En kryssning genom teknikhistorien

2002-11-12 23:00  

Var och en som någonsin revat råsegel i storm vet hur utsatt man är för väder och vind. Men med industrialismen kom plötsligt möjligheten för sjöfarten att äntligen göra sig oberoende av elementens nycker.

Försök att använda ångmaskiner till havs hade gjorts både i England och Frankrike i slutet av 1700-talet, men det verkliga genombrottet kom i Amerika år 1807. Ingenjören Robert Fulton hade ombetts konstruera ett ångfartyg för trafik på Hudsonfloden. Panna och maskin importerades från England. Efter att inkörningssvårigheter övervunnits kunde S/S Clairmont hålla en snitthastighet på fyra knop.

Ångfartyg blev snart vanliga i flod- och kustfart, men var de tillförlitliga och effektiva nog för att kunna konkurrera med de snabba segelfartygen på världshaven?

Kolboxar för atlantfart
Det första ångfartyg att ta sig över Atlanten för egen maskin var engelska S/S Sirius år 1838. Kolet räckte inte hela vägen, så man var tyvärr tvungen att elda upp både inredningen och lasten för att hanka sig fram den sista biten till New York.

Ångmaskinerna slukade nämligen enorma mängder kol, så oceangående ångfartyg behövde gigantiska kolboxar. Och inte nog med det. De behövde också enorma tankar med sötvatten till pannorna. Alla försök med att använda saltvatten slutade i katastrof, eftersom ångpannor och rör snabbt korroderade med våldsamma explosioner som följd.

Vattenproblemet löstes till stor del 1834 då Samuel Hall uppfann ytkondensorn. Därmed kunde man återvinna sötvattnet ur ångan och injicera det på nytt i pannorna.

Ett skepp långt före sin tid
Men problemet med kolboxarna kvarstod. Ångfartygen behövde vara gigantiska för att rymma bränsle för långfärder. Och ännu större om de dessutom skulle klara att ta med last.

Den engelske ingenjören Isambard Kingdom Brunel konstruerade i mitten av 1800-talet tre gigantiska ångfartyg, Great Western, Great Britain och Great Eastern, vart och ett dubbelt så stort och dyrt som något tidigare skepp.

Great Eastern var 211 meter lång, vägde 18 914 ton och var för säkerhets skull försedd med både skovelhjul och propeller. Kolboxarna var dimensionerade för att räcka jorden runt utan bränslepåfyllning. Men när skeppet äntligen sjösatts 1858 visade det sig vara alltför stort och djupgående för att kunna anlöpa några hamnar. Till råga på allt gick fartyget omgående på grund utanför Nordirland, och råkade dessutom ut för en ångpanneexplosion. Hela projektet var långt före sin tid och gick i konkurs.

Ettt decennium senare, när de första telegrafkablarna över Atlanten skulle läggas, fick Great Eastern upprätttelse. Hon var nämligen det enda skepp i världen som var tillräckligt stort för att lasta kabel nog för hela vägen från Irland till Newfoundland.

God läsning
Om detta och mycket annat kan man läsa i "Den skapande människan" av Staffan Hansson, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet.

Boken spänner över teknikutvecklingen från mänsklighetens gryning för sisådär 20 000 år sedan till idag. Detta är dessutom en av de få böcker i ämnet som inte glömmer bort vad som hände i andra delar av världen än Europa - i Japan, Kina och Indien.
 


Fotnot: Den skapande människan av Staffan Hansson, Studentlitteratur 2002. Inbunden, 560 sidor. Pris cirka 475 kronor.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt