Från urladdningsrör till osaliga andar

2013-03-13 05:34  

I dag står William Crookes urladdningsrör och samlar damm på museer och i skolornas magasin, men i mitten av 1800-talet lade de grunden till vad som med tiden skulle bli ­radiorör, bildskärmar, lågenergilampor och röntgenapparater.

En eftermiddag för många år sedan tog vår lärare fram några av de underliga apparaterna som stod inlåsta i glasskåp i magasinet bakom fysiksalen. Det var egendomliga uråldriga glasrör monterade på hållare av polerat trä och med prydliga mässingsskruvar för elektriska sladdar.

– Det här är urladdningsrör konstruerade av den brittiske fysikern Sir William Crookes på 1800-­talet, berättade han. Nu ska ni få se på grejor.

När han satte på strömmen till ett av rören syntes en blålysande stråle genom hela rörets längd. Läraren meddelade att detta var en elektronstråle och visade att den kunde avlänkas uppåt och nedåt med hjälp av en magnet.

I ett annat rör var ett litet skovelhjul upplagt på tunna glasstänger längs rörets hela längd. När strömmen sattes på fick den blå strålen hjulet att börja rotera. Ett bevis för att elektronerna hade massa.

Därefter tog han fram något som närmast påminde om en stor liggande glödlampa, men i stället för glödtråd satt det mitt i röret en plåtbit formad som ett malteserkors. När han slog på strömmen såg vi först ingenting. Men så upptäckte vi att själva röret glödde spöklikt grönt i den trubbiga ändan. Utom där malteserkorset kastade en mörk skugga mot glaset.

– Den höga energin hos elektronerna gör att det bildas en kortvågig elektromagnetisk strålning som får glaset att fluorescera, sa läraren. Wilhelm Konrad Röntgen förbättrade sedan Crookes rör och skapade röntgenröret, som vi har här.

Läraren kopplade in ett klotrunt rör vars ena elektrod såg ut som en tandläkarspegel. När han satte på strömmen skimrade rörets glas i grönt. Dammkornen på glasytan gnistrade som små stjärnor.

– Åkej. Nu ska vi se. Här är en skärm bestruken med ett fluorescerande salt som lyser starkt när det träffas av röntgenstrålar. Nu kan vi se att strålarna tränger igenom olika material, till exempel köttet i våra händer så att vi bara ser benen.

Alla fick nu röntga sina händer och titta på benen därinne under några sekunder. Inte längre, sa magistern, för det här är farliga grejor.

Så gick magistern in i magasinet igen för att hämta nya apparater, varvid vi beslutade oss för att röntga varand­ras huvuden. Tyvärr ertappades vi när magistern alldeles för tidigt kom tillbaka in i salen. Han blev rasande och skrek en stund att vi inte var kloka och att röntgenstålar är jättefarliga, men sedan lugnade han ner sig och visade hur urladdningsrör fyllda med ädelgasen neon lyser vackert rött. Och inte är de farliga heller, sa han.

William Crookes föddes 1832 i London som den äldste i en syskonskara som med tiden skulle bli 15. Han visade tidigt prov på gott läshuvud och skickades till Oxford för att studera kemi. Snart hade han blivit professor och 1859 grundade han tidskriften Chemical News. Sitt genombrott som forskare fick han 1861, när han med hjälp av spektroskopi fann det dittills okända grundämnet tallium. 1863 valdes han in i Royal Society.

Efter hand intresserade han sig alltmer för elektriska urladdningsrör. Sedan Humphry Davy hade uppfunnit ljusbåglampan hade fysiker börjat undersöka elektriska urladdningar vid låga tryck, och en tysk kemist vid namn Geissler hade skapat vackert lysande rör där olika gaser gav olika färger. Men Crookes ville undersöka vad som hände vid ännu lägre tryck. Med hjälp av en ny vakuumpump uppfunnen av tysken Spengel konstruerade han en mängd rör för urladdningar i vakuum vid höga spänningar. Däribland katodstråleröret, det som med tiden skulle bli bildröret i tjock-tv-apparater samt röret med malteserkorset, vilket utan att han visste det var det första som utsände osynliga röntgenstrålar.

I det viktorianska England var det sedan 1850-talet omåttligt populärt med spiritistiska seanser där ett medium förment förmedlade kontakt med avlidna personer. I närheten av Crookes bostad i nordvästra London uppträdde ett medium vid namn Florence Cook. Hennes specialitet var att materialisera andeväsendet Katie King, en dotter till den legendariske kaparkaptenen Henry Morgan som 1675 blev guvernör på Jamaica. Katie påstods ha avlidit redan vid 23 års ålder efter en rad dubiösa eskapader.

Crookes, som nyligen hade förlorat sin son, beslutade sig för att göra vetenskapliga undersökningar av det hela. Under en fyraårstid, 1870–1874, bodde Florence Cook och hennes familj hos Crookes och hans hustru.

Seanserna gick till så att mediet, Florence, först stängdes in i ett skåp. Därefter sjöng de församlade ockulta hymner för att komma i stämning. Så materialiserades andeväsendet och samtalade med de församlade. Efter en stund försvann sedan anden spårlöst, varefter mediet vaknade och kom ut ur skåpet.

Crookes deltog med liv och lust i det hela och tog en rad fotografier av anden Katie King (både hans rapporter och fotografier finns på internet).

Våren 1874 meddelade Katie att hon skulle försvinna för gott och inte längre kunna materialiseras. Crookes avslutade då sina undersökningar och återgick till mer vetenskapligt korrekt forskning.

1895 identifierade han med hjälp av spektralanalys ädelgasen helium, och 1897 adlades han. Crookes avled 1919 utan att ha avslöjat något bedrägeri i samband med de spiritistiska seanser han deltagit i.

Spiritisterna  tycks vädra morgonluft i våra dagar. År 2000 bildades i England ”Sir William Crookes Spiritist Society”. Är Katie King tillbaka?

Kaianders Sempler

Mer om: Kemi Fysik

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer