Det makalösa uret i Strasbourg

2004-04-20 23:01  

Det är högt som ett trevåningshus och dekorerat till sista kvadratmillimetern med gotiska ornament och helgon.

Men låt er inte luras. Det medeltida astronomiska uret i katedralen i Strasbourg är sprängfyllt av 1800-talets mest avancerade mekanik. Urverket kan närmast jämföras med Babbages mekaniska dator. Sinnrika hjul styr inte bara urets alla visare utan även horden av mekaniska figurer som då och då tittar fram ur sina gluggar och förkunnar tidens gång.

Uret visar inte bara den exakta soltiden för Strasbourgs meridian, den visar också datum, månens fas, planeternas lägen på himlavalvet, sol- och månförmörkelser, zodiaken, stjärnhimlens rotation och till och med jordaxelns precession.

 

– Som alla säkert vet, säger guiden som demonstrerar uret för oss turister, så wobblar jorden en smula i sin bana. Det innebär att jordaxeln, som just nu pekar mot polstjärnan, sakta ändrar läge och kommer att peka allt längre bort från Stella Polaris. Det är detta som kallas precession. Om 27 000 år har axeln wobblat ett helt varv, och kommer åter att peka mot polstjärnan. Uret innehåller ett kugghjul som sakta vrider stjärngloben vid dess fot allt eftersom precessionen fortskrider.

Turisterna ah-ar och oh-ar.

– I själva verket, fortsätter guiden triumferande, har precessionshjulet ännu inte vridit sig en enda kugge sedan mekanismen byggdes för 150 år sedan. Det tar nämligen 27 000 år för hjulet att rotera ett enda varv.

– Men, säger jag, kan det verkligen löna sig att bygga in en så långsam och komplicerad funktion i uret? Vore det inte billigare att låta en kyrkvaktmästare pilla fram hjulet en halv kugge vart femhundrade år?

Guiden spänner ögonen i mig.

– Monsieur, säger han torrt. Vet ni vad en kyrkvaktmästartjänst kostar i dessa dagar? Vet ni vad den totala kostnaden blir på 27 000 år? 

Det slår mig att det vore intressant att komma tillbaka till Strasbourg om några tusen år och kolla om mekaniken verkligen fungerar.

 

Det första uret i Strasbourgs pampiga katedral byggdes mellan 1352 och 1354 av ett gäng inhyrda schweiziska urmakare. Uret var försett med mekaniska dockor föreställande jungfru Maria och Jesusbarnet som varje hel timme fick besök av de tre vise männen. Samtidigt gol en mekanisk tupp, och ett klockspel klämtade stämningsfulla melodier.

Med tiden blev mekaniken allt mer sliten, och i början av 1500-talet havererade urverket totalt. Det beslutades nu att man skulle bygga om uret. Det skulle bli mer makalöst än något tidigare och även visa himlakropparnas lägen.

Men knappt hade arbetet inletts förrän det avbröts. Reformationen delade kristenheten i oförsonliga falanger. Katedralen i Strasbourg tillhörde än det ena, än det andra lägret. När katolikerna kom till makten stoppades urbygget. När protestanterna tog över upptogs arbetet igen.

Den kopernikanska världsbilden hade ännu inte slagit igenom, så det astronomiska uret utformades efter ptolemajisk princip, där solen och planeterna rör sig i cykler och epicykler runt jorden. Och vem kunde veta att den gregorianska tideräkningen skulle införas bara några decennier senare? Världens modernaste ur blev urmodigt strax efter att det stod klart 1554.

Men det fungerade ändå riktigt hyfsat ända fram till 1788. Då tvärstannade hjulen och lät sig inte längre rubbas.

 

Det berättas att en kyrkvaktmästare en dag visade det havererade uret för en grupp besökare och hävdade att det var stört omöjligt att reparera. En liten gosse ska då ha ropat med hög röst:

– Jag ska nog få det att fungera!

Gossens namn var Jean-Baptiste Schwilgué. Han skulle med tiden bli traktens skickligaste matematiker och astronom. 1838 hade han vuxit upp och fick äntligen uppdraget att totalrenovera uret.

Med hjälp av vetenskapens senaste landvinningar konstruerade han ett helt nytt maskineri. Det var han som uppfann de sinnrika mekanismerna som med häpnadsväckande precision simulerar himlakropparnas rörelser.

Helst hade han velat göra sig av med de gamla snidda träfigurerna och helgonbilderna och i stället exponera hela urverket genom stora glasrutor. Men här sa församlingen stopp och belägg.  Uret skulle se medeltida ut, även om det var splitter nytt inuti.

Så helgonen fick vara kvar, och fick dessutom sällskap av en rad grekiska och romerska gudomligheter.

 

Har man bråttom och vill veta vad klockan är, så bör man nog titta på sitt eget armbandsur. Det astronomiska uret visar visserligen exakt soltid, men inte den europeiska standardtid som alla buss-, tåg- och flygtidtabeller inrättar sig efter. Och det tar heller inte hänsyn till om sommartiden förskjuter dygnet en timme.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer