättningen i Sundsvall av sin uppmärksammade pjäs "An Immacculate Misconception". Eller "Obefläckad", som den kort och gott heter på svenska. Det handlar om befruktning, ett ämne som han under hela sitt liv forskat kring.

Under de senaste 40 åren har mycket hänt. Dels har vetenskapen funnit medel för att hindra oönskad befruktning, exempelvis genom p-piller av olika slag. Men forskningen har också funnit möjligheter att få befruktning till stånd där det tidigare varit stört omöjligt. Par som aldrig skulle kunnat få barn har fått nya möjligheter. Ägg som tas ut ur kvinnans äggledare kan befruktas i provrör och sedan stoppas tillbaka i kvinnans livmoder. Och män som tidigare betraktats som obotligt infertila kan numera med vetenskapens hjälp kanske trots allt bli fäder.

- För att en kvinnas ägg ska befruktas vid samlag krävs normalt tiotals miljoner spermier - det kan finnas så många som 100 miljoner spermier i en enda utlösning, säger Carl Djerassi.

- En man som bara ejakulerar 1-3 miljoner spermier är i praktiken infertil. Och det trots att det ju bara är en enda spermie som ska penetrera ägget och åstadkomma befruktningen.

De flesta infertila män saknar inte spermier. De har bara för få.

ICSI - befruktning sker genom att en spermie injiceras i äggcellen med hjälp av en mycket tunn kanyl.

1992 publicerade en grupp herrar vid namn Palermo, Joris, Devroey och Steirteghem vid universitetet i Bryssel en sensationell uppsats i vilken de hävdade att de genomfört en lyckad befruktning med hjälp av en enda spermie. Spermien hade injicerats direkt in i ägget med hjälp av en mikroskopisk kanyl, och ägget hade sedan återinsatts i kvinnans livmoder där det vuxit fast för att sedan utvecklas till foster på normalt sätt.

Metoden fick namnet ICSI - intracytoplasmisk spermainjektion. Sedan 1992 har över 10 000 ICSI-barn fötts av par som utan denna teknik skulle varit barnlösa.

Det är en gudagåva att få barn, och här har vetenskapen kunnat hjälpa Gud en smula med det som han själv tydligen inte riktigt kunnat ordna.

Men med den nya metoden dyker också en rad nya etiska problem upp, och det är dem som Djerassi behandlar i sin pjäs "Obefläckad".

Om det bara behövs en enda spermie för en lyckad befruktning öppnas plötsligt möjligheten för spermiestöld. En kvinna kan, som i pjäsen, stjäla spermier av en infertil man och befrukta sig själv. Hon tillskansar sig en färsk begagnad kondom och kan därigenom befrukta ett ägg och bli gravid. Mannen blir far utan sin vetskap. Är det etiskt försvarbart?

- Ja, säger kvinnan i pjäsen. Mannen var av läkarna betraktad, och betraktade även sig själv, som infertil. Han kunde inte få egna barn. Och förresten var han ju gift, så det var bäst för alla inblandade om inget yttrades om saken.

- Nej, säger den manlige läkaren i pjäsen. Att utnyttja mannens säd utan hans samtycke är att ta ifrån honom möjligheten att själv få välja. Mannen har rätt att själv få bestämma över hur hans säd kommer till användning, och han har rätt att få veta om den gett upphov till nytt liv. Han har rätt att få veta att han är far.

- Men mannen betraktade ju själv sin säd som fullkomligt värdelös, säger kvinnan. Och skräp är det fritt fram för vem som helst att använda.

- Struntprat, säger läkaren. Det är skillnad på värdeslösa saker och skräp. Värdelösa saker förvandlas till skräp först när ägaren uttryckligen avsäger sig rätten till dem. Och dessutom är det viktigaste i hela diskussionen fortfarande att mannen inte fått välja. Han har inte blivit upplyst om att han, mot vad han tidigare trott, faktiskt kan bli far. Hade han haft den vetskapen kunde han ha gjort andra existentiella val i sitt liv än dem han nu gjorde. Han kunde hade skilt sig, han kanske hade skaffat sig ett annat jobb, han kanske hade gjort en rad val som gått i en annan riktning än de han gjort på grund av sin ovetskap.

- I framtiden kommer vi få se en skillnad mellan sex (i sängen) och befruktning (på kliniken).
Foto Kaianders Sempler

För att riktigt ta ut svängarnatrasslar Djerassi till det ordentligt i sin pjäs. Inte helt oväntat råkar det även finnas en annan mans sperma med i bilden. Det hela påminner ibland lite om en klassisk engelsk sängkammarfars.

Men inte nog med vad som avhandlas i pjäsens huvudtema. I en förlängning handlar de etiska problemen inte bara om de levande. Med den nya befruktningstekniken finns det, säger Carl Djerassi, goda möjligheter även för döda män att blir fäder.

- Låt oss tänka oss en man som råkar ut för en trafikolycka och omkommer. Det är fullt möjligt att många timmar efter hans död plocka ut friska sädesceller ur hans kropp, frysa ner dem och spara dem till ett lämpligt tillfälle. På samma sätt är det möjligt att ur en ung kvinnas äggledare plocka ut friska ägg, som man sedan fryser in. Vid ett framtida tillfälle kan hon sedan låta befrukta äggen med ICSI-teknik och sätta tillbaka dem i sin kropp. Det gör det möjligt för kvinnor att föda barn långt efter klimakteriet, när ägglossningen upphört.

Allt detta är naturligtvis praktiskt och bra på många sätt, men det medför också en rad nya sociala komplikationer, inte minst för ICSI-barnen.

Carl Djerassi har under det senaste decenniet varit en flitig pensionär och skrivit en rad skönlitterära böcker där vetenskap, och i synnerhet hans eget forskningsfält fortplantningen spelar en nyckelroll.

- Mitt intresse för att arbeta med teater började 1996 med att jag såg "Blinded by the Sun" av Stephen Poliakoff på the National Theatre i London. En rad andra dramatiker har också använt naturvetenskap i sina pjäser. Som Hugh Withermore i "Breaking the Code", Tom Stoppard i "Arcadia", Friedrich Dürrenmatt i "The Physicist". Och naturligtvis Bertolt Brecht i "Gallileis liv".

Den senaste året har Michael Frayn gjort internationell succé med "Copenhagen", pjäsen om mötet i Köpenhamn mellan Niels Bohr och Werner Heisenberg under den tyska ockupationen. Vem var egentligen skurk och vem var oskyldig? Och vem var ansvarig när den första atombomben föll?

- De här författarna är exempel på dramatiker som har tagit upp naturvetenskapliga problem från den humanistiska sidan, säger Djerassi. Själv kommer jag från det andra hållet. Jag skriver dramatik om naturvetenskap för att överbrygga klyftan mellan naturvetenskap och humaniora.

Detta kallar han för "Science-in-Fiction" - romaner och teaterpjäser med ett inbäddat naturvetenskapligt budskap. Det gäller, menar han, att få publiken att lära sig saker som den annars inte skulle haft en tanke på att sätta sig in i eller engagera sig i.

Djerassi vill inte bara berätta om de senaste vetenskapliga rönen. Det handlar minst lika mycket om att gestalta forskarnas slutna värld, deras speciella livsbetingelser med ständiga strider om anslag, stenhård konkurrens och stora mått av vetenskaplig fåfänga.

För Carl Djerassi handlar det alltså om folkbildning och att överbrygga klyftan mellan naturvetenskapen och humaniora. Sedan 1982 driver han också en kursgård i Kalifornien där han tar emot kulturarbetare och konstnärer.


Mer om Carl Djerassi finns på hans hemsida http://www.djerassi.com

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer