Från optisk telegraf till 4G

2011-05-17 23:00  

Den finlandssvenske författaren Svenolof Karlsson berättar i en initierad och innehållsrik bok om hur nordisk mobiltelefoni växte fram och inledde sitt segertåg över världen. Boken kan läsas på engelska på www.teliasonerahistory.com

Egentligen börjar historien om svensk och finsk trådlös kommunikation redan 1796. Då öppnades den optiska telegrafen mellan Grisslehamn och Eckerö på Åland.

Uppfinnaren hette Abraham Niclas Edelcrantz (1754–1821). Han var född i Åbo och docent i naturkunnighet och litteraturhistoria vid Åbo Akademi. Telegrafen bestod av kedja av torn inom synhåll från varandra. Varje torn hade upptill en ställning med tio fällbara luckor reglerade med vajrar. Luckorna kunde ställas öppna eller stängda i totalt 1 024 olika kombinationer, var och en symboliserande en bokstav, en siffra eller ett ord. Telegraftornet observerades med kikare av personal på nästa station, som vidarebefordrade meddelandena till nästa.

Det huvudsakliga syftet med den optiska telegrafen var att kunna larma om ryska flottan närmade sig, något som svenskarna hade dåliga erfarenheter av sedan rysshärjningarna 1719.

I dag står en replik av ett av Edelcrantz torn för optisk telegrafi på Gärdet utanför Tekniska museet i Stockholm.

1853 respektive 1855 öppnades elektrisk telegraf i Sverige och Finland, och i december 1877 kom de första fasta telefonförbindelserna i Stockholm och Helsingfors. 1885 var städerna världsledande när det gällde antalet telefoner i förhållande till invånarantalet.

På 1890-talet reste en engelsman vid namn Alfred Rosling Bennet runt i Europa och studerade telefonverksamheten. I en bok med titeln The Telephone Systems of the Continent of Europe skrev han:

”Det tycks vara något i det skandinaviska blodet som gör att innehav av många telefoner bidrar med något väsentligt till deras ägares lycka. Varhelst två eller tre svenskar, danskar, norrmän eller finländare samlas kommer de ofelbart genast att börja bygga en kyrka, en skola och en telefonväxel.”

Hundra år senare var Sverige och Finland världsledande inom mobiltelefoni, både som utvecklare och användare. Den historien börjar i Lofoten år 1969.

Midsommarveckan 1969 träffades representanter för de nordiska televerken för konferens i det lilla fiskeläget Kabelvåg på Svolvær ute i Lofoten. Nio deltagare var från Sverige, sju från Norge, sex från vardera Finland och Danmark och två från Island. När man kommit till dagordningens punkt för övriga frågor bad den svenske chefen för televerkets radioavdelning, Carl-Gösta Åsdal, om ordet. Han föreslog att de nordiska teleförvaltningarna skulle gå samman om en gemensam standard för sina framtida helautomatiska radiotelefonnät. Enligt protokollet:

”Det är värdefullt om man överlägger mellan länderna för att undersöka möjligheten av att komma fram till gemensamma systemlösningar.”

Detta var ett djärvt förslag, för i slutet av 1960-talet ansågs radiotelefoni över gränserna fortfarande vara ett hot mot rikets säkerhet. Och att ta med sig en radiosändare över gränsen var kriminellt, om man inte hade speciella tillstånd.

Men konferensens beslut blev att en särskild nordisk arbetsgrupp omedelbart skulle bildas för att ta fram ett gemensamt system för nordisk mobiltelefoni med fri trafik över gränserna.

Det var både politiska och tekniska ting som man måste komma överens om – frekvensband, signalteknik, typ av växlar med mera. Men utvecklingen gick stadigt framåt. Vid ett första försök med automatisk uppringning i Stockholm sommaren 1978 visade det sig dock att allt gick åt pipan. Det första samtalet kopplades fel. Likaså det andra och det tredje.

Tanken hade varit att uppringning skulle ske precis som i det vanliga fasta nätet: man lyfte luren, slog numret varpå man kopplades fram till mottagaren. Men nu visade det sig att när man provade detta från testbilar som rullade fram i trafiken fungerade det dåligt. Det tog uppåt femton sekunder att slå ett nummer. Under den tiden kom det ofta ett träd eller hus i vägen, så att man hamnade i tillfällig radioskugga. Det innebar att alla siffror i telefonnumret inte kom fram.

Nu föreslog Laila Ohlgren på Televerkets radioutvecklingsavdelning att man skulle vända på steken – slå siffrorna först och sedan lyfta på luren. Vid den här tiden hade de första mikroprocessorerna börjat framställas. Om varje mobiltelefon försågs med en sådan skulle man kunna låta telefonen lagra inmatningen av siffror och sedan sända dem i ett svep när man gjorde uppkopplingen.

Det fungerade, och Laila Ohlgrens innovation används i dag i mobiltelefoner världen runt – först väljer man nummer, sedan kopplar man upp sig.

Hur stort skulle NMT-nätet bli? Tja, en halv miljon abonnenter i Norden inom tio år, tippade Bo Magnusson på Televerket Radio inför NMT-­premiären 1981.

– Önsketänkande och fria fantasier, ansåg Televerkets ledning som tyckte att 45 000 var en rimligare prognos. För övrigt var det i början svårt att få tag i telefoner. Typgodkännanden drog ut på tiden. Men efter en tid, när det visade sig att systemet faktiskt fungerade utmärkt, strömmade abonnenterna till. Redan efter ett år var de 35 000, och innan 1980-­talet var slut hade man nått en halv miljon.

Ur NMT växte GSM fram, den digitala standard som lanserades 1991 och som åttio procent av all världens mobila kommunikation numera baseras på.

Om utvecklingen av gsm och om hur de nordiska televerken ombildades till privata telekom­bolag och snart gav sig ut på shoppingrundor i det nyöppnade Östeuropa kan man läsa i Sven­olof Karlssons bok Pionjärerna – en berättelse om den moderna mobiltelefonin och dess skapare.

Hela boken finns utlagd till läsning på engelska på www.teliasonerahistory.com

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer