Från Tensta till Tahiti

2011-08-23 23:00  

Han var Linnés yngste apostel, och skickades redan som sjuttonåring ut i världen för att hämta hem okända växter. Hans resor gjorde honom snart till oförsonlig fiende till slavhandeln och slaveriet i Afrika. Pär Wästberg har skrivit en biografisk roman om Anders Sparrman.

Han hette Anders Sparrman och var prästson från Tensta i Norduppland. Redan som fjortonåring skickades han till universitetet i Uppsala för att utbildas i medicin och naturkunskap under självaste professor Carl von Linné. Antingen hade han ett extremt gott läshuvud, eller också var dåtidens kurser inte särskilt krävande. Efter tre års studier ansågs hans akademiska grundutbildning klar, och sjutton år gammal sändes han med en ostindiefarare till Kina för att samla växter åt Linné. Biljetten fick han betala själv genom att tjänstgöra som läkare och fältskär på fartyget. Resan till Kanton och tillbaka tog två år.

Hans arbete och uppförande tycks ha fallit Linné på läppen, för något år senare skickades han åter ut. Denna gång till Sydafrika.

I april 1772 anlände han till Kapkolonin. För sin försörjning tog han plats som privatlärare hos ”residenten” – den holländske styresmannen – i Simonstown vid Taffelbergets fot. Hans tjänst bestod av att banka vett i skallarna på familjens fem ohängda barn, något som Sparrman fann meningslöst.

Men det gäller att vara på rätt plats vid rätt tid, och ta tillfället i flykten. I november anlände kapten Cooks andra expedition till Kaplandet från England. Ombord fanns en tysk naturforskare vid namn Johan Reinolf Forster och hans son Georg. När de fick höra att här fanns en alldeles äkta lärjunge till den store Linné inbjöd de på stående fot Sparrman att följa med på expeditionen. Man skulle resa jorden runt österut, berättade de. Resan skulle väl ta sisådär två år.

Sparrman fick natten på sig för att bestämma sig. Han tillbringade tiden med att skriva sitt testamente och författa ett brev till Linné där han skrev att han nu slapp att ”vacker tid måste förslösas att piska trianglar, quadrater, franska gloser etc fast i ostyriga barn.”

Vid den här tiden trodde man allmänt att det fanns en stor okänd landmassa vid den södra antipoden som balanserade kontinenterna på norra halvklotet. Annars skulle ju hela jordklotet kantra.

Under två och ett halvt år undersökte Cooks två skepp Resolution och Adventure de sydliga haven och sökte efter den kontinent som man ansåg borde finnas där. Men allt de fann var dimma och is.

Sommartid besökte man Nya Zeeland, och seglade runt både Nord- och Sydön och kartlade kusterna. I fjordlandet i sydväst fick Sparrman ett berg uppkallat efter sig.

Resan gick vidare till det promiskuösa Tahiti, som Cook besökt på sin första expedition och där en herdestund kostade en smidd järnspik. Därifrån via Nya Kaledonien och Påskön runt Kap Horn tillbaka till Kapkolonin.

Här stannade Sparrman i ytterligare ett år och gjorde resor in i landet för att samla växter och djur. Han var den första att beskriva noshörningens anatomi och han sände hem ett uppstoppat föl av en kvagga, en numera utdöd släkting till zebran. (Det finns fortfarande i Naturhistoriska museets samlingar). Men han var också en av de första att öppet kritisera slavhandeln och slaveriet i södra Afrika.

Väl hemma utnämndes Sparrman till doktor, och sattes till att katalogisera och ordna Vetenskapsakademiens samlingar, något han passade dåligt till. I stället skrev han reseberättelser som snart översattes till en rad språk. Den som en gång fått smak på resor blir rastlös av att sitta hemma.

 

1787 finansierade kung Gustav III en hemlig rekognoceringsexpedition till Västafrika. För svenska staten hägrade kanske ett svenskt delägarskap i de franska gruvorna i Senegal, och att en ny afrikansk koloni skulle kunna bli ett hörn i en lönsam triangelhandel med slavar. 1784 hade Sverige köpt ön Saint Barthélemy i Västindien av Frankrike. Men expeditionsdeltagarna hade andra planer för en eventuell svensk koloni i Afrika.

Deltagare i expeditionen var förutom Sparrman, Carl Axel Arrhenius (han som upptäckte det mineral i Ytterby som visade sig innehålla sällsynta jordartsmetaller) och en herre vid namn Carl Bernhard Wadström. Både Wadström och Arrhenius var swedenborgianer. De var utopister, och ville skapa ett mönstersamhälle i Afrika. En koloni som skulle ge arbete, inte slaveri, åt afrikanerna. Wadström förvånades över att Afrikas bördiga jord inte lockat till sig andra européer än slavhandlare.

Expeditionen blev ett fiasko ur kolonisationssynpunkt, men deltagarna hade fått insikt i slavhandeln i dess mest brutala form. På hemväg från Afrika stannade man en tid i London, där Sparrman inbjöds till brittiska överhuset för att vittna om slaveriets grymheter.

Det skulle dröja till 1807 innan slavhandeln förbjöds i det brittiska imperiet. I Sverige förbjöds slaveriet 1847, och i Danmark året efter.

Nu utnämndes Anders Sparrman till Collegium Medicums professor i medicin och farmakologi. Han drev praktik i sin bostad och fick barn med sin hushållerska.

Under svensk-ryska kriget 1788–1790 spred sig en epidemi som skördade närmare 10 000 offer bland sjömän och borgare i Karlskrona. Smittan hade förts från Ryssland med svenska örlogsfartyg. Sparrman, som hade erfarenhet av kapten Cooks metoder för att hindra smittspridning till sjöss, togs nu in som konsult för att försöka få bukt med epidemin. Han besökte sjukhus och förläggningar, och det visade sig att sjukdomen spreds med löss.

1814 fick Anders Sparrman tjänst som stadsläkare i Stockholm med ansvar för stadsdelen Klara. Han fortsatte samtidigt att skriva på sina reseberättelser. Vid 72 års ålder, år 1820, avled han efter en tids sjukdom.

Om Anders Sparrmans öden och äventyr kan man läsa i Per Wästbergs biografiska roman ”Anders Sparrman resa” från 2008. Sparrmans egen reseberättelse ”Resa omkring jordklotet i sällskap med kapt. Cook och hrr Forster” finns att läsa på nätet.

Några andra av Linnés 17 apostlar var Pehr Kalm som reste i Nordamerika, Daniel Solander som var med på Cooks första världsomsegling, och Carl Peter Thunberg som reste i Sydafrika, Japan, Java och Sri Lanka (Ceylon). Thunberg efterträdde sedan som professor i Uppsala.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt