Galärvägen

2001-02-28 13:01  

Nedtecknat Av Lennart Karlsson
Ny Teknik/Ljungskile 1718

- Kom hit kråka och sätt dig! Va har dom gjort med dig? Du ser ju helt färdig ut!

- Förmodligen en utmärkt beskrivning. Hur skulle det kunna vara annorlunda, när man släpat galärer stora som katedraler över torra land, slagits med danskar och norrbaggar, frusit, stakat ut löpgravar med glödande kartescher om öronen och som tack förlorat ett ben.

- Håll! Var du med vid Fredrikstens fästning? Har du träffat själve Kung Karl? Nä, vänta nu, säg inte att du var vid hans sida när kulan slog genom hans tjocka skalle?

- Nils, för guds skull!

- Så talar en dåre. Förstår du då inte att Konungen gjorde vad han måste. Och han var så nära att knäcka dem allesamman som ett enda hår mellan din kvinnas ben. Om du nu har någon kvinna.

- Vafan! Här ska du få! Aj! Satan!

- Den kryckan visste var den tog! Bra! Han behövde en kindpust! Sitt! Värdshusvärd! Ett stop av största sorten till ryttmästarn här! Berätta nu, vem sköt konungen? Du ska veta att det pratas i stugorna.

- Ryttmästare! Jag är ingenjör med löjtnants grad vid Svea livgarde. Jaså, det pratas? Kan tro det. Vi visste inte ens att det var kungen de bar bort till Tistedalen i generaladjutanten Sicres vita peruk. Många tror att just Sicre ligger bakom dådet.

- Det var som fan!

- Men ingen såg någonting. Det enda de märkte som stod intill var ett dovt ljud, som när man slänger en sten i gyttja. Så det pratas lika mycket i slottet i Stockholm som i stugorna. Kanske svaret finns där, i gnisslet mellan hessarna och holsteinarna.

Teckning Lennart Karlsson
- Hur blev du av med benet, löjtnant?

- Det är vi ingenjörer som leder belägringarna. Infanteriets martyrer, säger överste Maigrets läromästare Vauban. Jag har inte träffat någon som överlevt fem belägringar. Jag utsågs till direktör. Det innebär att man ensam får äran att kravla fram och staka ut för löpgravarna. Sen kommer arbetskarlarna och staplar faskiner, sandsäckar och skanskorgar och börjar gräva. Första natten tog vi oss fram 861 steg med ringa förluster, fyra blesserade på 1200 man tror jag.

- Vänta nu, faskiner?

- Spöknippen. 3000 om dagen måste tillverkas, och 600 skanskorgar. Faskinerna läggs upp först. På dem placeras korgarna som fylls med jord och sandsäckar. Så grävs därbakom en grav tre fot djup. Det blev rabalder om det. Överste Maigret blev förbannad när han fann djupet för dåligt. Karlarna kom till mig och utgöt sig över bannorna. De hade minsann mätt. De visste inte att Karl den Stores mäktiga fot var större än vår svenska! Andra natten blev det värre. 90 steg kostade oss tolv goda män. Tredje natten, 66 steg bara, kulor och kartescher tjöt omkring oss hela natten. De hittade oss utmärkt i skenet från alla lichtkulor. Åtta döda och blesserade. Jag var bland dem som bars bort. På morgonen stormades skansen Gyldenlöwe, konungen var andre man över vallen. Då låg jag och malde sönder två tänder under fältskärns glödjärn. Kulan skar prydligt av benet här, strax under knät. Femte natten var värst, 55 man borta, natten till 30 november 30.

- Men vad var det du sa du om båtar på torra land, löjtnant?

- Jo, dansken hade stängt vid Sponvika så vår flotta kunde inte ta sig fram till fästningen. Sånt betyder elände, ingen ammunition, ingen mat. Det var så vi misslyckades för två år sedan. Nu bestämde kungen att galärer och förnödenheter skulle tas bakvägen genom Idefjorden. Då skulle vi också kunna stänga av fästningen från danskarnas tross. Det betydde att allt måste släpas över land från Strömstad. Tolv galärer och tonvis med mat, kanoner, ammunition, foder. Lasse i Gatan fick hålla inne med sin kaparstråt ett slag. Hans skepp kom i långa rader från Göteborg. För de tekniska detaljerna ansvarade en Emanuel Swedenborg, han har Polhem som läromästare. Polhem var hitåt med ritningar på slussar i Göta kanal och fick klara besked av konungen, fast andra höga herrar var emot.

- Det blir inget av det va jag har hört. Annat står minsann närmre till att åtgärda.

- Det är väl så. 26 juni sattes alltså de första galärerna i Strömsvattnet innanför Strömstad. Vägen man valt var 25 kilometer lång och gick fram mellan fyra sjöar så nästan halva vägen kunde vi ro. Vi var nära 800 man från Elfsborgs regemente och livgardet. Förresten har ni säkert inte hört att just vid midsommar sökte sjörövare från Madagaskar upp konungen. De erbjöd sig bilda ett svenskt ostindiskt compagnie och kungen var med på noterna och förhandlingar inleddes med Görtzen. Men som det nu ser ut blir det väl inget med det heller. Nåväl, det bäddades genom skog och över myrar med granris och såpade timmerstockar, på sina ställen två alnar högt. De långa raka skroven lät sig bäst forslas på ena bogen med rep, block och talja, hävstänger och hästar. Redan natten mellan 6 och 7 juli kunde vi sätta i första båten, Pollux, vid Hällesmörk, strax norr om Krokstrand. Tio dagar således mina herrar.

- Det var som tusan!

- Sist i var förstås Luren, den störste, 20 meter lång, nära 50 ton tung. Åt honom fick Swedenborg konstruera räls och hjul. 2 september var han i sjön. De största båtarna bestyckades med 25 nickhakar och sex kanoner, 100 soldater, fem befäl, 40 båtsmän, tolv par åror, två män vid varje. Och så tre flottar med sex kanoner på varje. Men dansken hade släpat fram artilleri på Skrivareön mitt över fjorden, och därbakom smög sexton galärer fram. De hade släpat båtarna över näset från Rosnäskilen förbi Sundsborg, vår förskansning vid Svinesund. Vi var väl förtrogna med deras operationer. Precis som varenda bonddräng i Norge förstås kände till våra. Det blev rejäla sammandrabbningar. I två månader höll det på, in i november. Våra galärer höll någorlunda ställningarna vid fästningen sedan. Där fick de snart brist på bränsle och hösten var kall. 30 000 svenskar marscherade in i södra Norge från Värmland, Dalsland och Bohuslän. Norrmännen drog sig undan med vår huvudstyrka efter sig. Vi var på väg att inta Kristiania när kungen föll. Kanske var det lika bra så.

- Minsann, löjtnanten, varför denna förändring i klangen? Är ni månne lika trött som vi andra på allt elände?

- Kanske det. Kungen var dessvärre inte bara modig, utan även övermodig. Och ärelysten och envis. Han tackade resolut nej till ryssens erbjudande om hjälp i Norge. För priset passade honom inte: att sluta bråka om de baltiska provinserna. Själv har jag inte sett min familj uppe i Tierp på flera år. Jag far vidare. Hinner nog till nästa värdshus innan mörkret.

- Har ni vagn? Jag ser ingen kusk.

- Du känner vår armé dåligt du. Herrarna har återvänt till Stockholm för länge sen. Inte kostar man på en enbent ingenjör en vagn. Jag rider. Men slut på kriget är det! Farväl. Gud vare med er! Är Gud med mig blir jag skrivare hos amiralen på Skeppsholmen.

- Farväl, löjtnant! Vänta! Va sa ni att ni hette?

- Han hörde dig inte, Nils. Och han sa aldrig sitt namn.



Fotnot:
Ett steg = 75 cm
En svensk fot = 29,7 cm
Charlemagnes fot = 32,5 cm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer