Gruvbyn i Arktis

2013-11-27 06:18  

Det som förr var en utpräglad bruksort med djupa klassklyftor vid världens ände har förvandlats till ett modernt och välmående norskt samhälle. Ny Teknik har besökt Longyearbyen på Svalbard.

Det ser ut som en svensk vintersportort. Höga snöklädda berg, rader av små stugor och ett köpcentrum där sportaffärer fyllda med lusekofter ligger vägg i vägg med Coop och Nordpolet – byns motsvarighet till Systembolaget.

Men tittar man närmare upptäcker man snart att det som på håll ser ut som skidliftar i själva verket är nedlagda gamla linbanor från kolgruvorna. Och sportaffärerna säljer mer jaktgevär och tunga revolvrar än skidor. Det är nämligen förbjudet att röra sig utanför tättbebyggt område på Svalbard utan beväpning. Isbjörnarna är inte att leka med.

Det påstås att Svalbard upptäcktes av norska vikingar redan 1194, men sedan glömdes bort. Säkert är emellertid att öarna återupptäcktes av den nederländske sjöfararen Willem Barentsz 1596, när han letade efter en nordlig passage till Kina.

Redan på 1600-talet hade valjägare upptäckt att det fanns gott om kol i de snöklädda bergen, vilket kom väl till pass när ångfartyg blev vanliga vid valjakt i slutet av 1800-talet. Det räckte att gå i land och krafsa i berget för att få fram kol till ångpannorna. Gruvbolag från en rad länder inledde kolbrytning i liten skala, men riktig fart på verksamheten blev det inte förrän efter förra sekelskiftet.

En amerikansk gruv- och timmerbaron vid namn John Munro Long­year besökte i början av förra seklet Svalbard och såg att här gick det att tjäna pengar. 1905 grundade han The Arctic Coal Company och året efter startade kolproduktion i stor skala. Därav namnet Longyearbyen.

Första världskriget fick efterfrågan på kol att skjuta i höjden, men Long­year insåg att så många nya kolgruvor nu hade öppnats i världen att kolpriset skulle falla som en sten så fort kriget var över. 1916, när priserna var som högst, sålde han sitt bolag med alla installationer – linbanor, arbetarbaracker, kolkross, utskeppningskaj, funktionärshotell, butik och mycket annat – till Det Store Norske Spitsbergen Kullkompani.

Longyearbyen, med Svalbards mest omfattande gruvverksamhet, blev en norsk bruksort, vilket förmodligen var anledningen till att Norge tilldelades överhöghet över ögruppen vid ett internationellt fördrag 1920.

Svalbardtraktaten stipulerade att öarna visserligen tillhörde Norge, men att norrmännen inte fick ta upp mer skatt än vad som behövdes för lokalsamhället, att alla signatärmakter hade rätt att bedriva gruvverksamhet och att inga militära installationer fick uppföras på området. Svalbardtraktaten har ratifierats av alla världens större nationer, men även av en hel del mindre. Där­ibland Afghanistan, Albanien och Egypten.

Norrmännen fick sällskap av svenskar som grundade vad som nu är känt som Sveagruva och Pyramiden. Ryssar grundade gruvbyn Barentsburg. Svenskarna förlorade dock intresset ganska fort. Pyramiden såldes med tiden till ryska Trust Arktikugol, och Sveagruva till Store Norske.

Så kom andra världskriget. I augusti 1941 löpte de tyska slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst in i Adventfjorden och bombarderade Longyearbyen och Barentsburg tills allt inklusive kyrkan var förstört. Men då hade befolkningen på Svalbard redan evakuerats. Norrmännen till Skottland och ryssarna till Murmansk.

Efter kriget återuppbyggdes Longyearbyn med stöd från norska staten, vilken har en helt annan glesbyggdspolitik än den svenska.

I Longyearbyen bor i dag runt 2 500 människor. Visserligen tillhör mycket av byggnaderna fortfarande Store Norske, men byn är inte längre en bruksort utan ett modernt norskt nybyggarsamhälle. Här finns bibliotek, kulturhus, tre dagis, skola med gymnasium, universitet, kulturhus, två museer, fyra hotell och fem krogar. I snabbköpet vimlar det av unga mammor med barnvagnar. Det har nämligen sina fördelar att bo på Svalbard. Man betalar mycket lite skatt och ingen moms alls. Däremot får man inte, som i Troms och Finnmark, skriva av sina studielån efter ett par år på Svalbard.

Man bör dock gilla friluftsliv för att bo i Arktis. I början av november går solen ner för fyra månader, det enda som lyser upp är månen och norrskenet.

– Då startar snöskotersäsongen, säger Torgeir Prytz, ingenjör vid satellitmarkstationen Svalsat. När jag kom hit tänkte jag stanna ett halvår. Nu har det gott sju år och vi har fått två barn.

I slutet av februari kommer ljuset och turisterna tillbaka. När snön i dalarna sedan smultit bort i juni färgas den steniga marken av myriader av små arktiska blommor.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer