Den förste ingenjören

2012-08-14 23:00  

Långt före både eurokrisen och bröderna Wright flög greken Daidalos och hans son Ikaros högt över Egeiska havet.

Det berättas i Grekland att för mycket länge sedan, på sagornas och gudarnas tid, levde en man vid namn Daidalos i Athen. Han var snickare och smed, och han hade uppfunnit en rad fantastiska saker – som kilen, hävstången, skruven, blocket och taljan med mera. Ja, det påstås också att det var han som först blandade tenn med koppar och uppfann bronsgjutningen.

Nu var det så att Daidalos hade flera lärlingar. En av dem var hans brorson, en ung man vid namn Talos som också sysslade med uppfinneri. En dag hittade Talos ett käkben av en orm (eller om det nu var ryggraden av en fisk) och upptäckte att detta gick att använda för att kapa ett träspö. Talos hade därmed uppfunnit sågen. Men inte nog med det. Talos uppfann också passaren och drejskivan.

Detta retade den fåfänge och svartsjuke Daidalos så till den milda grad att han en mörk natt lurade med sig brorsonen upp på den höga Akropolisklippan för att titta på stjärnorna. Där knuffade han Talos över kanten så att han föll ner och dog.

Illdådet uppdagades emellertid, och Daidalos tvingades av de ilskna athenarna i landsflykt. Tillsammans med sin son Ikaros begav han sig till Kreta där han fick tjänst hos kung Minos i Knossos. Här gjorde Daidalos stor lycka med sina uppfinningar. Bland annat lär han ha tillverkat mekaniska trädockor som roade hovet i Knossos mycket.

Nu var det så att traditionen krävde att kung Minos varje år offrade sin vackraste tjur till Poseidon, på det att skörden skulle bli bra och landet leva i välmåga. Detta år hade emellertid en alldeles oerhört vacker tjur under mystiska omständigheter stigit upp ur havet och kommit i land. Minos blev förtjust över tjuren, men tyckte det var onödigt att offra ett så praktfullt djur till gudarna. I stället offrades en mager krake ur den egna hjorden.

Poseidon – känd för sitt ojämna humör – ilsknade till och beslöt att hämnas på Minos för detta insubordinationsbrott. Han lät Minos hustru, en skön dam vid namn Pasifae, drabbas av en brinnande passion för tjuren.

Den trånande drottningen vände sig till Daidalos, och bad honom hjälpa henne att få tillfredställa sina lustar. Den fiffige Daidalos konstruerade nu en ihålig bronsko. Drottningen kröp in i kon, och ekipaget placerades på den äng där tjuren betade. Tjuren fattade tycke för bronskossan och en förening kom till stånd. En förening som visserligen tillfredställde drottning Pasifae, men som fick till resultat att hon nio månader senare framfödde Minotaurus – ett monster med tjurhuvud och människokropp.

Det visade sig snart att Minotaurus inte var lätt att ha att göra med. Han åt nämligen inget annat än människokött. Helst unga jungfrur.

Var och en som har haft ett människoätande odjur i sitt palats vet hur ohållbart detta är i längden. Den bekymrade Minos hörde sig för hos ett lokalt orakel vad han skulle göra. Oraklet gav honom rådet att låta bygga en labyrint som var så intrikat och komplicerad att den som väl kommit in i den aldrig kunde hitta ut.

Sagt och gjort. Minos gav Daidalos i uppgift att konstruera labyrinten, och där placerade man sedan Minotaurus.

Efter en tid insåg emellertid Minos Daidalos roll i Pasifaes äventyr med tjuren, och blev rosenrasande. Daidalos och Ikaros fängslades och lämnades för att svälta ihjäl högst upp på en brant klippa varifrån det inte gick att komma ner.

Nu var det så att det bodde en hel del örnar däruppe, fåglar som levde på kvarlevorna av de brottslingar som lämnats där för att dö. Men den fiffige Daidalos samlade ihop stora mängder örnfjädrar, och med fågelspillning och bivax som lim fäste han fjädrarna på armar och ben. Fyra tusen år före bröderna Wright tog Daidalos och Ikaros till väders, och inför förvånade kretensares ögon satte de kurs mot nordost över havet.

Daidalos hade varnat sin son och sagt till honom att inte ta några risker. Till en början gick allt väl, men sedan flög Ikaros i ungdomligt övermod rakt upp mot solen. Bivaxet smälte av solens strålar, fjädrarna föll av och Ikaros störtade i havet och omkom. Från Kreta till haveriplatsen i det som nu kalas Ikariska havet är det ungefär 230 kilometer.

Utom sig av sorg begav sig nu Daidalos till Sicilien, där han gick i tjänst hos en kung vid namn Cocalus. Kung Minos törstade emellertid fortfarande efter hämnd på den svekfulle uppfinnaren, och skickade ut spioner över hela den kända världen för att finna Daidalos.

För att locka fram Daidalos utlyser Minos en tävling med ett problem som han är säker på att bara världens skickligaste ingenjör kan lösa. Det gäller att trä en tråd genom en spiralformad snäcka. Den som först lyckas med detta utlovas stora mängder guld som pris.

Daidalos får höra talas om tävlingen, och löser problemet genom att knyta fast ett hårstrå i bakbenet på en myra. Så lockar han med lite honung myran att krypa genom snäckan. Därpå knyter han tråden i hårstrået och drar den genom snäckan. Snäckan lämnas sedan via ombud till Minos.

Minos vet nu att Daidalos finns vid hovet på Sicilien och begär honom utlämnad. Men kung Cocalus vägrar. Hans tre döttrar är nämligen omåttligt förtjusta i de leksaker som Daidalos tillverkar åt dem. Tillsammans tänker de ut en djävulsk metod för att bli av med Minos.

Daidalos bygger ett rör till badrummets tak. När Minos tar sitt morgonbad häller man kokande vatten i röret och skållar honom till döds. Samtidigt uppfinns därmed duschen.

Det sägs att Daidalos därefter begav sig till Sardinien där han fortsatte att skapa sällsamma ting. Och är han inte död så lever han väl än och uppfinner nya makalösa manicker.

I alla fall gör hans ­efterföljare det. På gott och ont.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer