En modelljärnväg i skala 1:2

2008-05-20 23:00  

Nej, Eiffeltornet kom aldrig till Hasslarp utanför Helsingborg. Men det gjorde delar av den smalspåriga järnväg som kört besökarna runt under världsutställningen i Paris år 1889.

– Fredrik Posse,statsministerson och far till författarinnan Amelie Posse, besökte utställningen och hade framsyntheten – och pengar nog – att köpa en del av banan med sig hem.

Han köpte enligt uppgift hela spåret samt två ånglok och två vagnar. I Sverige monterades sedan järnvägen ihop mellan Stadsparken i Helsingborg och Ramlösa.

Det skriver kemisten Karl-Johan Allsing i den fjärde delen av sina memoarer ”Minnen och reflektioner” som han gett ut på eget förlag.

Den lilla järnvägen från Parisutställningen hade konstruerats av den franske industrialisten Paul Décauville (1846-1922), och var en byggsats av monteringsfärdiga spårmoduler med 600 millimeters spårvidd (se faktarutan nedtill). Som en sorts modelljärnväg, alltså. Fast i full skala. Nästan.

Décauvillebanor blev populära och köptes in både här och där i Skåne. En ägdes av Helsingborgs sockerbruk och användes vid betodlingarna i Tågarp. Andra gick i kalkbrott och grustäkter.

– På Hasslarps sockerbruk fanns en liten järnväg för betvagnar som allmänt kallades ”Deschåvillen”, säger Karl-Johan Allsing.

Décauvillebanan HRRJ i Helsingborg byggdes 1906 om till normalspår, och de smalspåriga rälsmodulerna såldes vidare till industrier i trakten. Helsingborgs mekaniska verkstad hade byggt fem person- och tio godsvagnar för den lilla järnvägen. En del av vagnarna hamnade då i Småland (Anneberg–Ormaryds järnväg). Därifrån såldes de vidare till Munkedals järnväg i Bohuslän, där de användes fram till 1955. Två vagnar blev till sist stugor på ett berg vid Gullmarsfjorden.

En vagnhar överlevt och rullar numera på museijärnvägen Mariefred–Läggesta. Dess sida pryds fortfarande av HRRJ-emblemet.

Namnet Décauville lever kvar i Helsingborg. Dels i ”Decauvillegatan” söder om Hästhagsvägen, dels i motorcykelklubben DMCC, vilket står för ”Decauville Motor­cycle Chopper Club”.

Så kan det gå.

.

.

.

.

GEOLOGIN I SAMHÄLLETS TJÄNST

SGU– Sveriges geologiska undersökning – har hunnit fylla hela 150 år. Detta firas i en nyutkommen jubileumsbok.

1858 grundades SGU efter en del bråk bland ständerna. Borgarna i ståndsriksdagen motsatte sig en ny myndighet, och tyckte det var slöseri med pengar. Men de kördes över av de andra stånden.

Syftet med SGU var, liksom med dess systermyndigheter i andra länder, att inventera landets berggrund och kartlägga naturresurserna. Sverige (och Norge) var tidigt ute, mer än ett decennium före de flesta europeiska stater. Det allra första uppdraget gällde att undersöka Fyrisåns dalbäcken norr om Uppsala.

I SGUs uppgifter ingick både att kartlägga sötvattensförekomster, torv- och grustäkter och mineralförekomster. Med tiden blev prospekteringsarbetet en allt större del av verksamheten. Efter andra världskriget svällde myndigheten kraftigt, och som mest hade SGU 800 anställda. 1982 avknoppades prospekteringsverksamheten i ett eget bolag, Sveriges geologiska AB, varvid antalet anställda i ett svep minskade till en tredjedel. 1992 styckades SGAB upp och privatiserades. Tillsammans med andra nedskärningar medförde det att antalet anställda minskade till 200.

1998 fick SGU ta över ansvaret för avvecklingen av statens beredskapslager av olja, vilket innebar att SGU kommit alltmer att syssla med miljösanering av förorenad mark. Man har också ägnat sig åt miljöarbete och konsultverksamhet i Baltikum och tekniköverföring till utvecklingsländer som Ghana och Angola. Dessutom är det SGU som undersökt om lämplig placering för slutdeponi för kärnkraftavfallet. I dag har SGU 288 anställda.

I boken kan man också läsa om geologins historia, om plattektoniken och om de vetenskapliga upptäckter som förändrat vår syn på geologin.

.

OM VATTEN I EN ELDFÄNGD STAD

Kvällen den 27 september 1878 höjde en utvald skara herrar sina glas i Sundsvalls stadshus. Men det var inte champagne man skålade i, utan vatten. Stadens nya vattenledning var invigd.

I dag tar de flesta svenskar rent och friskt kranvatten som en själklarhet, men så har det minsann inte alltid varit. Minst av allt i Sundsvall.

1855hade staden drabbats av en koleraepidemi. Sjukdomen spreds snabbt från utedassen i de tättbebodda stadsdelarna på Norrmalm. Att lösa avloppsfrågan och ersätta stadens förorenade brunnar med friskt vatten utifrån var livsnödvändigt.

Miljöjournalisten Erik Winnfors bok berättar historien om hur staden fick sin vattenförsörjning tryggad. Här får man också lära sig om vattenrening, om grusåsar och om kvartärgeologi. Och om hur Sundsvalls nya vattenleverantör, MittSverige Vatten, bidragit till återuppbyggnaden av vattenförsörjningen på Sri Lanka efter tsunamin 2004.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer